Det privata blir personligt

Debatt om lovsånger

2011-10-23T10:36:00.001-07:00

Jag publicerar en debattartikel om lovsånger i den senaste utgåvan av Världen Idag (fredagens tidning).

En kväll i Äppelviken med Tomas Tranströmer

2011-10-07T01:24:00.000-07:00

Jag minns en sommarkväll i en trädgård i Äppelviken för nu kanske två år sedan. Den svensk-kinesiske poeten Li Li med familj bjöd in till middag i sin trädgård; det var en internationell hopdragning av poeter efter en poesifestival.
Det ryktades att Tranströmer skulle komma.

Jag blev inbjuden av en vän i sällskapet, och vi tog Nockebybanan dit ut. På vägen dit började några poeter palla äpplen från villaträdgårdarna vi passerade och ja, jag måste erkänna att de smakade ypperligt.

Vad var vi för gäng? Några med arabiskt ursprung, några med östeuropeiskt, några kineser som hade uppträtt på ABF-huset i samband med poesifestivalen.
Li Li själv, som hade flyttat till Sverige mycket för att kunna översätta och läsa Tranströmer i original, och sedan blivit kvar som flykting efter Himmelska fridens torg 1989...

Det var dukat till buffé vid ett stort bord i trädgården. Och, ja, Tranströmer med sin Monica var där. Jag tänkte inte så mycket på det till en början (även om jag var imponerad och berörd av hans närvaro) då det fanns så många andra nya och gamla vänner att prata med.
Så småningom började vi läsa dikter för varandra... kineserna läste sina egna översättningar av Tranströmer till kinesiska, framför upphovsmannen själv. Andra läste på arabiska. Den förenande länken visade sig snart vara Tranströmer själv och den poesi han representerade. Jag såg som en mild välsignelse gå upp i Tomas ansikte - eller inbillade jag mig? Det var en hyllning inte bara till honom utan till poesin över alla gränser. Ja, det var egentligen då han fick Nobelpriset.

Min senaste lovsång

2011-09-23T09:13:00.000-07:00

Endast du kan hjälpa mig,
endast du kan rädda mig.
Endast du kan hjälpa mig
- när ingen annan kan.

Endast du kan se mitt sår,
endast du vet hur jag mår.
Och jag undrar hur det går
- när ingen annan kan.

Du som kom från himlen ner,
det är bara du som ser.
Och jag vet ju vad du ger
- när ingen annan kan.

Dikt för Norge

2011-07-29T05:13:00.002-07:00

Delad glädje är dubbel glädje.
Delad sorg är genomlevd sorg.
Det tar bara lite längre tid
än en omfamning.

Gäst på Hotell Hulingen

2011-07-18T02:54:00.001-07:00

För 25 år sedan tog jag in på Hotell Hulingen första gången. Jag hade då ännu inte lärt mig att sova utomhus, bli rånad i parker, delta i förvirringen och upploppen på campingen. Jag visste kort sagt väldigt lite om festivallivet - men jag visste att det skulle bli spännande. Frustrationen var enorm över ett liv som aldrig ville ta fart.

Nu när jag återvänder, snart 52 år gammal, tar jag återigen in på Hulingen. Dags att bo på hotell igen. Många generationer har kommit och gått sedan jag var här första gången.
Det ösregnar över drömmarna, som alltid.

Aforism nr 2

2011-04-04T05:47:00.001-07:00

Kärlek är ett blodtryck och en andeblick.

Frälsningen: en av mina lovsånger

2011-02-22T08:12:00.001-08:00

Se, hur han vill nå dig
se, hur han förstår dig
som människa din like
som Gud i sitt rike
sträcker han ut sin hand till dig

Frälsaren, han kommer tillbaka
Gud han vill, du ska inget sakna
han lever för alltid
han fanns före din tid
och han ska alltid finnas

Människa, omvänd dig från synden
människa, det är dags att ta din del
av paradiset han lovat
det nya Jerusalem
kommer ner en gång från skyn

Härlighet, det är vad du skådar
härlighet, det är ju bebådat
överallt omkring dig
skimrar det av ädelsten
och Guds flod rinner upp så ren.

Kärlek med förhinder lyser starkast

2010-12-15T03:38:00.000-08:00

Kärlek med förhinder
är den enda kärlek som jag känner.
Det sägs att kärlek med förhinder
lyser starkast.
Måste jag alltså dö
för att bli verklig?

Narcissismens väg

2010-12-10T15:27:00.001-08:00

Från subjektivism till egoism, det är så vi har rört oss, här i den västerländska kulturen.

Ack den anonyma lidelsen!

Man suddar ut våra ansikten på karriärismens altare.

Vi vill ha sex, men vi måste inte, vi kan kontrollera våra drifter, men hjulen måste ju rulla!

Vi skriver CV, allt utförligare, allt mer lögnaktiga.

Du måste ”affirmera på framtiden”.

Det lönar sig att vara snygg och ha sex i tv. Man får gå före i kön till jobben.

Vi måste klättra på varandras ryggar för att komma oss upp. Vända oss bort.

Arbetsförmedlaren säger att du ska starta ett eget företag, Jag AB. Endast så får du bidrag.

Ego-boost. Blondinbella är som Strindberg, ljuger någon.

Kollektiv kamp. Gudagnistan försmådd.

Komma till uttryck, det inre i oss.

Aforismer om narcissism, del 2

2010-12-08T04:59:00.000-08:00

Jag onanerar inte; däremot googlar jag mig själv.

Några riktigt bra diktsamlingar och en prosabok

2010-12-01T03:53:00.000-08:00

Såvitt jag kan bedöma har det kommit ut tre riktigt bra svenska diktsamlingar i år, och på det sättet är det inget dåligt lyrikår. Jag syftar på Jenny Wrangborgs Kallskänken, Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen och Lars Gustafssons Om begagnandet av elden. Vi har alltså en diktsamling av en nykomling och två diktsamlingar av mer eller mindre åldermän (som bekant gick Ragnar Thoursie bort i somras). Mellangenerationen - egentligen är det ju ett flertal generationer mellan Jenny respektive Lars och Ragnar - är representerad av svagare verk.

Svagare än de nämnda tre böckerna är Johan Jönsons "Livdikt", ytterligare något längre ner placerar jag Magnus William-Olssons "Ingersonetterna". Det här är kanske lite petigt av mig, men jag vill här markera att de två August-nominerade diktsamlingarna inte lever upp till den allra högsta nivån under året.

Egentligen känner jag mig lite orättvis som skriver detta, för jag känner stigande respekt och sympati för Magnus William-Olssons verk. Nu talar jag inte så mycket om "Ingersonetterna" som om hans produktion under de senaste tio åren. Sonettsamlingen tycker jag är gripande, den innehåller också en del fullödiga dikter, men ett flertal av dikterna tyngs av knaggligheterna i det rent verstekniska. Förebilderna hos bland annat Rilke, en annan poet som velat sjunga de döda tillbaka, är svåra att mäta sig med, närmast ouppnåeliga.

Magnus William-Olsson vill någonstans sjunga sin mamma tillbaka till livet, eller åtminstone hålla fast minnet av henne, i närmast köttslig form, i diktens mörka livsglöd. Det blir inte riktigt lyckat som lyrik. Men en känslomässig våg uppstår ändå som bär diktsamlingen vidare. Projektet väcker större respekt än resultatet.

Jag vill i stället här lyfta fram MWO:s prosaverk "Spöken" (Wahlström&Widstrand, 2004) som borde nämnas som en minor classic inom svensk litteratur. Här handlar det på sätt och vis om en motsatt strävan mot den i "Ingersonetterna" - författaren lyfter fram oftast plågsamma men ibland också varma minnen av anförvanter och nära vänner; som jag läser boken blir det också ett sätt att frigöra sig från dem. Att ta farväl. "De gestalter ni har mött i denna lilla skrift är några av de spöken som hemsöker mitt liv", för att citera författarens efterord. Inte minst spökar här borgerligheten själv - bokens texter rör sig i en självklar högborgerlig miljö - jag ser hur en borgerlighet av bittert fasaduppehållande här möter det levande klarsynta barnet MWO. Det finns en skör styrka i detta.

Liten hypotes om läsning

2010-11-10T06:39:00.000-08:00

Jag har tänkt en del på den aktivitet jag gärna ägnar mig åt, men sällan så uthålligt som jag själv önskar. Alltså själva läsningen.
Vad är det som gör att en del böcker upplevs som ”riktig litteratur”, de lockar till läsning fast det inte är några insmickrande texter med enkla ingångar? Vad är det å andra sidan som gör att många böcker som till en början verkar lockande, man blir nyfiken på dem för att de tar upp ett just nu uppmärksammat ämne i samhälls- eller kulturdebatten, sällan lever upp till sina löften? Vad gäller den senare typen av böcker ger man ofta upp läsningen halvvägs, det blev alltså ännu ett misslyckat inköp.

För er kanske det är självklart, men för mig har det inte varit det. Dessutom är varje bok unik, så det är svårt att formulera generella regler. Jag vill ändå påstå följande: det har med tätheten i bokens terräng att göra, hur pass lätt- eller svårframkomlig den är för läsaren.
En bok (jag talar om prosa nu, men jag har märkt att det är applicerbart även på lyriken) måste erbjuda ett visst motstånd, något för läsaren att ta spjärn emot. Jag menar inte att den måste vara ”svår”, jag menar att där måste finnas konkreta detaljer, verklighetsåtergivningar som väcker något, ett omsorgsfullt eller träffsäkert sätt att återge detta, ofta i form av ett ganska motspänstigt språk. Det blir då som att gå över skare, man får fäste. Eller som i frusen lera, man sjunker inte ner i namnlös tristess, något leder en vidare. Nu pratar vi om konstprosa, även om genren kan kallas realism, t.ex. som i Anna Ringbergs utmärkta debutroman Boys.

Den misslyckade texten av de två sorter jag anger här ovan blir då: journalistprosan, den med ett till synes motståndslöst språk som glider fram för att förmedla ett budskap eller att återge en verklighet (som inte blir en levande verklighet för en utan framstår som någon slags blek slentrianbild av ”verkligheten”). Orden ger inget fäste. Hur många sådana böcker har man inte läst med inledande intresse för att sedan ganska snabbt uppleva att man halkar ut ur texten? Terrängen var för blank och halkig, erbjöd inget levande språk, ingen gestaltning.

Det finns också böcker som är för svårframkomliga för min smak, en del läsare tar det som en utmaning, jag har gått över sådana lavafält; eller oändliga fält med kullerstenar som när som helst hotar att ge vika. Det är intressant att sådana platser finns, men de tröttar också.

Aforism

2010-09-28T05:02:00.000-07:00

jag är inte framgångens fånge
ens om den uteblir –

Rader om romantik

2010-08-13T06:01:00.000-07:00

Jag älskar orden med en kärlek som riktas mot det som ligger bortom orden.

Det mänskliga ansiktet och den mänskliga andningen är den romantiska poesins element.

Poesin hatar fraser på tomgång, precis som du i ditt liv utanför konsten hatar att mötas av falskhet.

Poesin bjuder på ett möte, det är så den förblir muntlig.

Midsommarsång, tillägnad en gammal kärlek

2010-06-25T07:22:00.000-07:00

Vi ställer fram våra klockor
och ser hur tiden går
vi rusar igenom tiden
och rätt som det är så är det vår

vi stormar mot sommartiden
som berövar oss en timmes sömn
för att se vad som finns på den andra sidan
av vår stora, förvirrade kärleksdröm

vi stormar mot sommartiden
för att se vad som väntar oss där
så många lidelser och sorger
du vet hur det är när man är kär

ett midsommarmysterium väntar
våra kroppar är trötta och bleka
våra själar är fulla av sår
och ändå vill vi vara med och leka

dom kallar det midsommar
det är min sommar
dom kallar det mi-hi-hi-hi-hi – det är min sommar

hon går där över ängen
och plockar blommor allteftersom
jag går där vid hennes sida
i mitt inre rasar en sommarstorm

om vi är på rätt plats i tiden
är vi beredda att ge
i ljuset av björkarnas stammar
finns bara kärleksnatten att se

dom kallar det midsommar
det är min sommar
dom kallar det mi-hi-hi-hi-hi - det är min sommar

Klasskillnad

2010-06-05T06:57:00.000-07:00

Två killar och en tjej i dyra sneakers passerar mig i hörnet S:t Eriksgatan/Hantverkargatan (där ligger en pantbank).

Tjejen till de andra: ”Pantbanken… jag tycker om pantbanken. Där finns jättemycket grejer att köpa, nästan gratis. Visste ni det?”

Själv brukade jag pantsätta saker i den butiken, saker som jag aldrig hade råd att hämta ut sedan. En elbas till exempel.

Påminnelse till mig själv

2010-03-11T08:08:00.000-08:00

Be om att inte armbågen blir ditt instrument.

Vad jag vill med mina sånger och min poesi

2010-03-10T14:11:00.001-08:00

Mina dikter har en värdslig tematik - dvs tron är inte avgörande för dem - men mina sånger är andliga. Mina dikter handlar om utsatthet, fattigdom, arbetslöshet, arbetsliv, ensamhet, kärlek, liv och död. Det sammanbindande finns i rösten, tonläget, liksom förhoppningsvis i angelägenhetsgraden.

Mina sånger går till Gud medan dikterna däremot har sin resonansbotten i de existentiella bråddjupen inom varje människa. Mig själv och de andra. Om det finns ytterligare någon som lyssnar vet jag inte.

Sårad dikt

2010-01-12T03:59:00.001-08:00

Skada mig inte, men såra mig gärna –
Kärleken sårar.
Det är hjärtat som vill.

Konduktör vid Tvärbanan

2009-12-19T05:37:00.001-08:00

Det är en tyst dialog mellan mig och trafikanten. Utifrån sett skulle vi kunna vara figurer i ett asiatiskt skuggspel. Trafikanten håller fram sin plånbok, sin väska eller ibland en snibb av sitt ytterplagg. Och jag scannar tills det blir grönt. Ingen av oss säger ett ord, men jag brukar lyfta på ögonbrynen som hälsning. Mina ögonbryn är väldigt glesa, men jag höjer dem ändå eftersom ingenting blir sagt.

Folk känner igen mig som konduktör på Tvärbanan oftare än jag känner igen dem som trafikanter. Jag är en offentlig person. Jag får inte göra bort mig allt för mycket. Jag ser ett gäng plankare framför mig, på väg mot tunnelbanan efter att ha hoppat över spärrarna. Jag är beredd att säga något beskt till dem, men den unge killen tittar på mig: ”Minns du mig… från Tvärbanan?” Jag rör igenkännande vid hans axel. Det är något varmt över situationen i den vintriga stressen.

För en bättre poesi - ett nyromantiskt manifest

2009-09-05T03:55:00.000-07:00

1. Jag tror på den känslomässiga, berörande poesin.

2. Jag tror på den muntliga, inspirerade poesin.

3. Jag tror inte att klipp-och-klistra är lösningen (även om det kanske var det för William Burroughs). Lösningen är både individuell och beroende av traditionen.

4. Jag tror på rätten att tala i egen person.

5. Jag tror på att det går att arbeta sig ner (eller fram) till autenticitet.

6. Jag tror inte på att teorierna ska styra litteraturen.

7. Jag tror inte att matriserna ska läggas över landskapet. Jag tror på den benådade, kärleksfulla blicken. (Bo Setterlind, Goethe och John Keats har alla burit den.)

8. Jag tror att poesin och konsten har en evighetsaspekt.

9. Jag tror på djupdimensionerna i språket (och människolivet).

10. Jag tror att poesin är människans bästa försvar mot döden. Den andliga poesin väcker.

11. Jag tror på den mästerliga hantverkaren och den oslipade diamanten.

12. Jag tror att ofriheten kommer att brista genom det mänskliga (och gudomliga) ordet.

Fyra haikudikter skrivna på Åland

2009-07-28T04:11:00.001-07:00

På främmande mark
är man hemma, så snart man
landar på Åland.

*

Tallen får inga barn
på sin ålders höst
men föder hackspettar.

*

På gränsen till det
banala vågar du stå
för dina känslor.

*

Metusalem är
min kompis, han blev gammal
nog att va min far.

Öppet brev till slamfamiljen

2009-05-28T06:42:00.000-07:00

Visst är det en fin känsla att känna sig omsluten av och upptagen i en krets människor med likartade intressen; att bli del av en gemenskap utan någon annan inträdesbiljett än att man håller på med poetry slam.
Så har jag känt det och så känner jag det fortfarande för det mesta, när jag åker till ännu en upplaga av den vandrande cirkus som varje år kommer till en ny stad och uppträder under namnet Poetry Slam SM.
Den samhörighetskänsla som ligger i detta påminner mig om den tid för sju-åtta sedan när jag var medlem i ett litet parti på vänsterkanten, Rättvisepartiet socialisterna. Man igenkänner och erkänner så att säga varandra som en del av samma lilla grupp, som ofta tvingas profilera sig mot en oförstående omvärld, och man svetsas därmed alltmer samman i de ideella strävanden som finns inom gruppen. Här finns fröet till något vi kan kalla för ett sektbeteende. Det är lätt att få trygghet och gemenskap inom gruppen, så vida man inte avviker alltför mycket, så vida man inte säger emot eller faller ur ramen på något sätt för det som ”ledarna” tycker. Finns det tendenser till ett sådant sektbeteende också inom poetry slam, och då speciellt under SM?

Jag låter den frågan bli hängande i luften tills vidare, för att i stället ta omvägen över några andra erfarenheter som fått mig att fundera kring just den här frågan; om Poetry Slam SM ändå inte har vissa likheter med en sekt.
Några dagar efter att jag kommit hem från SM medverkade jag på ett annat arrangemang, kulturfestivalen Kultival på Hagagatan i Stockholm, tillsammans med flera andra poeter; det var en festival med både teater, musik och poesi.
Vi poeter blev väl mottagna där, vi gjorde våra läsningar, det var jag, Alex Bengtsson och Jenny Wrangborg. Jag och Alex hade ju deltagit i SM-dagarna, Jenny Wrangborg missade SM även om hon var nära att kvalificera sig.
Något hände där som påverkade min syn på SM i Poetry Slam. Jag märkte nämligen en påtaglig skillnad i mottagandet av de dikter som lästes. På Kultival kom det fram människor ur publiken, både tjejer och killar, efter våra läsningar och ville prata med oss om poesi. Någon kunde säga till exempel: ”Jag brukar aldrig gråta av poesi, men din sista dikt gjorde mig så berörd…” Eller: ”Jag kände igen mig i din dikt, finns den på papper?”
När hände det på SM senast? Jag tror knappast att det har hänt sedan Sala 2006.

Varför är det så, att när vår lilla grupp poeter eller poetry slam-artister möts för att umgås och tävla i poesi under fyra dagar så pratar vi inte om vår egen konstart? Vi pratar mest om vem som ska vinna, vem som slår vem i vilket bout osv. Det är förvisso en tävling, men som det står i Marc Smiths Poetry Slam-manifest: ”Poängen är inte poängen, poängen är poesin.”
Det fokus som alltmer blivit på själva tävlingsmomentet, gör att publiken samlas kring de potentiella vinnarna ganska snart. Inom slam är det ju så att publiken och poeterna tillhör samma gäng, de är alla del av ”slam-familjen”. Publiken (ur vilken jurygrupperna hämtas) håller upp en spegel för poeterna, som i sin tur genom sin poesi och sitt framförande håller upp en spegel för publiken. Och alla älskar en vinnare, det är vinnarkandidaterna som syns, deras position inom gruppen tenderar efter några dagar att överflygla själva poesin.

Det som ska poängsättas efter varje läsning är, som alla vet, text och framförande. En del anser att texten är viktigast, andra framförandet, men i grunden är det dessa två element som ska vägas samman av en jurygrupp. Men snart smyger sig helt andra och egentligen helt ovidkommande faktorer in, och det har att göra med det sociala spel som jag antydde här ovan.
Saker som utseende, ålder, personlig popularitet i gruppen av slam-poeter spelar successivt under SM en allt större roll. Publiken – som de senaste åren alltmer kommit att bestå av unga och ganska snygga tjejer och killar med ”rätt” sorts vänsteråsikter och oftast någon sorts upprorisk framtoning – värdesätter speciellt de poeter som är eller verkar vara som de själva, dvs unga, snygga, med ”rätt” sorts vänsteråsikter och motsvarande upprorisk framtoning. Mobbingsbarnen ligger lika illa till här som de gjorde i skolan, inför gruppen, och det ändå inom poesin och konsten som borde vara deras stora revanschmöjlighet att vända sig om mot sina belackare och få sitt ord sagt?

Efter SM i Sala 2006 har poetry slam kommit att lanseras som en ungdomsrörelse och det har helt klart påverkat den utveckling som jag här beskriver. Festivalgeneralen under SM i Helsingborg 2007, Albin Balthazar Lundmark, berättade på en workshop för slamarrangörer hur han medvetet karakteriserat slam som en ungdomsrörelse när han sökte pengar hos landsting och kommun. Vilket också gav önskat resultat, dvs en större dos pengar. Arrangörer sedan dess verkar ha gått i hans fotspår, vilket gör att poetry slam som en allåldersrörelse på sikt är hotat.

Slam hotas också av en ökad kommersialisering där unga scenpoeter ger rörelsen några få år av sitt liv för att sedan kapitalisera på det de lärt sig och gå vidare till andra mer lukrativa grenar, det kan sedan vara ståupp eller TV-framträdanden. Jag kan jämföra med utvecklingen av Hultsfredsfestivalen; när jag började åka dit för drygt tjugo år sedan var det en festival för unga musikintresserade människor. Efter något decennium hade medelåldern på festivalbesökarna sjunkit kraftigt, till i genomsnitt ca 17 år, och fokus hamnade snarare på vuxenblivande, festande och röjande än på musiken som sådan. En liknande utveckling tycker jag mig kunna skönja inom poetry slam, där den poesi som framförs alltmer kretsar kring vuxenblivandets mest grundläggande erfarenheter, och där livserfarenheter som oftast tar en längre tid att tillägna sig spelar en allt mindre roll.

Kan man göra tankeexperimentet att en medelålders, ful men begåvad poet skulle kunna vinna Poetry Slam SM något år? Det förefaller fullkomligt osannolikt. Inom ”Talang” är liknande händelser tänkbara, tänk på Paul Potts och Susan Boyle, men inslaget av publikjury som vill hålla upp en gynnsam spegel framför sig själv gör en sådan utveckling närmast otänkbar inom slam. Jurygrupperna saknar numera den åldersspridning som tidigare var vanlig, och som tillförsäkrade en större spridning också bland de framgångsrika poeterna vad gäller åldrar, utseenden och bakgrund. Rainer Ellilä, en medelålders finsk-svensk poet kunde vinna SM i Borås 2000, men det var väl också det sista året då en poet över 30 år kunde komma ifråga för titeln. (Rainer var och är en lysande poet, med närmast stillastående rörelsemönster, men med en intensitet på vilken det gick att slipa mörkrets knivar.) Sedan dess har utvecklingen mot ungdomskult varit tydlig inom slam, liksom i samhället i övrigt.

Så vad vill jag säga med detta? Att jag älskar min sekt men ändå vill begära utträde i vissa ögonblick? Framstår jag som enbart bitter? Möjligen, men jag talar inte i uteslutande egen sak. Jag tror det finns flera andra som delar mina åsikter, helt eller delvis, men inte själv vill komma ut med dem. Jag tror också att en vital poetry slam-rörelse är viktig för den svenska poesins utveckling även framgent. Så jag älskar min grupp, om jag nu får fortsätta att tillhöra den, jag älskar min sekt, men jag ser den med kritiska om än ömsinta ögon.

Ryktet

2009-05-09T04:22:00.001-07:00

Det går ett rykte på stan
om att någon av oss är död.

Vem är det
som saknas?

Jag ringer runt till mina vänner.
De flesta svarar.

Nej, jag är inte död.
Jag var bara i tvättstugan.

Någon har tagit livet av sig.
Vi vet inte vem.

Någon orkade inte med det här
pågående bedrägeriet.

”Poeterna lever
i sin substans.”

Bruten succession

2009-04-20T05:28:00.000-07:00

dikt våren 09

min första flickvän
varnade min andra flickvän för mig
min andra flickvän
varnade min tredje flickvän för mig
min tredje flickvän sa:
”det är en äldre man
som förföljer mig
han har visserligen inte mitt telefonnummer
och han dyker inte upp där jag bor
men jag har ändå känslan
av att han förföljer mig
han tittar på mig
som om han ville få nånting sagt

han är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot såna som honom
han är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot honom
och han lever
i efterföljd”

min fjärde flickvän
när hon hörde detta
sa:
”jag förlåter dig allt
men jag låter dig gå
du vet inte vad du gör men
man får inte göra så
du är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot såna som dig
du är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot dig
jag hoppas du lever
i efterföljd”

nu står jag här
med en bruten succession
allt omkring mig
har liksom ebbat ut och tagit slut
det enda som återstår att söka nu
är Gud
och jag söker honom
så gott jag förmår

för jag är en stalker stalker stalker
jag ville följa i dina fotspår baby
jag är en stalker stalker stalker
jag ville följa i dina spår Gud
och jag lever
i efterföljd

Poet vid radioarkivet

2009-01-10T05:20:00.000-08:00

För många år sedan jobbade jag vid Sveriges radios bandarkiv, senare på musikrapporteringen (jag kan allt om något i dag så omodernt som upphovsrätt, som åtminstone förr i tiden gav musiker och kompositörer deras uppehälle). Från tiden vid bandarkivet kan jag berätta en hemlighet: det finns fantastiska inspelningar gjorda för Sveriges radio med uppläsningar av bland andra Bruno K. Öijer där han på bred östgötska skanderar och slutligen vrålar: ”Allt Jag Rör Vid Nu / Förvandlas / Till En Gong Gong”. Det är en förbluffande läsning!

Men det var inte det här jag skulle berätta.
Jag minns att jag brukade ströva omkring i Radiohusets ändlösa korridorer som en osalig ande under mina kanske alltför långa luncher och fikapauser. Det här var inte i början av min anställning, utan någon gång längre fram när jag började känna mig allt mer frustrerad av mitt dubbelliv som poet och kontorist. Jag tyckte – förstås – att jag var väl så kompetent som dem som jobbade på kulturredaktionen, i korridor 4C, och osvikligt drogs jag dit för att i någon slags outredd blandning både manifestera mitt intresse för deras verksamhet och samtidigt visa att jag hade väl så mycket att ge som någon av dem. Ack, denna dystra stolthet som man så ofta visar upp i sin ungdom som ett pansar och skydd mot sin sårbarhet, men också i kännedom om de stora resurser man vet att man har inom sig bara väntande på att få brukas; för vem känner det bättre än man själv när man är outgiven författare?

Nå, hur det nu kom sig lyckades jag några enstaka gånger slå mig i slang med de som jobbade där, någon gång råkade jag möta kulturproducenterna när de hålögda vacklade in och ut ur sina arbetsrum. Ja, de kändes som grubblande outsiders, många av dem, fast jag såg dem nog på den tiden mest som makthavare i sin egenskap av 40-talister, vilka jag förstod skulle klamra sig fast vid sina intressanta arbetsplatser i minst tjugo-trettio år framöver och därmed förhindra yngre, begåvade krafter som jag själv att komma in!

Mitt budskap var förstås: De mest lovande författarna kommer inte ut på förlagen! Något hindrar deras framträdande! Detta måste uppmärksammas. Och jag utlovade producenten Jan N. – en av dessa i mina ögon gråskäggiga vinddrivna farbröder med kolerisk utstrålning som höll till på kulturredaktionen – att han skulle kunna låta lyssnarna möta ett gäng riktigt bra, yngre poeter, om han bara gav dem chansen. För jag räknade mig själv självklart till dessa framstående yngre förmågor som borde uppmärksammas, tillsammans med min vän Lukas Moodysson och min andre vän Thomas C. Ericsson. Tillsammans utgjorde vi förtruppen och bakom oss kom det flera.

Jag minns att den ende kulturproducent som visade något som helst intresse för mina svamlerier var just denna Jan N. som jag kände någonstans hade en intressant sårbarhet som gjorde att han kunde förstå mig. Han gick omkring i den bunkerliknande korridoren i Radiohuset och mumlade: ”Kan det verkligen ligga något i detta, de mest intressanta författarna kommer inte ut… vad tror du?” Och så frågade han någon kollega i förbigående, det kan ha varit Willy Granquist som skymtade i en halvöppen dörr där han höll på att klippa ihop något Lyrikmagasin eller liknande.

Nej, det trodde inte de andra. De trodde att jag var en skrävlande loser. Men jag hade inte helt fel ändå. Något radioprogram om oss blev det inte och vårt gemensamma angrepp mot DN:s litteratursida dit vi skulle skicka våra dikter lyckades inte. Jag, som ändå kläckte idén, hade dåligt tålamod som anförare och Lukas dröjde in i det längsta med att skicka sina bidrag. Men två år senare kom Lukas debutdiktsamling ut, viktig i sin egen rätt men också som ett tecken på vad som var på gång under ytan.

En mindre teoretiskt-intellektuell poesi, en mer känslomässig och visionär, var på väg att framträda inom den svenska litteraturen. Trodde åtminstone jag. Jag visste att det fanns bra poeter bland oss, jag hade sett dem som redaktör för Den Blinde Argus, jag hade delat deras innersta tankar och förhoppningar som vän och kollega, och något kom loss, men inte tillräckligt mycket. Det skulle krävas en bomb för att spränga loss åtminstone mig från min stagnerande livssituation som frustrerad poet vilse i arbetslivet, den bomben kom så småningom och gick under täcknamnen arbetslöshet, fattigdom och kärlek, men det är en helt annan historia. Jag tog den långsamma utvecklingsgången trots en brådmogen början, Lukas tog en snabbare väg, slogs i Malmöligan under en period, blev filmregissör med en till synes osviklig säkerhet i sina tre första långfilmer (alla känner den senare historien) och snart har Mammut premiär.

Språkmaterialismen är poesins dödgrävare

2008-11-30T00:40:00.000-08:00

Svar till Aase Berg

Det glädjer mig att Aase Berg sällar sig till språkmaterialismens kritiker. Sällan har väl en litterär strömning blivit så inflytelserik inom svensk poesi som språkmaterialismen i dag är utan att någon gång presenteras översiktligt inför en större offentlighet. Dess akademiska karaktär har gjort den inåtvänd och sluten mot den större allmänhet som då och då ändå förväntas intressera sig för något av dess nya verk. Aase Bergs artikel ”Makt och dikt” är förvånansvärt nog en av de första översikterna av språkmaterialismen som tendens i en större svensk dagstidning.

Aase Berg frågar sig om inte den nyaste poesin helt enkelt har lierat sig med marknadsekonomins individualism och blivit till ett slags rastlöst zappande genom medierymden. Den språkmaterialistiska poesin är ju närmast ett slags kombinatoriskt brus av samhällets olika språknivåer och i grunden ett surrogat för en djupare drabbande poesi:
”Är den nya poesin alltså helt enkelt ansvarslös? Kan det rentav vara så att den, trots eller kanske på grund av sitt syfte att vara neutralt ohierarkisk, antiauktoritär och demokratisk, lierar sig med marknadsekonomins hetsiga individualism och informationssamhällets snabba lösningar och splittring?”

Den språkmaterialistiska poesin har avsagt sig diktarens röst som samvete och upprorsfokus i samhället, vilket i själva verket gör det svårt att bedriva maktkritik i lyrisk form. En språkmaterialistisk Osip Mandelstam skulle inte varit något hot mot Stalin!
Språkmaterialismens brist på självrannsakan ”lämnar fritt spelrum för retrogardister och romantiker”, skriver Aase Berg. Ja, en romantiker verkar ju inom den stora traditionen av centrallyrik som språkmaterialisterna har lämnat. När romantikern vill reformera lyriken genom att skriva BÄTTRE DIKTER ÄN NÅGONSIN, vill en språkmaterialistisk poet göra sammalunda genom att SKRIVA NÅGOT ANNAT ÄN POESI.

Poesin har blivit till en brustablett, som bara genererar nya rader av brus i ”diktverk” som automatiskt får litteraturstöd därför att de anses ”bryta mot genreförväntningar” enligt Kulturrådets definition. Men i själva verket är denna typ av poesi den mest förväntade i dag, genom att den bygger på normbrottets estetik och saknar djupare innehåll av den art som historiskt sett har varit så viktig för människan. Språkmaterialisten har avsagt sig metaforen och den poetiska förtätningen som verkningsmedel och går därmed miste om möjligheten att bearbeta människans existentiella lidande med hjälp av poesins symbolsystem. Genom att skämmas för poetens klassiska roll som tröstare och existentiell samtalspartner har språkmaterialismen försökt gräva poesins grav, vilket inte kommer att lyckas den. Bruno K. Öijer är en poet med en helt annan insikt i vad poesin kan uträtta, och därför har han också fått stor uppskattning hos folket.

Den romantiska revolutionen på sin tid (Coleridge, Wordsworth, Keats med flera) utgick från det vanliga, mänskliga talet. En sådan inriktning är fortfarande gångbar som väg framåt.
DET INSPIRERADE, AUTENTISKA TALET MÅSTE TILLBAKA IN I POESIN.

Bidrag till skuggutredningen

2008-10-16T05:39:00.000-07:00

Bort med kategoriindelningen och åldersfixeringen!

2007 ägde Poetry Slam SM rum i Helsingborg. Jag var en av lagledarna för STHLM Poetry Slam, ett lag som tagits ut genom deltävlingar på Folkkulturcentrum i Stockholm. Festivalgeneralen Albin Balthazar Lundmark berättade i en genomgång han hade på temat ”så förbättrar du din ekonomi som arrangör” att det är nödvändigt att lansera Poetry Slam som en ungdomsrörelse. För då får man mer pengar när man söker bidrag!

Jag har själv sökt kulturstöd ett par gånger för Poetry Slam-arrangemang. Jag har aldrig fått ett öre, vare sig från kommun, stat eller landsting. (Andra har lyckats bättre, så helt omöjligt kan det inte vara.) Men något fel måste jag göra när jag söker pengar. Kan det vara att jag trycker på att Poetry Slam är ett allåldersarrangemang? Jag anser att poesiuppläsningar och inte minst formen Poetry Slam är något för alla åldrar; vi brukar ha deltagare mellan 16 och 84 år. Dessutom av olika ursprung, från olika samhällsklasser och av olika existerande kön! Jag vill att det ska vara så, poesi ska kunna förena människor med olika åldrar och olika ursprung. Detta motverkas av bidragssystemen.

När man söker pengar trycker bidragsgivarna nästan alltid på sådant som ålder, kön, etnisk mångfald. Jag anser att denna uppdelning motverkar den integrering som jag antar är målet. Jag vill inte fråga en poet det första jag gör: Vilket land kommer du ifrån? Inom Poetry Slam – och även inom Romantiska förbundet där jag är ordförande – är det helt naturligt att engagerade, poesiintresserade människor kommer från olika länder och har olika åldrar. Varför denna fixering vid kategoriindelning? Den känns tillbakablickande, gränssättande, i längden motverkande sitt syfte.

Låt kulturen vara fri och odefinierad!

En annan felaktighet i bidragssystemen är att de skyggar för kultur som växer underifrån. Makthavarna – som jag uppfattar dem – vill att kultur ska vara något färdigformulerat, något som inte överraskar. Är vi överens om att kultur ska vara normbrytande? Bra, låt det då vara så! Sådan är inställningen paradoxalt nog i dag från överheten. Och nog är det överhetens kultur vi ser premieras. Inget får förändras i den kulturdefinition som makthavarna sätter upp. Både estradpoesi och romantisk poesi verkar falla utanför ramarna, därför att den förhåller sig inte exakt så som förväntas. Den kan till exempel ta sig friheten att vara vacker, eller rimmad, eller på något annat sätt problematisk. Låt den vara det! Låt kulturen växa fritt, annars upphör den att betyda något för människorna på djupet, annars upphör den att växa ur det fria samtalets och skapandets rymd. Detta är något som den måste få vara – fri och odefinierad.

Lär av hur det var när det statliga kulturstödet låg i sin linda, då kunde bidrag ges på fri hand, bara av en tilltro till kulturens skapande kraft. Ett konkret exempel: Kulturtidskriften Vargen fick 15.000 kronor i mitten av 70-talet av en statlig institution – varvid redaktörerna Rolf Börjlind och Carsten Regild köpte var sin biljett till New York samt en stencilapparat som sedan ställdes upp på Moderna Museet och användes av besökarna, som kollektivt fick göra ett nummer av kulturtidskriften. Det var fri och skapande kultur. Ta det, ja faktiskt, som något av en förebild, i stället för dagens detaljreglering, som hämmar kulturens skapande kraft. Tack för mig.

Andreas Björsten
Poet och ordförande i Romantiska förbundet.

Kauppis felträffar om sex och relationer

2008-09-18T22:27:00.000-07:00

Ottar är en rätt bra tidskrift, som jag läser ibland. (Framförallt är RFSU ungefär hundra gånger mer seriösa som sexrådgivare än kvällstidningarnas spalter.)
I förra numret (4/07) av Ottar skriver Lo Kauppi ilsket och välformulerat om sexism och gubbighet inom kulturvärlden, och de begränsande roller som kvinnor får spela inte minst inom teatern.
"[D]et hör verkligen till ovanligheterna att tjejer eller kvinnors egoistiska sex finns beskrivet över huvud taget”, skriver Lo Kauppi och jämför med alla barndomsskildringar biopubliken har fått se där unga grabbar hetsar upp sig över nakna kvinnor.
”Då skrattar biopubliken: ’Ja se pojkar’. Killar och mäns sexualitet är alltid gullig, naturlig eller till och med när den är sjuk, som vid våldtäkt, så beskrivs den om och om igen. Den finns.
Det bisarra är att om en kvinna varit kåt på film så blir hon oftast mördad innan slutet. Men det räcker inte att hon dödas, hon ska dessutom vara ett lik som ska gå att runka till, så spetsbehån dras fram lite extra innan tagning.”

Ja, Lo Kauppi skriver rått men inte alltför hjärtligt, och visst har hon några poänger.
Men ur min synvinkel är hon inte alltid så träffsäker. Så här skriver hon nämligen om fenomenet relationer mellan äldre män och yngre kvinnor:

”I fiktionen matas vi hela tiden med orimliga sanningar. Gång på gång ser vi den lite halvfula gamla mannen med den unga vackra kvinnan. I verkliga livet känner jag inget sånt par. Det är precis som om kulturen tagit på sig uppgiften att boosta heteromännen medan kvinnorna ska få sämre och sämre självförtroende för varje kulturell upplevelse dom får.”

I verkligheten har jag själv flera gånger varit del av ett sådant par. Och jag är ju verkligen den ”lite halvfula gamla mannen” – om man jämför med kvinnan i det här fallet. Jag har nämligen ett flertal gånger haft seriösa kärleksrelationer där det har varit en stor åldersskillnad mellan mig och kvinnan. Flera gånger har det också lett till problem, och att kvinnan inte vågat eller velat stå för relationen, som dock ändå har existerat, vad än Lo Kauppi tror om sådant. Moralister av bägge könen gör det svårt att upprätthålla såna relationer ”i verkliga livet” och i det här fallet är Lo Kauppi en av dem. Ibland är hon lika fördomsfull som de mer eller mindre slutna institutioner hon kritiserar.

Muntliga dikter recenserad

2008-09-03T02:39:00.000-07:00

Min diktsamling har fått en recension, i Tidningen Kulturen.

Dokument från poesidebatten 2005

2008-08-04T04:25:00.000-07:00

Är traditionalismen up-to-date?

Jag känner inte Oscar Rossi; jag stod i en bokhandel i Åbo i höstas och tummade på hans diktsamling ”Kelvinator” (utan att ha råd att köpa den) men det är också allt.
Däremot verkar han veta en hel del om mig, om man ska tro hans överlånga icke-programförklaring – som naturligtvis är just en programförklaring - i senaste numret av Horisont (nr 3/2005). Oscar Rossi utser mig till ”traditionalist”, dessutom en som utmärks av dimmig logik och undermålig läsförmåga (alternativt ”traditionell politisk svartmålningsretorik”).
Nå, det kanske förvånar, men jag ser mig faktiskt inte som någon stor traditionalist, detta trots att jag är ordförande i Romantiska Förbundet sedan i fjol (litterärt sällskap grundat 1957 i Uppsala av bland andra Bo Setterlind och Harald Forss). Självklart är jag ändå traditionalist i jämförelse med många andra som verkar tro att litteraturen började runt 1960, i samband med konkretismens framträdande på svensk mark! Eller ännu värre, som sätter år 0 för litteraturen i samband med tidskriften OEI:s första nummer 1999.
Det finns ett uttalat traditionalistiskt läger på svensk (eller, kanske rättare, svensk-norsk) botten, med Håkan Sandell och Carl Forsberg som ledande namn. Antologin ”Metro Nord” (Carl Forsbergs bokförlag, 2002) samlar några av de ledande traditionalisterna eller retrogardisterna i ett samnordiskt projekt.
Jag sympatiserar med mycket hos det traditionalistiska lägret, respekten för hantverkskunnande och uppvärderingen av det figurativa måleriet inom konsten, till exempel. Men jag delar inte de uttalade traditionalisternas totala avståndstagande gentemot modernismen. Modernismens landvinningar inom olika konstarter är obestridliga och det är ingen idé att låtsas göra dem ogjorda. I likhet med Peter Luthersson (i avhandlingen Modernism och individualitet, 1986) ser jag modernismen som en fortsättning på romantiken. Den tidiga modernismen utmärktes av hänsynslös subjektivism, formexperiment och anti-kälkborgerlighet. En del av dessa drag delar den med den tidiga romantiken som också var en upprorsrörelse, ett känslans uppror mot ståndsskrankor och föråldrade former inom litteraturen. För de engelska romantikerna med Wordsworth i spetsen skulle den vanliga människans tal vara vägledande för poesin, en hållning som dagens språkpoeter för övrigt uttalat sig ytterst föraktfullt om.
Romantiken var en rörelse för frigörelse av den mänskliga känslan gentemot allt som förtryckte den; på svensk botten kan den något tidigare Thomas Thorild nämnas som en av de viktigaste vägröjarna, en av hans viktigare diktsviter heter just ”Passionerna”. För mig handlar det om att balansera en med tiden allt dominerande förnuftstro med känsla och intuition.
Romantiken är en rörelse som inte längre går att betrakta som tidsbunden, utan existerar som en underström under olika epoker, exempelvis var Veusuvius-gruppen med Öijer, Fylkeson och Söder i mycket en eruption av den undertryckta romantiskt-subjektiva strömningen mitt i det stalinistiskt färgade framtidsbygget under 1970-talet.
Jag sympatiserar med den romantiska hållningen; mitt ideal är närmast en poet som skapar utifrån sig själv och tar personligt ansvar för sitt konstnärskap, någon som genom erfarenheter har utvecklat sin egen poetik. Språkmaterialisterna och deras släktingar inom olika former av i dag etablerad språkpoesi har skapat eller snarare vidareutvecklat olika metoder för att kringgå det subjektiva skrivandet, ”cut up, détournement, postproduktion et cetera” (ur intervju med OEI:s redaktion för nättidskriften Konsten).
Poeter som Jenny Tunedal, Anna Hallberg och även Åsa Maria Kraft säger själva att de skriver utifrån och in (se exempelvis Anna Hallberg i en intervju för tidskrift.nu ). Här finns en grundläggande skillnad mot den poesi som skapas av inspiration och inre nödvändighet. Men jag kan inte för den skull säga att jag förkastar någonting som tjänar människan och konstarternas utveckling. Däremot känner jag någonting liknande förakt för dem som (låtsas) ta avstånd från litteraturen och poesin, samtidigt som de söker sitt levebröd inom just dessa konstarter.
Tidskriften OEI proklamerade redan i sitt första nummer en slags ”poesins död”. Inställningen var att poesin, som vi känner den, är föråldrad. Poesin får inte längre kommunicera i form av vanligt tal, då det vanliga talet är korrumperat och förstört av den dagliga massmediala användningen i talkshows och dokusåpor. Den hållningen har jag angripit i bland annat en artikel i Borås Tidning (17/1 -05) som varande passiv och uppgiven. Jag anser att poetens uppdrag måste vara mycket mer offensivt än så, nämligen att göra sig hörd genom styrkan i sitt eget uttryck; poeten ska arbeta på att fullända sina uttrycksmedel så långt möjligt och inte förneka sin egenart. Här har estradpoesin och Poetry Slam-rörelsen betytt mycket, genom att föra fram en kommunikativ poesi, som bryter igenom fördomar om poesins finhet och också undviker språkpoeternas defaitistiska sysslande med att stycka sönder språket och bygga upp egna små språkmodeller med en icke-kommunikativ inriktning.
Så det här med den politiska tillhörigheten, om det kan intressera. Jörgen Gassilewski i OEI:s redaktionskommitté framhöll på ett ABF-seminarium om den radikala poesin i Göteborg den 5/3 [2005] att de amerikanska språkpoeterna minsann var ”gamla maoister” allihop. Han gick på så sätt i god för deras samhällsengagemang, tydligen utan att reflektera över på vilket sätt de som gamla diktaturanhängare verkligen skulle erbjuda någon relevant samhällsanalys i vår tid. Själv anser jag mig befinna mig någonstans inom den radikala delen av den politiska spektrumet, men sätter icke desto mindre ett frågetecken för det maoistiska samhällsengagemangets närvaro och former inom dagens språkpoesi.
Under samma offentliga debatt förklarade Jörgen Gassilewski för den fåkunnige att Lars Mikael Raattamaa inte alls är motståndare till kommunikation – även om det icke-kommunikativa draget framstår som en medveten hållning för läsaren av essäerna i Politiskt Våld. Jörgen Gassilewski visste besked om hur Raattamaas ord skulle tolkas; det är bara viss kommunikation han vill undvika, den enkla formen. (Som om någon form av kommunikation vore enkel. Jag anser att komplexiteten finns inbyggd i själva det poetiska uppdraget, så vida man tar det på allvar.)
Men orden står där, att brus är att föredra framför kommunikation, och många unga poeter kan ju gå på att det faktiskt är så man ska förhålla sig för att bli utgiven. Den dominerande floran av svensk samtidspoesi bär ju syn för sägen att en känslostark, subjektiv, kommunikativ poesi närmast är diskriminerad på förlagen.
Jag var en gång närvarande på en föreläsning vid Stockholms universitet där den inflytelserike DN-kritikern Thomas Götselius hävdade att den samhällskritiska romanen hade spelat ut sin roll: ”Den hade sin tid fram till ungefär 1970, men nu är dess tid ute”. En motsvarande hållning menar jag att OEI, Lyrikvännens nya redaktion [Sjölin, Tunedal och Hallström, 2004-2006] samt nu även Oscar Rossi på Horisont intar gentemot poesin som konstart: Den traditionella poesins tid är ute, nu kommer något nytt. Det är ett de litterära makthavarnas eget uppror mot den gren de själva sitter på.
Är det alltså år 0 på en ny tideräkning som har inträtt, en tid då författarna arbetar mot litteraturen, ”authors against literature”, för att citera Oscar Rossis egen mailadress? Ja, kanske, eller så låtsas de bara.
”Det finns mellan de sanna konstnärerna i alla tider, tror jag, en omedveten samhörighet”, skrev T. S. Eliot i essän ”Om kritik”. Om denna hållning av respekt för konsten genom olika tidslager kallas för traditionalism, låt så vara.
När dadaisterna på sin tid förkastade det traditionella språket var det ett uppror på liv och död, i skuggen av första världskrigets masslakt, med personlig desperation i botten. När språkmaterialisterna i dag återanvänder en del av dadaisternas metoder framstår det för mig helt och hållet som en tom gest, någonting som görs utan inre nödvändighet, en sval lek med inbyggda belöningar och applåder från det akademiska komplexet.
Nå, vad folk än säger kommer det levande konstverket alltid att vara eftersökt i framtiden, hur många gånger tidsriktiga konstkritiker än har förklarat måleriets död (jämför poesin). I själva verket är poesin på väg tillbaka. Ja, till och med det mest förbjudna; romantiken är på väg tillbaka, en realistisk romantik luttrad av tidens flöden och angreppen från alla håll på det romantiskt-subjektiva diktjaget som står för sina ord när ingen annan vill göra det.

Den här artikeln låg ett kort tag uppe på Post Scriptums hemsida, men "försvann" i en serverkrasch... Oscar Rossi var dåvarande redaktör för Horisont, som hade angripit mig i en stor programartikel för tidskriftens räkning.

Infriat löfte?

2008-06-16T03:29:00.000-07:00

Min bok är nu ute (lagom till sommarstiltjen på redaktionerna och på uppläsningsfronten)!
Mer info finns här.
Boken går att beställa men kostar då 125:- inklusive porto.
Mer info kommer om försäljningsställen o.dyl.
Uppdatering: "Muntliga dikter" går nu att köpa på Hedengrens och Adlibris.

Ny diktsamling i begränsad förstaupplaga

2008-05-23T05:19:00.000-07:00

Inom någon vecka kommer min diktsamling Muntliga dikter 1999-2007 ut, på det lilla bokförlaget Titel. Den som vill försäkra sig om ett recensionsexemplar redan nu, kan höra av sig till bjorsten[at]poetic.com

Levnadsregel

2008-04-21T01:46:00.001-07:00

Dejta aldrig en mångudinna.

Det över boksidan utspridda jaget

2008-03-28T05:13:00.000-07:00

– hallå, finns det någon där?

I så väldigt många diktsamlingar som kommit ut i den sentida och samtida svenska poesin – egentligen från Frostenson och framåt - ser vi hur orden sprids ut över sidorna, hur jaget flyr undan, om det ens förekommer i texten finns det utspritt högst upp eller längst ner på boksidan, ingen persona presenterar sig, ingen avgrund kommer fram och skakar hand.
Handlar det om jagupplösning? Eller om litterär konvention? Förslagsvis: i 99 fall av 100 det sistnämnda. Det handlar om ett skrivsätt som går att lära ut och härma.

/Här hade jag tänkt exemplifiera med ett citat av en ung debutant vars poesi jag på det hela taget tycker är extremt krystad men jag tog bort det igen för jag vill inte vara orättvis och det är ju inte sämre än något annat utgivet – alla är för övrigt värda uppmuntran eller hur/

Nutida svensk poesi går ändå inte att citera styckevis, då den bara består av litterära projekt, fragment tänkta att läsas i ett större sammanhang. Nämligen i sammanhanget författarutbildning. Ordverkstad, språklaboratorium, men utan lidelse i min smak. Nästan alla nyutgivna svenska diktsamlingar tycks vandra i ett orduppbrutet landskap av stipendieansökningar och tidsnära passning, ett hackmatat språk som för mig mest ter sig som en bön om akademisk stödundervisning.

En text blir inte nödvändigtvis intressantare för att poeten befinner sig mitt i texten, upprättar en närvaro mitt på boksidan, och skriver mer traditionell centrallyrik (som exempelvis Göran Greider i ”Jakobsbrevet”). Det kan till och med uppfattas som auktoritärt, patriarkaliskt, ett återfall in i ett centralperspektiv. Men det finns då något att ta spjärn emot, en manifesterad röst att avvisa eller ta till sig. Greider har fått mycket orättvis kritik, han är inte den mest spännande poeten alltid, men det är sympatiskt, det finns ett tilltal. Som poet är han utanför min argumentation, jag vill definitivt inte använda honom som tillhygge, skulle aldrig orka, jag talar om den svenska poesin ingenting annat.

Jag vill sätta in all min kraft och fantasi i lyriken, både som läsare och poet, men utan jagets närvaro någonstans i eller bakom orden saknas för mig själva utgångspunkten. Jagets drömmar och sammanbrott; var någonstans annars börjar processen? I inringda radiorösters klagan? (Ida Börjels ”Skåneradio”).
Måste vi skriva utifrån och in (Anna Hallberg)? Är inte existensen själva utgångspunkten, att vi föds, lever, älskar och dör? Kort sagt: är människor. Varför måste detta döljas till varje pris vid skapandet av ”stor litteratur”?
Jag finns här. Jag står på scenen. Jag förlorar och vinner. Mitt hjärta finns ständigt närvarande i det jag gör; annars slutar jag göra det. Jag investerar min själ och mitt hjärta i varje ord, sedan konfronterar jag det jag formulerat med kraven från andra sidan barriären, det vill säga jag föreställer mig en läsare/lyssnare i detta nu samt ur många århundradens perspektiv. Har jag något att tillföra? Om svaret är ja står jag kvar på scenen. Det utspridda jaget har redan flytt undan långt innan en sådan konfrontation äger rum.

II

Men det här handlar väl inte egentligen om ordet ”jag”, det handlar om att poesin ska ha en personlig nödvändighet, ett ärende. Något för just dig. Något som vill beröra, något som är större än. Större än döden, likgiltigheten. Jag talar om mysteriet och mänskligheten, slänger du ut dem bland orden, eller slänger du bara ut ord.
Mina Loy kommer till min räddning, jag hittar den lilla skriften ”Baedeker för månresenärer” (ursprungligen från 1923, övers. Gunnar Harding, 2006) nyligen inköpt och oläst i min bokhylla. Och jag knackar ner de i dag forntida men ack så levande modernistiska människornas rasande utbrott och skuggbrottningar med livet, tar dem till mig i sängen i en pekfingervals. Än en gång känner jag poesins hetta, det var länge sedan.

Idag
Evigt förbipasserande uppenbart oförnimbart
Skänker jag
Till dig
Den begynnande jungfruligheten
- Mig själv ett ögonblick

Ingen kärlek eller det där andra
Bara intrycket av tända kroppar
Som slår gnistor mot varandra
I kaos

Det här är inte teori, utan levande ord. Och då gör det mig inget om jaget sprids ut, faktiskt det glädjer mig, för jaget är fullt upptaget av att leva och älska, förvirrat, som jag, som vem som helst som kunde ha varit där. I hennes kläder vill jag vandra. För då skulle jag ha varit kvinna men ändå kallat mig jag.

III

Jag tror problemet med svensk poesi av i dag är att den är så enormt teoriskt medveten och rädd att göra fel. Det blir inte levande om vi inte vågar riskera vår värdighet, eller vågar klä av oss kläderna för varandra och skapa poesi som är levande intryck. Eller, som jag brukar säga, gestaltad livserfarenhet. Det finns ett väldigt högt pris att betala, det handlar om våra liv. Som inte är till salu, men som hela tiden säljs på de andras marknad. Mellanskillnaden mellan det vi vill och det vi måste betalar vi med strimlade kroppar och själar, Mina Loy skulle trots detta givit oss orden som en kärleksakt. Poesi är återupprättelse av människans krav på ett högre och sannare liv, bland annat. Vi utgår härifrån, det är här vi befinner oss, jaget är någonting vi påstår varje morgon och du är den vi möter vid morgonkoppen.
Men den här essän vill inte vara dålig poesi.

(tidigare publicerat i tidskriften Delta nr 2/2007)

Romanutkast

2008-02-22T06:26:00.000-08:00

Om jag stalkar en person och skriver ner vad som händer, har livet snart skrivit sig en roman.

En död i tre akter

2008-01-08T02:58:00.001-08:00

Jag är ett litet barn som under nästan outhärdliga plågor har gjort mig oberoende av världen, av min mamma. Igen.
Jag sträckte mig ut mot dig, jag ville verkligen leva i symbios med någon annans verklighet. Men jag tvingas dra tillbaka mina bläckfiskarmar, en efter en.
Jag är ett litet barn som tvingas leva utan sin mamma, utan sin kvinna.
Kan man bli vuxen ändå?
Jag har en kniv i handen. Jag ska snart fylla 42.

Tarot-läggerskan ville hänga mig, hänga upp mig på mitt öde. Jag sa nej, du behöver inte vara rädd för döden, inte bortförklara den från mitt liv. Jag ser den. Jag vet att den finns där. Den ligger runt min mamma. Den väntar på mig
Jag rör mig nu, i allt snabbare takt ut genom rummet. Jag har blivit klarvaken, nästan som död, förstenad, glasklar. Jaha, detta är mitt öde. Så här svart är det och jag är inte rädd. Hon som spådde mig kunde inte ge några svar. Ändå vann jag. Över henne, över rädslan. Jag besegrade avståndet. Jag blev ensam. Jag klarade mig själv.

AMOR VINCIT OMNIA står det på den gröna dörren. Jag går in. Jag har blivit varnad. Kärleken besegrar allt. Kärleken är stark. Kärleken kan besegra vem som helst. Du kommer att besegra mig om jag inte aktar mig. Därför att du är kärlek som mördar. Du kunde ha varit min mamma. Likgiltigheten bedårar, den sitter i köttet. Som en kniv, som en påle.
Jag ville att ensamheten var stark. Men det är kärleken som var stark. Den dödar.

Litterära bildningsvägar

2007-12-30T01:17:00.000-08:00

Så oändligt mycket mer krävande det är att arbeta sig fram till ett eget språk – ett uttryck utifrån inre nödvändighet – som poet än att anamma någon av de för tillfället gängse konceptuella ingångarna, att så att säga klippa-och-klistra sig fram till poesin. Man kan gå i OEI:s fotspår, i symbios med Biskop-Arnös post-poetiska syn på tingen. Eller man kan välja att gå sin egen bildningsgång, sätta djupa fotspår i ett blött och lerigt landskap som aldrig upphör, därför att det fryser aldrig till och blir tydligt längre. Eller gör det kanske det imorgon?
En romantisk sökare kan sällan bilda skola därför att bildningsgången är så djupt individuell den kan bli, den rör sig mellan utbildning och uppväxt, arbetslöshet och arbete, inre rikedom och yttre fattigdom eller tvärtom, kärlek och ensamhet, utstötning och gemenskap… hela tiden på jakt efter den inre rösten, som är så svår att nå, och som därför många säger inte finns! Det går lika bra med listor, arkiv, omskrivningar, citat, förvanskningar, detournément… att skriva utifrån-och-in, kretsa i korta bågar kring jagets problematik, men snabbt, snabbt maskera det mest personliga igen. Det som finns därinnanför är för känsligt, för brutet, för svagt för att våga ge luft och rymd, det kräver långa bågar att bygga jagets sång, som om jaget funnes; men jaget finns ju som en blandning av fantasi och verklighet, jaget är ett projekt som vi reser varje morgon lika väl som vi reser oss ur sängen, att förneka det vore bara löjligt och ett slöseri med tid, att förneka jaget är ett akademiskt men omöjligt projekt som en stor del av vår nutida poesi bygger på.
I Jenny Tunedals kommande bok bygger hon ”collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud” (citat efter DN 28/12). Vem är förvånad? Ser inte nästan all ung svensk skönlitteratur ut mer eller mindre så?
”Vi kan aldrig förstå varandra helt och hållet, och i detta finns en stor ensamhet.” Så sant, jag har absolut inga invändningar, men försök åtminstone bryta dig ut ur detta predikament! Eller förtvivla åtminstone! Bara inte detta ändlösa samlande av citat, som en stor del av vår nutida skönlitteratur bygger på, det gör mig förtvivlad och dessutom uttråkad. (Martina Lowdens så kallade dagboksroman ”Allt” består ju av sida upp och sida ner med listor, citat, förvrängningar – och några små doser av det egna. Och den är ju ändå en av de mest lyckade exemplen på denna litteraturlitterära tendens, hur censurerad jag ändå upplever den vara som just dagbok.) Eller består det egna numera enbart i hur man blandar andras ingredienser? För att kommunicera utifrån en önskan att förmedla något – en livserfarenhet, en skönhet, en förtvivlan - går ju inte, det är en aktivitet som är tabu, till och med själva strävan efter kommunikation är misstänkt, att det förhåller sig så vet ju alla redan på det där viskande skrivarskole-sättet.
Aase Berg säger i antologin Swinging with Neighbours:
”De flesta poeter vet att ingen fattar vad de säger nuförtiden: det är inget möte, man blir aldrig förstådd, det är två ensamheter som snuddar vid kanterna av varandra. Bättre än så blir det inte. Det duger inte att vräka upp en Härlig Bild på boksidan. Läsaren är en jävligt otacksam figur, och det ska hon också vara – då måste poeten jobba aktivt med tvivel på själva förståelsen, tvivel på överenskommelsen om hur en text ska se ut för att betyda” (citerat efter tidskriften Kritiker nr 6/2007).
Alltså, använd inte metaforer, tematisera ditt eget tvivel, till förbannelse. Skriv lyrik utan vilja att nå ut, det går ju ändå inte att kommunicera!
Och att ens bristfälligt bygga upp sin egen röst, var det inte det som var uppdraget? För mig var det så, men skrivarskolorna ber dig att undkomma detta uppdrag, de ger dig också möjligheten att vara så opersonlig som möjligt, och vem av eleverna tar den inte, det underlättar en framtida karriär inom litteraturen eller hur.

*

Så förbluffande klena poeter många av våra mest uppburna yngre litterära personligheter i dag är! Jag har hört Anna Hallberg läsa ur sin kommande diktsamling ”Mil” och det är en sympatisk person och det finns stunder av det mest personliga i boken, att döma av hennes uppläsning. Och ändå, det är så stängt, så inplacerat i ett större opersonligt språk, så långt ifrån att vilja eller våga rota djupare i det som verkligen bränner till. Jag tror att det är en rädsla för att gå djupare, för att förlora sig i det svåra – och därför blir det i stället så kallat experimentell eller konceptuell litteratur. Men inte av det allra mest levande slaget.
Eller Jörgen Gassilewski när han läser ur sin kommande diktsamling med kärleksdikter. Kanske är han influerad av Catullus ”Dikter om kärlek och hat”. Hur som helst upprepar han fraserna ”Jag älskar dig” respektive ”Jag hatar dig” så idiotmånga gånger, utan fördjupning eller problematisering mellan varven, bara detta ständiga rotande bland slumpmässiga materialitetsfragment mellan varje återkommande, oförändrad runda av dessa ord: Jag älskar dig. Och jag upplever inte att de fäster. Jag upplever att det blir tomt, en tömning om man ska tolka det positivt. Det går inte djupare. Inte som Catullus. Inte som en stor kärleksdiktare, oavsett nationalitet eller årgång. Det är som språkmaterialismen oförmögen att skildra människans djupaste villkor. De har vant sig av med, de förmår inte längre.

*

Projektet nummer ett i dagens unga svenska skönlitteratur har blivit att undanröja känslorna, genom att hantera dem intellektuellt, med hjälp av skrivandets olika konceptuella tekniker.
Jag tror nog att det finns en djupare, inre, andlig väg men det är ju bara en hypotes jag har.
Jag tror det finns en annan beröring, från känsla till känsla. En tradition som kommunicerar genom de största svårigheter och med all möjlig komplexitet – jag kallar den poesi. Det är jagkänslodikt jag vill skriva och nå fram med att skriva; vore det en udda dikt vore det vackert så jag vill försöka fast inga förlag finnes och jag vill älska.

*

Att skriva dikter till tröst; vågar du placera in dig i det sammanhanget, är du mogen för detta perspektiv? Vågar du se eller återstår det att håna?

Ny diktsamling under 2008

2007-11-15T01:04:00.001-08:00

Jag har skrivit en ny diktsamling. Det tog åtta år. Jag har uppträtt fram en ny diktsamling. (Finns ingen av dikterna som jag inte har läst live.) Återstår bara att hitta en förläggare... Jag har några förslag.

En dikt ur min kommande diktsamling

2007-11-01T04:35:00.000-07:00

Om vi inte tror på kärleken…
till E. J. Stagnelius

Kärleken förenar oss
Kärleken förnedrar oss
Kärleken är evig
Kärleken är oansenlig
Ja den är schlagersång
Och bibeltext
I samma mening

Kärleken går över på minuten
När du tränger in
Och sedan låter det komma
Men kärleken varar i timmar
När du ger dig hän
Och låter den vara som ett rus
Vars styrka ständigt förnyar sig
I badet av gemensamma drömmar
Och kärlekssyner
Kärleken varar i år eller dagar
Beroende på hur du väljer

Kärleken är större än du själv
Men det är du som utövar den
Med alla dina brister och egenheter
I kärleken sträcker du dig
Utöver dig själv
Och tar emot något vars innebörd du bara anar
Kärleken är mera än du ger
Och mera än du tar emot
För i dess helhet blir den mer än varje ofullkomlig del

Kärleken är som musik
Du bara avlägset har hört
Men så kommer den nära igen
Och kanske lyckas du skriva ner orden
Om bara du inte stod i duschen just då
Eller satt på bussen
Kärleken är som fjärilen på andra sidan glaset
Du kan aldrig fånga den
Men du kan få fjärilsstoft på händerna
Av bara längtan efter det avlägsna rike som bjöd in dig
Du trodde först att det var lägenhetsdamm som tjejen hatar
Hon borstar det av sina händer när hon lämnar lägenheten

Stagneliusåret 2007

2007-10-03T07:23:00.000-07:00

Inte för att han fyller jämnt eller någonting, men 2007 artar sig ändå till något av ett Stagnelius-år! Det började den 19 juni då Stagnelius storsegrade i Expressens omröstning bland 100 ledande lyrikkännare om Sveriges tio bästa dikter genom tiderna. Stagnelius placerade sig som nummer 1, 4, 6 och 7, med respektive dikterna Vän! I förödelsens stund, Till förruttnelsen, Endymion och Suckarnas mystèr, en heder han verkligen inte fick uppleva under sin livstid, då han som mest tilldelades "andra guldpenningen" av Svenska Akademien i dess litterära pristävling 1818. En andraplats som han dessutom delade med den numera bortglömde skalden, prosten och professorn David Aspelin, som hade skrivit en hyllningsdikt till Karl XIV Johan. (Se Göran Häggs bok.)
Så kom då Göran Häggs Stagnelius-biografi "I världsfurstens harem" ut i början av september. Den blir en av utgångspunkterna för diskussionen om den romantiska poesins ställning i dag som Romantiska Förbundet arrangerar på ABF-huset nu i helgen.
Helgen därefter, på Stagnelius födelsedag den 14 oktober, kommer Göran Hägg att framträda på Skansen i en litterär matiné arrangerad av Erik Johan Stagnelii vänner och Dels (De litterära sällskapens samarbetsnämnd).
Slutligen, måndagen den 15 oktober, när alla fortfarande ligger i bakrus efter skaldens födelsedag, framträder så litteraturhistorikern Lars Larsen med ett föredrag på Skarpnäcks bibliotek om Stagnelius. Så ser det ut i grova drag, hyllningen till Stagnelius, det år när Romantiska Förbundet fyller 50 år.

Nattliga fragment

2007-08-03T03:33:00.000-07:00

Jag hade en "Skaldens natt-upplevelse" för någon vecka sedan. Jag jämför mig på intet sätt med Almqvist, men själva upplevelsen tror jag är jämförlig med den som Almqvist ger uttryck för i sitt prosastycke "Skaldens natt".
Det handlar om en blandning av religiös upplevelse, känslomässigt uppvaknande parat med skrivande. Det synliga resultatet för min del blev en längre dikt, som väl ska publiceras i något sammanhang framöver, och en del andra strödda anteckningar. För läsaren kan detta säkert synas platt, då anteckningarna bara fångar en bråkdel av själva upplevelsen. Inte heller har jag teknisk möjlighet här på bloggen att göra de indrag som egentligen är en del av textens utformning - det vill säga jag har inte lärt mig hur det ska utformas rent grafiskt här på sidan - men här kommer ändå några små nedskrivna fragment från den natten. Det handlar om synen på dikten.

när de yttre omständigherna
stämmer möte med de inre erfarenheterna
uppstår poesi

*

språket och erfarenheten
slår följe
till en plats
bara få känner till
men många får visshet om

*

vindarnas bur:
man har spärrat in vinden
bara för att släppa den fri

*

redan på antiken
hade poesin
vindkänning

*

fria andar
ägnade sig åt befrielsens konst

*

tänk på tunnelbanetåget
strax innan det kommer in
det är en vindfågel
vi behöver augurer

Sen debut och ännu senare återkomst

2007-07-07T12:55:00.000-07:00

1988 gav jag ut diktsamlingen ”Från mitt kontor” på eget förlag (outsiderförlaget). Det var inte någon speciellt bra diktsamling, det omdömet kom jag snabbt att fälla om den. Men något inom mig tryckte på att jag borde debutera, och jag trodde förstås på förhand att diktsamlingen på något sätt skulle sätta sitt märke inom samtidspoesin. Men sanningen uppenbarade sig snabbt; diktsamlingen gick fullständigt spårlöst förbi – förutom något hastigt omnämnande i Poul Borums årliga samlingsrecension i Aftonbladet och ytterligare något uppmärksammande i ett lokalradioprogram. Jag tyckte inte ens själv att den var bra längre, vilket var en betydligt värre känsla att erfara, att man kunde ta så miste! Om vi ska säga något positivt om den så är den ändå ganska ovanlig, förutom rent estetiskt i sin tid är den nog ganska svår att få tag på. Jag gjorde inte som den unge Vilhelm Moberg gjorde en gång med ett av sina verk, rodde ut på någon småländsk sjö och sänkte hela den osålda upplagan, men i praktiken har jag dumpat den på ett motsvarande sätt.
Nå, jag sålde i alla fall 16 exemplar till olika bibliotek i Sverige, om jag minns rätt. Ett av dem skulle snart gå förlorat under märkliga omständigheter. Den 20 september 1996 utbröt en svårartad brand i Linköpings stifts- och landsbibliotek, varvid förutom tusentals andra böcker också deras exemplar av min debutdiktsamling brann upp! För mig var det en händelse som såg ut som en tanke, att det hände just i min födelsestad, och när Linköpings bibliotek sedan hörde av sig och ville köpa boken på nytt lät jag det brevet förbli obesvarat.
Nå, kanske har jag dömt min egen bok för hårt, det är många som sedan tar avstånd från sin debut, och jag har definitivt gjort det. Den är skriven av en förläst kille med alltför begränsad livserfarenhet, rättelse, med alltför ensidig livserfarenhet. I dag har jag betydligt större och mer blandade erfarenheter av lycka och olycka, kärlek och ensamhet, ljus och mörker etcetera. Min kapacitet ser i dag annorlunda ut. Men debutdiktsamlingen innehåller väl ändå några okej dikter, och när jag nu senast fick höra att den har skymtat längst ut på bokhyllan i Biskop Arnös bibliotek får jag väl ändå försona mig med faktum att jag har givit ut den (om det så bara är mina fiender som läser den för att hålla koll)!
1991 kom min andra diktsamling – som vanligtvis är den första jag tar upp i min verkförteckning. Den heter Visitbok och gavs ut på det lilla bokförlaget Megafon i en volym tillsammans med en långdikt av John Peter Gister. Megafon var och är en ren avläggare till Den Blinde Argus. Det var således min kompis Thomas C. Ericsson som gav ut mig, vackert så, boken är också betydligt friare än debuten, tretton månaders nyligen inledd arbetslöshet satte sina spår på olika sätt och mörkret finns definitivt kvar. Inte heller denna bok väckte över huvud taget någon uppmärksamhet i det svenska litterära klimatet, jag fick dock komma till Göteborgs bokmässa och prata om min litteratursyn bland alla andra hundratals talare, minns inte ett ord av vad jag sa.
2001 kom diktsamlingen Muntliga dikter på black coffe publications, ett litet trevligt stencilförlag startat av min kompis Johan Nordgren. Jag tyckte mig därmed ha inlett en ny era i mitt skrivande, jag publicerade nu i princip endast sådant som jag hade läst på scenen och funnit att det fungerade live. I stort sett har jag följt den linjen sedan dess. Visst, jag har varit med i en massa antologier, tidningar och tidskrifter, men i stort sett vet ju ingen vad jag skriver i dag, som inte av en slump har råkat höra mig på någon uppläsning. Detta ska det nog snart bli ändring på.
Historiens sensmoral: Låt dina kompisar ge ut dig! Var skeptisk till din egen förmåga att bedöma dina verk!

Anteckningar om "Allt" - to be continued

2007-06-06T03:20:00.001-07:00

Jag håller på att läsa en bok som heter "Allt". Antar att ingen har hört talas om den. Eftersom den kom ut redan i höstas så är det här ingen senkommen recension, utan mer av karaktären anteckningar.

Centrifugalkraften i den här boken är väldigt stark. Kanske borde den döpas om till "Intet".

Författaren Martina Lowden var länge mest känd som nätmobbare på sin och kompisen Elise Karlssons O-tidskrift. Sedan började hon debattera poesi i en del mystiska inlägg som till exempel detta:

"Men snälla XXX, skriver man en så onyanserad och konspirationsteoretisk artikel som din får man skylla sig själv om ingen av de angripna tar den på allvar. Hör du inte hur du själv låter? Den ena sidan är en elitistisk sekt med stöd från 'makten', den andra sidan står för kvalitet. Vad ska man svara på sånt?

Jag har ju påvisat att metaforer och samhällskritik förekommer där du hävdar att det inte finns - återstår egentligen det här med kommunikationen. Och där - ett tips för din framtida karriär, bara - hade det nog varit bra om du lite tydligare definierat vad du menar med 'kommunikation', och brytt dig om att förklara vad de personer du citerar i sin tur menar med det. Som Aase Berg - vad syftade hon på när hon sa det där? Uttalade hon sig som BLM-redaktör eller författare?

Lästips: 'Praktisk retorik', Göran Hägg."

En del av svaret löd så här. Och likheterna med en pågående Johan Lundberg-debatt är för övrigt helt oavsiktliga.

"Vad gäller din omsorg om min framtida karriär tror jag man kan lämna det till mig. Jag är nog inte den av oss som satsar på en spikrak kulturkarriär."

Sedan debuterade alltså Martina Lowden som författare. Att döma av den här intervjun i Svenska Dagbladet höll hon egentligen på att skriva en eller två andra romaner, men det blev den här boken. För att förlaget ville det. På så sätt kan det påminna om Ida Börjels debut.

På O-tidskrifts gästbok 14/3 skriver den tidigare omnämnde vännen - och förläggaren på Modernista - Elise Karlsson att Martina Lowden har tjänat väldigt lite pengar på sin bok (minst 150.000 kronor), vet inte om jag är beredd att hålla med. Hur många får det i handen för sina retuscherade dagböcker?

Jag sitter på tunnelbanan och läser "Allt". Det känns lite obekvämt. Jag kommer att tänka på en gammal arbetskamrat som, hur musikintresserad hon än var, aldrig hade kunnat tänka sig att bära en T-shirt med ett svenskt bandnamn på. "För tänk vad pinsamt det skulle vara om någon i det bandet kom in i tunnelbanevagnen just när man satt där!" Själv hade jag en T-shirt med "Leather Nun" på. 20 år senare skriver jag dessa rader.

Konst, kärlek och kapital

2007-05-08T02:47:00.000-07:00

”Unga, vackra kvinnor [vaktar] vanligtvis ingången till konstmuséerna”, skrev jag redan i Grupp 86. Det har inte blivit mindre påfallande med åren. Det gäller också i hög grad de serveringar som finns i anslutning till större konstmuséer, och som jag alltid varit en så idog anhängare utav. Serveringspersonalen är nästan alltid påfallande vacker, ung och blonderad. Och högdragen, kan man tillägga. Man kan undra vart de tar vägen när de blir något äldre och inte fullt så uppenbart sköna. Får de sparken då, eller hittas det någon reträttpost på något kontor månntro? Hur som helst känns det som en repris på yuppifieringens 80-tal, fast nu är det ett ännu nyrikare 00-tal vi lever mitt i.
Vad är det jag gnäller över egentligen? Det är väl bra med ung, vacker personal; behöver du känna dig angripen av det, eller vad menar du egentligen?
Nej, jag vet inte heller. Men det har något att göra med de ideal som kommer till uttryck. Det känns så – genomborgerligt, på ett kompakt och tillstängt sätt. Att vara borgerlig handlar mycket om att framställa sig som finare än man är och att hålla masken i alla lägen. Den som är borgerlig vill upp, och konstmuséerna som social miljö uttrycker någonting sådant. Nu talar jag om muséerna som hangaround, det har över huvud taget inte med tavel- och konstsamlingarna som sådana att göra.
Här finns (förmodligen) en slags förblandning av olika sorters kapital. Ungdom och skönhet är ett kapital, konsten representerar också ett kapital. Vi kan tala i rent ekonomiska termer, men också i en glidande skala mot konstnärligt kapital. Ungdom och skönhet är ofta det som konst görs av, inre skönhet förvisso också, men konsten vill gärna föreviga dessa skönhetsaspekter på människan. Nu pratar vi uppenbarligen om en mer traditionell konst, modern konst vill som jag tidigare påpekat oftast vara ful. (Men Moderna Museets personal är inte desto mindre – vacker.)
Också serveringspersonalen får en del av dessa stämningar, de är som skönhetsobjekt i konstens tjänst. Samtidigt som de är blonderade och vackra på ett ytligt och solariehårt sätt. Här finns en egendomlig dubbelhet. Och en känsla av ofrihet uppstår i denna förblandning eller förbländning hos den konstnärlige sökaren.
Det vore idiotiskt att idyllisera något förflutet, men jag minns det ändå som en benådad period i detta avseende, slutet på 70- och början av 80-talet när jag började gå på Moderna Museet som då fortfarande låg i gamla excercishuset på Skeppsholmen. Vilken blandning av människor det var! Nyss hade det varit rörelse i konsten, och det fanns fortfarande en viss rörelse i samhället. Alla var med; gamla, unga, fattiga studenter, mer välbärgade från konstnärliga och politiska eliter, öststatsmänniskor, konsumister, kommunister och kapitalister. Det kändes för ett ögonblick som att vi befann oss i världens centrum när jag och mina vänner satt på Moderna Museets restaurang, att allt skulle kunna hända. Det var förstås bara en känsla, men den var värdefull. Sedan dess har det tunnats ut, förfinats, blivit en högre luft, svår att andas för klassklättrare (nedåt) som jag. Det som återstår är kapitalet, och dess ofta något fadda återspeglingar i yttre skönhet. Konstmuseerna har förlorat sin roll som fristad, den fria entrén var ett tillfälligt kitt som nu har gått förlorat igen. Å kärlek, så ofta speglad och upplevd genom konsten, var ska vi söka när skönheten hotar att förvandlas till ett lögnaktigt tecken. Skönhetssökaren måste se förbi alla hårda ansikten som korsar vägen, och inte låta sig bländas – och, vilket är det nästan omöjliga, inte börja tvivla.

Frustrerad kvinnlig sexualitet, del 1

2007-04-23T10:52:00.000-07:00

Vad är det vi behöver? (Ännu) en uppväxtskildring om rik och mindre rik amerikansk internatskoleungdom? Nej, antagligen inte, skulle mitt spontana svar vara. Men just denna bok behöver vi faktiskt; Curtis Sittenfelds "I en klass för sig" är helt enkelt en lysande, känslig uppväxtskildring utifrån en outsider i den rika internatskolemiljön, någon som hela tiden hudlöst iakttar och analyserar det sociala spelet hon ser omkring sig, förtvivlat försöker bli en deltagare på samma villkor som andra, och så småningom också blir det men ändå får betala ett högt pris utifrån sin situation. Det är en skildring av unga tankar, förvirrade känslor och kärleksförsök väl i nivå med några av J. D. Salingers och Sylvia Plaths skildringar. (För en gångs skull är förlagsreklamen på baksidan inte överord.)
Det är också en roman som enligt vad jag kan föreställa mig inte kommer att bli (eller har blivit) nominerad till The Bad Sex Prize Award eftersom den faktiskt innehåller en del fina, trevande sexskildringar utifrån kvinnligt, nyss oskuldsfullt perspektiv. Jag tycker de tillför mycket, det är alltid utlämnande att skriva sådant, eftersom det kräver ett visst mått av personlig inlevelse enligt min mening, men det ger oerhört mycket mer än fejk-porr à la Vertigo. Här ett litet kort utdrag, som väl handlar om frustrerad kvinnlig kåthet, ett av flera litterära exempel på detta som jag stött på just i dessa dagar.
"I min fantasi hade han legat i sängen och läst och han hade satt sig upp när jag kom in och jag hade krupit upp i hans säng och slagit armarna och benen om honom. Föst skulle jag gråta och han skulle stryka mig över håret, han skulle mumla till mig, men självklart skulle det snart bli sexuellt. Och det skulle vara angeläget - vi skulle gripa tag hårt och nafsa, vi skulle vilja det exakt lika mycket. Jag kanske skulle suga av honom, på knä på den smutsiga mattan och jag skulle ha på mig en skjorta upptill och ingenting nertill, och han skulle slå benen om mig och borra in hälarna i min bak; på grund av mig skulle han vrida sig i plågor."
Jag tycker det är fint skrivet, det är naturligtvis bara ett exempel - det hade gärna fått vara mer sådant men inte mycket mer, kanske är tonträffen rätt exakt redan som det är.

Rinkeby-finalen (egotrippad notering)

2007-03-17T03:46:00.000-07:00

För sjunde året i sträck var jag i final i Rinkeby Poetry Slam . Jag har inte representerat Rinkeby i SM sedan 2001. Men mycket närmare en plats i laget än så här kommer man inte! Jag förlorade med 0,2 poängs marginal efter en (1) sekunds tidsöverdrag. Jag kom följaktligen på fjärde plats; hade det varit fyramannalag i SM som det mig veterligen alltid tidigare varit, hade jag redan varit på väg till SM. Men det är bara att ta nya tag.

Rester av ungdom

2007-03-02T04:49:00.000-08:00

Min unga flickvän ringer från Örebro. Hon är på en 25-årsfest. Jag hör det högljudda stojet i bakgrunden och jag minns liknande fester jag själv en gång i tiden gick på. Jag var visst i Örebro och festade med några kompisar när jag var 28 om jag inte minns fel. Jag skriver ”flickvän” för vad ska jag kalla någon som jag har sex med och älskar; men hon är ju inte min flickvän för hon skäms för att jag är så gammal när vi någon gång visar oss tillsammans offentligt.

Jag har inget minne av att framtiden låg framför mig när jag var ung. Jag kände mig oändligt trött. När jag var ute och festade ingick jag i det fiktiva sällskapet ”Kotteri Sömn”. Jag minns när min kompis Leif – några år äldre än jag – skulle ställa sig upp och hålla tal till allmänheten på Röda Rummet. Han kom inte långt, flaskorna rasade, bordet rasade, vakterna kom tillskyndande och vi slängdes naturligtvis ut på gatan. ”Varför stoppade du mig inte?”, frågade han sen. ”Jag trodde du visste vad du höll på med”, sa jag till honom. ”Nej, tyvärr vet jag aldrig det”. Jag minns att jag var imponerad ändå.

Jag fantiserade om att jag var en ung poet som försvann in i en barspegel.

Jag hade så egendomligt svårt att komma loss med mitt vuxenliv. Jag hade vissa yttre kännetecken på vuxenhet, egen lägenhet, så småningom ett jobb, men ingen flickvän, ingen känsla av självbestämmande. Ödesdigra minnen av utanförskap sken som spökljus längs min väg; mina föräldrar, min bakgrund och hela mitt liv tyngde ner mig.

Porrklubben och kyrkan var konkurrenter, obalansen ett faktum.

Jag hade ingen flickvän, och den andliga döden önsketänker jag som preskriberad.

Från nyromantik till nu

2007-01-26T03:21:00.000-08:00

Kan poesin fortfarande erbjuda tröst och lindring i existentiella kriser? Om en sådan hänvändelse till poesin på rent existentiella, mänskliga grunder talas det i dag tyst, då det nedvärderande brukar betraktas som ”terapi”. Men i själva verket är det hög tid att poesin och konsten återvänder till den djupa traditionen och återigen börjar tala om de stora livsfrågorna; ensamheten, kärleken, livet och döden – och där det är inte bara tillåtet utan i hög grad önskvärt att läsaren blir berörd.
En känslokall, avancerad språkmaterialistisk poesi har alltför länge dominerat den massmediala och litterära uppmärksamhetsytan. Det har varit en poesi som i väldigt stor utsträckning varit upptagen av teknikaliteter, att hålla subjektet och känslan utanför, att maskera eller dölja den mänskliga närvaron med tekniker som cut-up, collage och olika andra former av språkligt manipulerande. Tekniker som en gång var banbrytande men som nu upprätthåller en akademisk språkkonst som fjärmat sig från källan i muntlig alstring och mänskliga känslouttryck.
Det är dags att återupprätta den alltför länge förhånade litterära romantiken, den subjektiva, känsloladdade poetiska strömning som söker sina rötter i underjorden där de livgivande källorna går och som höjer upp alla människors livsvärde inför de stora frågornas utmaning.
1950-talet såg ett uppsving för den litterära och konstnärliga romantiken, med förgrundsfigurer som Bo Setterlind och Paul Andersson. När Romantiska Förbundet grundades för femtio år sedan (i Uppsala maj 1957) var Bo Setterlind och Harald Forss bland de drivande. Men rationalismen och den materiella framstegstron trängde tillbaka en livshållning där människans inre värderingar är alltings mått och inspirationens väg alltid står öppen för den som söker. Romantiken har länge levt som en osynliggjord strömning, och bara kommit till upp ytan ibland i samband med poesiaftnar och litterära diskussioner. Romantiska Förbundets litterära tidskrift Aurora (grundad 1978) nekas tidskriftsstöd trots att det är en ambitiös och anrik tidskrift med både etablerade och oetablerade namn.
Det är hög tid att romantiken kommer upp till ytan igen – dags att gå från nyromantik till nu.

Ålderstecken fasta och rörliga

2006-12-04T02:41:00.000-08:00

Utopier: platser där åldern inte har någon betydelse.

”Yngre än så här blir vi aldrig, tänk på det Andreas!”, sagt av Bob Hansson under ett uppträdande på PUNKT/Medis hösten 2005.

Jag åkte buss till Göteborg sommaren 2001 för att demonstrera under EU-toppmötet. Det var en buss full med ungdomar i åldern cirka 16-22 år. Extremvänsterns frontsoldater – den eviga företeelsen unga idealister - är ju unga människor, medan det är betydligt äldre som sitter bakom kulisserna och styr. Som i de flesta partier. Men en stor gemenskap växte snart fram mellan oss som åkte ner, jag var på väg in i rörelsen tillsammans med min unga flickvän, och de chockartade upplevelserna på gatorna i Göteborg kom snart att svetsa oss samman. ”Du har aldrig varit med om en stor demonstration, som den i Köln till exempel, där polisen sprutade tårgas, hur ska du klara av det här?” frågade min flickvän. Nå, jag klarade provet, stod mentalt rycken för både batongslag och attackerande polishästar, lyckade med en kraftansträngning klara mig undan polisens inringning och smita genom ett parkeringshus ut på en närliggande gata i samband med Antikapitalistmarschen på Berzeliigatan. Men min flickvän började tycka att jag var för gammal när vi låg på golvet i en gymnastiksal tillsammans med alla unga frontsoldater.

Unga tjejer med åldersnoja. Att göra allting innan man har fyllt 20.

Min livserfarenhet är retroaktiv. Att göra många upplevelser är inte detsamma som livserfarenhet, men att vända på sina upplevelser.

Vi var ett gäng poeter på väg till Hultsfredsfestivalen för att uppträda. Jag var ”reseledare” och den som hade bokat poeterna. Poeternas ålder varierade mellan 19 och 31. Jag var i särklass äldst, jag var 42. Jag kände hur ångesten och åldersnojan steg från sällskapet ju närmare tågstationen i Hultsfred vi kom. Till festivalen åkte man om man var 17 år och ville bli av med sin oskuld, det var det rykte den hade fått. Vi var alldeles för gamla och vad hade vi att komma med!
Framme på plats gick den känslan bort, medan vi gick mellan tälten och kryssade mellan alla berusade gäng som riktningslösa irrade förbi. Vi hade livserfarenhet och poesi att erbjuda. Skrålande själar är alltid intressanta, ha ha, gamla bluesgubbar uppträder när de är 75 eller ännu äldre, eller hur?
Men det var inte så heller, vi upptäckte (på nytt, jag borde redan ha vetat) att festivalen var en frizon, den utplånade åldern – eller lade den åtminstone bakom oss, någonstans vid parkeringen - och förde människorna närmare varandra, det enda viktiga var att vara närvarande i sina sinnen här och nu. Det fanns ett ansikte och det skulle knyta kontakter i natten, vråla poesi.

”Man kan inte ljuga om sin ålder”, sa min unga ”flickvän” till mig.

Min kompis den postanställde poeten tröstade sig gång på gång med att Charles Bukowski sa upp sig från Posten och gav ut sin första roman vid fyllda 50.

”Younger than Yesterday” – en titel för tigerhjärtan. Byrds

Brådmogen och senfärdig.

Tid kan egentligen inte mätas med några mått.

Gamla fäder och autistiska barn

2006-11-15T11:38:00.000-08:00

Jag blir en gammal pappa, om jag någonsin får barn. Kanske blir jag ingen pappa alls. Men gamla pappor – det innebär tydligen risker för barnet, med tanke på allas vår önskan att det borde bli en genetiskt högkvalitativ avkomma. Enligt Aftonbladet den 5 september "löper [män över 40] sex gånger större risk att få ett autistiskt barn än män under 30 år".
Vet inte om tanken med att publicera en sådan nyhet är att vi lite äldre män ska avstå från att skaffa barn, eller hur det egentligen ska uppfattas; konsekvensen blir i alla fall att jag som medelålders man, en bra bit över 40, får detta slängt i ansiktet av tänkbara partners, ja det har redan hänt en gång i varje fall.
Men visst förstår jag om det finns en oro att gå in i en relation och kanske skaffa barn med någon som är lite äldre än vad som är brukligt, allt som avviker från normen är ju oroväckande. (Om man inte har nått till nivån av kändis för då är ju plötsligt alla avvikelser positiva i bemärkelsen intressanta.) Kanske sker ett negativt urval, kanske är vi barn till äldre fäder extra sårbara. Kanske blir våra barn också extra sårbara, mottagliga för svårigheter som av samhället eller den biologiska forskningen klassas som psykologiska eller neuro-psykiatriska. Min pappa var 43 när jag kom till. Min pappa ville bli poet, men tvingades bli bankman på grund av den ekonomiska depressionen i samhället (vi pratar andra hälften av 30-talet). Han kom senare att samla på diktsamlingar av fyrtiotalister, den lyriska generationen alltså, även om han själv skrev rimmad vers så länge han höll på.
Jag hade inte den lättaste av uppväxter, det var en tung stämning i hemmet på grund av sjukdomar i familjen, jag kände mig utanför under större delen av mina yngre år på grund av alltför (?) aktiv intelligens – plugghästsyndromet - och alltför känslomässigt frusen tillvaro bland klasskompisar och i skola, men autistisk var jag ju inte. Däremot skrev jag dikter och uppvaktade så småningom (förgäves) kvinnor med högromantiska föreställningar, det vill säga jag hade högromantiska föreställningar som alltmer gick i kras mot en motvillig omvärlds föga piedestals-anpassade verkliga kvinnors behov.
I dag söker jag förebilder i omvärlden. Poeten och förläggaren XX var 47 när han skaffade barn, och det har ju gått bra, så vitt jag kan bedöma, hittills i alla fall! Poeten XX var 53 när han fick barn för sista gången, barnet är vackert och välanpassat och även vältaligt.
Kanske blir vi äldre fäder för trötta för att spela fotboll vissa kvällar, kanske blir vi usla manliga förebilder, men vad är över huvud taget en manlig förebild i dag? Någon-som-vågar-visa-känslor, någon-som-vågar-visa-sig-svag-och-därmed-stark, kanske?
Så om jag får ett autistiskt barn, så som forskningen varnar mig? Vi ska nog älska varandra ordlöst om det är tvunget, vi ska nog älska varandra förutsättningslöst, om än vi slår sönder varandras tillvaro genom alltings hårda tvång att komma till just som det är, och på inget annat sätt.

Svar på bloggutmaning

2006-09-08T06:49:00.000-07:00

Vidarebefordrad från Jakob.

En bok som förändrat mitt liv:
Gunnar Ekelöfs Dikter 1927-62 (Diwan-trilogin ingick inte), den boken fick mig att vilja bli författare.
Bruno K. Öijers Spelarens Sten: Den boken fick mig att försöka bli det.

En bok jag läser mer än en gång:
Poeter av olika slag, förstås.
Antar att det syftar även på tidigare läsning av t ex barn- och ungdomslitteratur. Läste om Robert A Heinleins ”Egen rymddräkt finnes” för jag var hemligt förälskad i den 10-åriga hjältinnan. Läste om Robert Louis Stevensons ”Skattkammarön” i vuxen ålder. Stevenson är en favoritförfattare, kraftigt underskattad i Sverige, Skattkammarön är inte hans bästa verk, men den har något visst. Almqvist: ”Drottningens Juvelsmycke”, den värld den målar upp, teater- och kulissvärlden kring Gustaf III betydde oerhört mycket för mig och gör det antagligen fortfarande. Jag kan garantera att Ann Jäderlund också har läst denna bok! Strindbergs ”Röda rummet”, jo jag tycker faktiskt om dess uppror mot auktoriteter och uppfattar det som genuint.

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Bibeln. Shakespeares samlade verk. Men hela idén med att bli övergiven på en öde ö framstår som urtråkig och jag hoppas verkligen att jag blir räddad snart.

En bok som fick mig att skratta:
Jaa, jag sitter ofta och skrattar högt när jag sitter på tunnelbanan och läser någon gravallvarlig bok, det är vissa passager som stannar i minnet, men jag kan inte dra mig till minnes något enskilt ögonblick. Om vi tänker mer hela boken så säger jag väl Moment 22. Men varför inte också Snobben, Dilbert, Rocky, Nina Hemmingsson (har henne inte i bokform i och för sig). Kafka är förstås en stor humorist, men jag minns faktiskt inte om jag skrattade. Däremot minns jag tydligt att jag och min dåvarande flickvän satt i min säng och skrattade länge och högljutt åt den dikt ”Decennier av ungdom” som jag har med i antologin ”Svensk slam”. Jag vet inte om hon tyckte dikten var dålig och patetisk, men hon läste inledningsraderna till varje strof högt och vi kunde inte sluta skratta.. Ni kan läsa dikten här . Jag tyckte själv att det var väldigt roligt att läsa ”var jag verkligen ung på 1990-talet?” och så vidare, säkert också för henne som inte föddes förrän på 80-talet.

En bok som fick mig att gråta:
-----

En bok jag önskar hade skrivits:
John Peter Gisters ”Samlade dikter”. Någon borde ha samlat och givit ut hans bästa material, nu finns ju bara en bråkdel utgivet (än så länge i alla fall).

En bok som inte borde skrivits:
Kan inte se det så. Jag håller mig här till Thomas Thorild, som i sin ”Kritik av kritiker” skriver ungefär att ”Inget görs för sina fel skull, utan allting görs för sina förtjänster.” Det finns många dåliga böcker, men att önska dem oskrivna, nej.

En bok jag just nu läser:
Houellebecq: Plattform. Göran Grip: Allting finns.

En bok jag tänkt läsa härnäst:
Läsa ut alla påbörjade, det är alltid fler än jag mäktar med, men med viss planering går det.

Okej, läs vidare, och glöm inte att leva!
Andreas

Det lilla jaget och den stora drömmen

2006-09-05T00:19:00.000-07:00

Jag kallar det ”det lilla jaget”, den där personen inom en som vill nå framgång, göra karriär, omge sig med olika prylar etcetera. Eller medelsvensson inom mig. Det är också den som vårdar sig om sina närmaste och inte så mycket om den övriga världen.
Jag vet att det lilla jaget dominerar den här tillvaron och att det är starkt inom mig liksom inom så många andra. Men det lilla jaget är en tråkmåns för det mesta. Det vill att allting ska fortsätta som förut, med kanske 5 procents konsumtionstillväxt varje år. Det lilla jaget vill bygga upp ett isolat där den närmaste stammen ska husera, bo i villa, köra volvo, skaffa hund. Det lilla jaget är en kälkborgare, den som gör som alla andra (enligt Ingmar Simonssons definition av kälkborgaren alltså). Ja, dessvärre, det lilla jaget varken vill eller vågar avvika från normen, och är dessutom en boren mobbare.
Egentligen ser jag hela min verksamhet som en strävan bort från det lilla jagets herravälde. Jag brukar säga att mina främsta intressen är kärlek/sex, andlighet och poesi. (Uppräkningen sker inte i någon speciell ordning, speciellt som dessa saker hör ihop.) Hela mitt liv har jag velat överskrida gränser, i en alldeles speciell bemärkelse. Jag vill bort från det lilla jagets dominans, bryta igenom till en helhetsupplevelse, leva i total symbios med en eller flera människor. I poesin söker jag skriva mig mot det ögonblick när jaget bryter sig ut ur sitt fängelse och upprättar en större mänsklig värdighet, kärleken är både medlet och målet, omfamningen äger rum i en kärleksbubbla som man skapar tillsammans med någon annan men som också är en symbol för det genombrott man vill ska äga rum, i grunden en symbol för den gudomliga kärleken nämligen.
Jag lever i fängelse och jag älskar drömmen om total frigörelse, men frigörelsen är inte vad det lilla jaget tror att den är (inte nästa sportbil alltså utan något helt annat). Socialism med andliga förtecken, men också detta är att begränsa min dröm, för det är något mycket större än så.
P.S. Och nej, det lilla jaget har inte alltid fel, men utan den stora drömmen vore vi döda.

A Dream Goes On Forever

Todd Rundgren

Upphittade anteckningar

2006-07-11T04:42:00.000-07:00

Han sitter vid fönstret och räknar busspengar. Ut genom fönstret, ut genom flykten, ut genom den stelnade sanden.

Han håller nere känslorna. Han håller uppe sin gard. Han visslar och går och tittar på omvärlden genom fönstret. Ett flygplan passerar på himmelen

Jag seglar i rummets förlamning. Jag öppnar dörrarnas lås. Jag kliver in i dörrarnas

Han spikar igen lägenheten

Det är en blond och solig dag. Han sitter vid fönstret och räknar polisonger.

Thielska Galleriet återupprättat

2006-05-09T10:28:00.000-07:00

I dag var jag på Thielska Galleriet, för första gången sedan det nyöppnades efter renoveringen. Och jag måste säga, att det var verkligen en stor förändring! Och nu nämner jag speciellt denna aspekt som jag ser som väldigt viktig: Huset har öppnat sig mot trädgården även för den ”vanlige” besökaren. Tidigare var det väl bara vänföreningens medlemmar och intendenten som hade tillgång till terrassen och trädgården med utsikt över Saltsjön bort mot Nacka. Nu har den nya serveringen i ”bankirens badrum” tillåtits öppna filial ute på terrassen och, som jag redan sagt, det förändrar hela intrycket av museet. Det kompletterar det lite inåtvända, slutna som kan finnas i ett konstmuseum trots många fascinerande konstverk, det öppnar upp, ger ljus och rymd. Jämför Moderna Museet och vad jag en gång skrev om det på Argus Area! (Moderna Museet har dock hunnit göras om och bli mer levande igen, efter de inledande barnsjukdomarna.)
Det är ingen hemlighet att jag har ett synnerligen kluvet förhållande till miljön på Thielska Galleriet och, för all del, även till miljön i andra högreståndshem från tiden närmast efter förra sekelskiftet. Det beror på min familjs bakgrundshistoria. Min farfar var personlig vän med Ernest Thiel, de brukade spela kort tillsammans, och jag föreställer mig att han var en trägen gäst i det nybyggda huset ute på Blockhusudden. Tyvärr överlever denna familjehistoria bara som fragment, då det förknippas med en skamlig händelse och något av en skandal i societeten, nämligen min farfars personliga konkurs (som måste ägt rum runt år 1926) med 500 000 kronor i skulder, motsvarande drygt 7 miljoner i dagens penningvärde. Min farfar – en gång Stockholms yngsta bankdirektör – försökte bli finansman precis som Ernest Thiel, men aktiespekulationerna gick åt helsike… som för så många andra vid den här tiden. (Ändå var sparandet och spekulerandet i aktier långtifrån lika utbrett som det har blivit i modern tid, även om det hade ett stort uppsving just på 20-talet – se Birger Sjöbergs roman Kriser och kransar. Det är ganska sanningsenligt skildrat, vad jag förstår, folk i borgerliga kretsar uppmanades av mäklare som höll hov på stadshotellen att köpa aktier vilket ansågs vara en säker väg till framgång även om det byggde på ett luftslott av lån utan säkerhet.) Det tog lång tid innan aktiehandeln till privatpersoner återhämtade sig, men på 80- och 90-talen överskreds som bekant alla gränser, och nu är ju alla människor – mer eller mindre – vare sig de vill det eller inte aktiespekulanter genom PPM-systemet. Skamligt nog.
Nå, min farfar drog sig undan efter denna skandal, blev hönsfarmare ute på landet i Sörmland, min far arbetade sig långsamt upp igen i bankvärlden och nådde så småningom ekonomisk stabilitet, vilket han ändå inte fick njuta av så länge på grund av sjukdom. Själv har jag satt all ekonomisk och annan stabilitet i fara genom min vilja att bli poet, vilket jag kanske inte är den första i min släkt som önskar bli, däremot den första som på allvar försöker genomföra. Vägen har gått genom åtskilliga ströjobb, arbetslöshet, och numera konduktörsjobbet. Först i 40-årsåldern lite fastare mark som en poet som också får älska… ut ur ensamheten för ett skapande ljus.

En upplevelse av tid

2006-03-12T11:57:00.000-08:00

Kärleksfullt till Erika och Isabelle

Någon gång under 1985
tror jag att det var
som jag började brevväxla med en ung poet
vid namn Lukas Moodysson
(namnet var märkligt, nästan för bra för att vara sant,
men lät ändå inte taget)
Vi hade gemensamma, obskyra intressen
förstås poesi
och undergroundtidskrifter
Han hade bestämt sig för att ge ut en tidskrift
som skulle heta Spao Spassiba
och efterlyste bidrag
Jag skickade dikter och underliga brev
som inte hade gått att återskapa på mail
Tror han fotokopierade tidskriften på nätterna
på sin morsas jobb sedan
Det här var samtidigt
som Den Blinde Argus grundades på sitt hörn
och jag levde upp en aning
på grund av dessa nya blixtrande kontakter
tror ändå inte jag fattade vad livet var
och jag var fortfarande skygg för den verklighet
jag inte förstod hur man skulle hantera
i någon slags intuitiv sammanvägning av poesi- och verklighetssinne
poetens gröna fingrar; få kärleken att växa
också mellan orden
Nu sitter jag här, drygt 20 år senare,
på ett café
med två tjejer som har startat en ny litterär tidskrift
som heter Cellofan
och ser väldigt fin ut!
Och de är lika gamla som Lukas var då!
Jag är med i det nya numret liksom min kompis Johan Nordgren
och en hel massa kända och okända förmågor
Ser att Lukas Moodysson och Solja Krapu och Sofia Stenström citeras
och slår det med mig då:
att tiden går
men att jag ändå inte behöver känna mig gammal
för jag har just upptäckt
att tiden går i cirkel
och att jag droppar namn
är inte meningen med denna supervardagsrealistiska dikt
utan att poeterna ska få
kärleksfulla fingrar igen
som får allt hoppfullt att växa och gro.

Vem jag är?

2006-01-12T05:46:00.000-08:00

Anteckningar vid förnyad läsning av min dagbok från 90-talets slut, tankar om dubbelgångarens tema, invävt med tankar om varför Agatha Christie fortfarande är en av jordens mest lästa författare; undersökningen gäller människohjärtat.

Om pusseldeckaren har åldrats, så lever poesin
den stora undersökningen
pågår fortfarande och den gäller människohjärtats irrgångar
(vem som är mördaren har hela tiden varit en bisak)
det var också därför Hercule Poirot sökte kvinnornas sällskap
för att prata om känslor och känslornas dofter och minnet av känslor

Så vem är jag?
Är jag alltid någon annan?
Nej, jag tror inte det.
Ändå har det hänt mig många gånger
att killar eller tjejer kommit fram till mig på stan
och frågat: ”Är det inte du som…”
Och så säger de att jag heter något helt annat än vad jag heter,
att jag brukar vara synlig på Södermalm,
att jag jobbar med film eller musik,
kort sagt, att jag är någon helt annan än den jag är.

Okej, jag lever med rakat huvud under solen,
jag är konduktör, poet och skribent
och jag spelar ibland gitarr, jag har ett minne av det i alla fall.
Men jag har inga barn
och jag är aldrig någon helt annan än den jag är.

Varje människa har sina dubbelgångare,
det har jag blivit säker på.
Hur kan jag annars vara synlig här och var på stan
fast jag egentligen sitter hemma?

En del trafikanter kallar mig ”Kojak”
men det visar bara hur gamla de är,
att de följde en viss tv-serie på 70-talet.
Varje människa har sina dubbelgångare
det vet vi inte minst från Dostojevskij
men för det mesta är jag bara Andreas,
det får nog räcka så… det är knepigt nog att leva
med sig själv ibland.

Sen rapport från bokmässan

2005-10-07T10:45:00.000-07:00

Det bästa (men även det värsta) med bokmässan i Göteborg är på sätt och vis de långa tågresorna dit. Eftersom jag är en fattig man, och dessutom av olika skäl har svårt att planera mitt liv långt i förväg, är jag hänvisad till de billigare Inter City-tågen. Vilka i teorin tar 4 timmar och 57 minuter mellan Stockholm och Göteborg, men ibland i praktiken betydligt längre tid.
Nå, jag använde större delen av nerresan till att läsa Olle Thörnvalls "Det svarta puzzlet - en essä om Bruno K. Öijer".
Jag var lite skraj för den boken när den kom för några år sedan; jag var så trött på den plötsliga upphaussningen och glorifieringen av Bruno K. Öijer i samband med slutförandet av Trilogin. Efter att ha varit hatad på kultursidorna under flera decennier var han nu plötsligt allas älskling; vilket kändes aningen konstigt för mig.
Det finns så mycket mytologisering kring just Bruno och Vesuviusgruppen så att rätta sättet att närma sig just dessa fenomen tror jag är att göra det på så ett enkelt och chosefritt sätt som möjligt. Men jag borde ha förstått - eftersom jag är bekant med en del av Olle Thörnvalls tidigare produktion - att han skriver nedtonat och känsligt om de ämnen och författare han tar upp. Det här är i huvudsak en essä om Bruno K. Öijers litterära författarskap, och i just detta fall tycker jag det är skönt att slippa fler anekdoter och fyllehistorier (?) än de man redan hört. Back to basics, alltså.
Mitt huvudsakliga intryck efter att ha läst boken är att den ger mig ett nyväckt intresse och respekt för att läsa Trilogin i dess helhet; jag tyckte den avslutades så svagt med Dimman av allt att det tog ner mitt intryck också av de tidigare, starka delarna. Men det är nog dags att återvända till den och, som sagt, läsa den i sin helhet för att få tematiken att framstå i ny dager eller tydligare relief.
I övrigt tycker jag att analyserna av Fotografier av undergångens leende och c/o NIGHT är i huvudsak mycket bra, medan nedvärderandet av Spelarens sten (en av mina favoritdiktsamlingar) känns slentrianmässigt och någonting som går igen i litteraturen eller snacket om Öijer.
Personligen älskar jag dess slängiga nihilism, även om jag inte delar dess moraliska implikationer. Det mesta jag lärt mig om upprepningar, omtagningar, tema med variationer och så vidare - dessa verkningsmedel inom den moderna lyriken - har sitt ursprung i just denna bok, som förstås kom ut i mina mest mottagliga år.
Vad gäller själva bokmässan var jag där bara under ett och ett halvt dygn, så länge jag ansåg mig ha råd och dessutom möjlighet att vara borta från min sjuka katt, och blev något av en "gränsgångare" i de samtidigt ödsliga och med prat överbelamrade mässlokalerna. Jag gick mellan tidskriftsmontrarna, jobbade lite åt PS, hejade på olika bekanta, gick på någon prisutdelning - och råkade hamna vid samma bord som några av mina "motståndare" eller meddebattörer i vårens litteraturdebatt. Skrämmande nog en inte helt obehaglig upplevelse, jag får ge nyanserna en annan gång. (Var lugn, jag kommer aldrig att bli kompis med Daniel Sjölin eller M. - jag håller ett hälsosamt avstånd till dem.)
På hemresan sedan läste jag drygt hälften av Göran Greiders nya antologi med politiska dikter, en bok att snart återkomma till.

Kärlek, känslor och musik

2005-09-21T07:25:00.000-07:00

Ibland träffar man rätt mot alla odds i dagens digra utbud av rock/pop. Franz Ferdinands första visade sig vara precis så bra som jag hoppades. Rilo Kileys "More adventurous" (som jag fick tag i av en ren slump) träffar helt rätt i hjärtat och själen i mitt nuvarande sinnestillstånd. Alldeles frånsett att detta är bra musik har skivan den där extra tonträffen som verkligen griper tag i en vilsen man som mig. Det handlar om "mina" erfarenheter.

"the talking leads to touching / then the touching leads to sex /and then there is no mystery left //
and it's bad news / baby i'm bad news / it's just bad news"

(Allt detta förstås sjunget av en ung tjej!)

Den lilla skillnaden

2005-09-14T03:45:00.000-07:00

Skillnaden mellan en relation och en "kärleksaffär", jag känner den in på min bara hud. Den lilla men smärtsamma skillnaden.

Poetens tal återvänder till honom själv via andra

2005-09-08T02:17:00.000-07:00

Ibland undrar man vem det var som skrev det där man nyss skrev. Om det inte var jag, vem var det då? Kanske är man influerad av andras texter, kanske snurrar andras idiom runt i ens medvetande och lämnar spår? Kanske överraskar man sig själv, alldeles oavsett, och då är det faktor X.

När jag säger att det är ”jag” som skriver menar jag inte alltid ”jag” i snäv mening. Jag menar det som är större än jag själv men i vilket det snäva ”jag” ingår – jag talar om självet, jaget och det omedvetna. Det är i alla fall en hypotes så god som någon, att det är jag som skriver, den jag är på väg att bli, den jag är ibland, den jag är när inspirationen sätter in. Men gud hjälpe mig, ibland lånar jag dina ord på vägen till mina egna. Det enda jag vet är att det inte är någon förbannad cut-up-maskin som skrivit denna text.

Poetens roll är att säga sanningen, och det är ju inte alltid så roligt. Budbäraren straffas som bekant ibland med halshuggning.
Poetens roll är inte papegojans eller ens näktergalens. Våra sagor återvänder i sinom tid till där de kom ifrån, människohjärtat, och då är det återigen sanningskravet som vaknar.

Foucault talar om sanningssägaren, parrhesiastes, som den socialt underlägsne som vågar allt för att berätta sanningen för makthavaren, med risk för att bli avrättad, men ofta finns det en glänta i vilken han kan tala. Respekten, inte för demokratin, för här har vi historiskt sett ofta med despoter att göra, men för narrens-sanningssägarens roll skyddar den som utövar parrhesia (sanningssägandet), som den som inte söker sitt, utan bara vill upplysa om de sanna förhållandena. Jag tror att poeten har ett utrymme här, för det är ”skönare att tala sant än skönt” (Eric Fylkeson).

Återigen har det börjat diskuteras kanon bland redaktörer och skribenter, vilka odödliga författare ska in på listan och vilka är på väg ut? I Sverige nämner man aldrig Kierkegaard i samband med upprättandet av sådana här listor. Varför? Innerlighet går inte att lära ut, broder och syster.

”Vad skulle det väl vara för människor man skall frukta, några genier, några recensenter eller sådana man träffar på gator och i gränder? Och har det inte levat människor före 1845?” (ur Avslutande ovetenskaplig efterskrift).

Vesuvius mobbades av sina kolleger de politiserande politrukerna, 70-talets mångfald var högst begränsad säger i dag Eric Fylkeson.

"Förbjudet att beträda spåret". Som spårvagnskonduktör händer det att jag beträder spåren där människor satt för trettio år sedan.

Känslornas roll för konsten

2005-09-06T02:12:00.000-07:00

Det gäller att balansera på rätt gräns om patetiken. Eller kan man tillåta sig att någon gång trilla över? Jag tror att alla stora konstnärskap - oavsett genre - måste tillåta sig att gå den här farliga balansgången. Utan risker heller inga stora resultat. Men visst finns det - både inom populärkultur och det som vi helt enkelt kan kalla kultur - en massa snobberi och åsikter om vad som är fint och fult. Just dessa gränsdragningar gör att många skapande människor som är på väg upp ser sig nödsakade att undvika patetiken, de stora känslouttrycken, för att hellre spela säkert med ordlekar och intelligenta estetiska uträkningar.
Men när ämnena är kärlek, ensamhet, livet och döden - hur ska man skapa konst kring detta utan att någon gång - eller kanske hela tiden - riskera att bli patetisk?
I sommar var jag förälskad och utsatt för en enorm känslomässig turbulens. Jag vet inte om kärlekens omskakande kraft åstadkom någon slags tillfällig eller permanent smakförändring (eller möjligen sinnesförvirring), men för första gången någonsin kunde jag erkänna och bejaka att BeeGees verkligen har skapat stor musik som berör människor. Allt ifrån de tidiga snyftarna som Massachusetts och Don't Forget to Remember Me till mästerverken kring Saturday Night Fever. Det är märkligt hur musik - med ett mått sentimentalitet till hjälp - kan fånga och bevara de mänskliga basala uttrycken som vi skäms lite för och inte gärna vill komma fram med. Det finns en jukebox som förlöser, kanske inte alltid av godo detta att vada i känslor, men ibland vill vi göra det. Det som berör mig mest med BeeGees musik är nog känslan av att det hela tiden under ytan finns känslor som vill spricka upp, samtidigt en perfektionism i rösterna som håller fasaden uppe. Här finns intressanta bråddjup att undersöka, BeeGees är klart underskattade.
För att gå till romanförfattare så har vi något av en parallell hos Paulo Coelho vars författarskap ju inga "smarta" människor förväntas tycka om eller respektera. Men för mig är "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" helt enkelt en väldigt bra roman, betydligt bättre än Alkemisten för övrigt. Jag ser det som sagor i den stora traditionen, jämförbara med H. C. Andersens bästa verk eller dylikt. Glöm new age-associationerna, de är tidsbundna och kommer att försvinna!
Och så till den stora frågan för en poet:
Vilken poesi finns det i dag som erbjuder "tröst" åt människorna, som berör sina läsare på ett basalt plan, med utsagor kring kärlek, ensamhet och så vidare? Ja, jag vet inte, jag vill dra på det svaret. Men nog har dikter och diktrader av exempelvis Bruno K. Öijer spelat en oerhört stor roll för mig, som mantran, som rader av stolthet, en vilja till revansch finns förborgad i dem. Det är inte det där stora känslohavet som i en del popmusik, det är mer koncentrerat. Kanske måste vi gå tillbaka till den romantiska poesin...?

Fyrtioårskrisen – en myt?

2005-08-27T06:16:00.000-07:00

På Helenas releaseparty befann sig väl merparten av gästerna strax under eller strax över 40-årsåldern. Men eftersom vi svenskar, i alla fall vi stockholmare, skaffar barn allt senare i livet, så förvandlades också Galleri Hjärnstorm för några timmar till en barnkammare. Barn i två-tre- upp till femårsåldern visade sig vara vana minglare och gick direkt på de salta pinnarna.
Själv har jag ju med råge passerat 40, faktum är att jag alldeles nyss fyllde 46. Men grejen är, med mitt kanske en aning snedvridna perspektiv, att jag inte känner mig gammal, jag känner mig mitt i livet. Nu kanske någon invänder att de flesta människor befinner sig någonstans mer eller mindre mitt i livet? Rätt så, men ändå vill jag påtala att jag lever i en ålder med hög livsintensitet, jag ser ingen avmattning, tvärtom. Ändå talas det vitt och brett om ”fyrtioårskrisen” som om den vore ett faktum. Missförstå mig rätt, livet och i hög grad mitt liv, är fullt av kriser men varför skulle just att fylla 40 vara dråpslaget?
Nå, det här är i alla fall den bild som ges. Vi kan till exempel kolla i Aftonbladet från den 2 juli i år.
Under rubriken ”Varför har mitt liv inte varit kul?” listas där en massa krissymptom som ska gälla just mannen runt 40.
”Har din 40-årige partner nyligen tagit hål i örat och skaffat hawaiiskjorta? Börjar han plötsligt vända sig om efter gymnasietjejer och prata om att tågluffa med polarna? Då kan du vara säker på att mittlivskrisen är i antågande.”
Och lite längre fram, på samma tema: ”Att många börjar bete sig underligt runt 40 är ett välkänt fenomen. De börjar klä sig som tonårssonen, flörta med dotterns kompisar och längtar efter allmän förnyelse i livet.”
Visst ligger det väl någonting i allt det där. Men för att tala om mig personligen så vände mitt liv till det bättre efter att jag fyllt 40, eller för att vara ännu mer exakt, 41. Jag återfann min ungdoms ideal, jag började träffa kvinnor på ett sätt som jag inte hade gjort förut (en av dem var, alldeles riktigt, ung nog att vara min dotter om jag hade haft någon), jag kände mig över huvud taget mer levande igen, som när jag själv var 17. Det var mellanperioden av mitt liv som var ett helvete (med ett antal olika graderingar) och en enda lång utdragen kris ur vissa aspekter. Historien saknar ändå inte nyanser: att träffa Argus-kompisarna när jag var 26 var förstås ett lyft för mig!
Ta och kolla lite på avslutningen av det där ovanstående citatet ur Aftonbladet: Mannen ”längtar efter allmän förnyelse i livet”. Detta skulle alltså vara ett sjukdoms- eller krissymptom? Men är inte det livet självt? Längtar vi inte alltid efter ungdom och förnyelse, var än i livet vi befinner oss?
Och ungdomarna själva, om några, lider av åldersnoja. Vid 20 ska man redan ha gjort allt. Många hamnar i kris på grund av detta. Men förnyelsen kommer när den kommer. Ibland kommer den när du passerat 40-årsstrecket.
Alla behöver inte sitta stilla i sina dyrbara lägenheter eller villor sedan länge, ha samma jobb som vanligt, älska samma fru som vanligt och vara fullt upptagna av att uppfostra sina tonårsbarn. Det är inget fel på det levnadssättet, det är verkligen inte det jag säger, men det passar inte alla och en del är helt enkelt i en annan fas i livet. En del är kanske senare utvecklade, vad vet jag, och håller fortfarande på att bygga upp sitt liv vid den åldern då andra har stadgat sig sedan länge.
I det perspektivet undrar jag om inte berättelsen om "fyrtioårskrisen" blivit ännu ett sätt att hålla vuxna människor på mattan och avhålla dem från det skrämmande i att leva livet fullt ut?

På jakt efter den breda kulturtidskriften

2005-08-16T04:55:00.000-07:00

(opublicerad artikel)

Min unga tjejkompis står och bläddrar bland poesitidskrifter efter en uppläsning.
”Jag vill verkligen lära mig mer om poesi”, säger hon sedan till mig. ”Är den här tidskriften bra att börja med?”
Ja, vad svarar man på det? Vilken tidskrift ska hon välja om hon inte tidigare är bekant med kulturtidskrifternas värld?
En gång i tiden var tidskrifterna en given ingång i litteraturen, så fungerade det åtminstone för mig. Man behövde inte ha läst litteraturvetenskap för att följa med i litteraturen genom exempelvis BLM när den kvalitetsmässigt stod på topp för nu ganska länge sedan. Allt om Böcker var också ett givet alternativ. Personligen upptäckte jag kulturtidskrifternas speciella sidoingång till litteraturen genom Eric Fylkesons Janus, men jag började snart också prenumerera på BLM, Vår Lösen och Lyrikvännen för att få en bredare överblick.
I dag är bilden av tidskrifternas roll en annan. Man kan inte egentligen säga att det finns någon brist på litterära tidskrifter, men de flesta av dem känns som mer eller mindre smala, elitistiska projekt, till för att tillfredsställa en speciell smakriktning eller vara språkrör för en viss litterär strömning. Självklart behövs det också sådana tidskrifter, men var blev de tidskrifter av som kombinerar lyrik och prosastycken av kända och okända namn med introduktioner, översiktsartiklar, kulturdebatt och en heltäckande recensionsavdelning? Kort sagt, var blev den breda litteraturtidskriften av? Har den spelat ut sin roll nu en bit in på 2000-talet? Varför vill ingen redaktör ta på sig den otacksamma rollen av att vara vuxen och låta andra leka på sin gård?
Historiskt sett existerar det ju två typer av litterära tidskrifter, i Sverige och internationellt. De kan benämnas på olika sätt, men huvudindelningen är klar. Så här formulerar den legendariske förlagsmannen Åke Runnquist saken i boken Litterära tidskrifter 1920-1960:
”I detta sammanhang kan det kanske vara befogat med ett påpekande att det existerar två huvudslag av litterära tidskrifter: de små avantgardeorganen och de större, mer allmänna och samlande. De förra har genomsnittligt den vida kortare livslängden. De föds ofta när en grupp känner ett uttrycksbehov, bärs upp av dess strider och dör när kampen är slut, när medlemmarna vuxit ur sitt program och sin tidskrift. Den sortens publikationer lever farligt och deras liv är oftast mycket intressant.” (citerat enligt Claes-Göran Holmberg i ”Upprorets tradition”)
Just det, att vara samlande; en så omodern tanke att någon tidskrift skulle kunna vara det i dag! För det finns inte längre något centrum eller någon kanon, eller gör det det? Jag låter tills vidare den frågan hänga i luften.
”Små avantgardeorgan” av varierande status finns det fortfarande gott om. Man kan exempelvis läsa Subaltern om man föredrar bilder av förfall och dekadens, man kan läsa OEI om man föredrar språkmaterialistisk poesi (men nämn för Guds skull inte ordet språkmaterialism för någon!). Man kan läsa något av alla mindre fanzines eller littzines som existerar i dag och kanske hittar man det man behöver på den vägen. Men i dag krävs det ofta förkunskaper och ett redan brinnande intresse för att ge sig ut på litteraturtidskrifternas krokiga väg. Tidskrifterna fungerar inte som någon grundkurs i litteraturvetenskap utan förutsätter i stället att du har läst minst 40 p. litteraturvetenskap.
Finns det då något centrum värt att upprätthålla; finns det någon kanon att uppmärksamma, finns det någon tidskrift som i dag skulle orka att axla en sådan roll som den ”breda litteraturtidskriften”? Jag lämnar den sista frågan öppen. Men att det finns en kanon och ett litterärt maktcentrum (eller flera litterära centra) också i dag kan du vara förvissad om, de har bara blivit mer osynliga när de inte längre speglas på ett tydligt sätt i litteraturtidskrifterna. Och det ser jag inte som någon vinst för demokratin. Utan ett centrum att spela mot blir avantgardeorganen på något sätt vilsna, och riskerar att själva förvandlas till maktinstitutioner på ett mera fördolt sätt. De två sorternas tidskrifter behöver varandra att spegla sig i.
En stor del av problemet med utarmningen av litteraturtidskrifternas bestånd ligger i att det inte längre finns några generösa mecenater att tillgå. Förlagen vill inte längre betala för att upprätthålla en bred litteraturtidskrift, och kulturtidskriftsstödet har urholkats så att nya, ambitiösa satsningar redan på förhand är nästintill omöjliggjorda. Därför får vi den ungdomliga entusiasmen som allenarådande utgivningsprincip bakom allt flera tidskrifter i dag. Men gratisarbete riskerar med tiden att bli tungt.
Mellan amatörismens Scylla och akademismens Charybdis borde vi ha en milsbred farled att tillgå. Men där är det tomt, där seglar inte längre några breda kulturtidskrifter. Eller finns det någon där? Tomheten gör att Post Scriptum har sin chans.

P.S. Av äldre kulturtidskrifter som nämns i texten är BLM, Allt om Böcker och Vår Lösen nerlagda, medan Lyrikvännen är permanent nedläggningshotad sedan några år. Janus existerade 1979-84.

Min sommar

2005-08-16T04:34:00.000-07:00

Mina anteckningar från i juli känns fortfarande aktuella:

"Räknar jag efter blir det här fjortonde sommaren i sträck som jag inte har någon möjlighet att lämna staden för någon form av semester, resorna till Hultsfredsfestivalen 1992-94 samt 2002-2003 då borträknade. I övrigt har det rört sig om utfattiga arbetslöshetsperioder eller också jobb hela sommaren.
Så också i år..."

"De jag har problem med i mitt jobb som konduktör är inte i första hand ungdomar eller några andra förväntade huliganer. De jag har problem med är i stället vuxna, rika, väletablerade människor som spiknyktra argumenterar som nästintill psykopater för rätten att smita undan en del av betalningen på spårvägen. Högt uppsatta människor som beter sig fel, helt enkelt, och låter det gå ut över mig, som representant för underklassen. De litar inte på att jag har rätten och möjligheten att faktiskt bestämma vad de ska betala när de åker spårvagn. Så illa är det ställt hos en del av överklassen att de vägrar lägga till 15 kronor, och alltså hellre låter sig slängas av tåget om jag ställer saken på sin spets. För dem är det ingen ekonomisk fråga utan en maktfråga. Trista erfarenheter man gör. Stort tack till den söta, blonda tjejen på SevenEleven, som oss nattarbetare emellan gick in och debriefade mig när jag mådde dåligt efter jobbet för några nätter sedan."

Bada utomhus har jag inte hunnit göra, däremot har jag förvånansvärt nog hunnit skriva en del dikter och artiklar. Samt bevaka recensionerna av PS . Det har blivit en hel del fina sådana vid det här laget, samt en del skeptiska förstås. De flesta finns länkade från tidskrift.nu .
Tåg och poesi, så ser min vardag ut, kärleken blir lidande, nämnde jag emotionell turbulens?

Det sociala och det inre rummet i bloggosfären

2005-08-15T01:50:00.000-07:00

En del bloggare skriver liksom i ett socialt rum, där folk hänger över axeln på varandra, läser och kommenterar, tar del av varandras texter redan innan de hunnit läggas ut på nätet, hetsar varandra att gå ut och festa, etcetera etcetera. Virtanens blogg är en sådan, han skriver skitbra, betydligt bättre än i Aftonbladet, men det är en social blogg på samma sätt som Diagnos. Bloggar av den här typen är upphängda på själva den mediala-sociala scenen, att den som skriver är någon i den yttre världen (och ibland, självinsikten som hos Virtanen, att man trots allt inte är så stor ändå som man ter sig som i det mediala universum).
Andra bloggar, som exempelvis denna, är i stället inre rum. Också där finns det läsare. Och också jag är en pratsam människa privat. Men även när jag skriver om relativt ytliga fenomen gör jag det inifrån tjugo års inre reservoar av tystnad, så känns det som, inifrån ett allvar som aldrig tar slut även om jag slarvar med allvaret ibland för att känna mig lite lättsammare. Faktum är att jag upplever också Maltes blogg som en social blogg, även om det är en begränsad social grupp så är den vältalig och fyller i varandras ord oavbrutet. Är jag avundsjuk? Nej, faktiskt inte. Gärna fler besökare, men jag kan inte göra om mig hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan bli mer av mig själv, men jag kan inte bli någon annan.