Det sociala och det inre rummet i bloggosfären

En del bloggare skriver liksom i ett socialt rum, där folk hänger över axeln på varandra, läser och kommenterar, tar del av varandras texter redan innan de hunnit läggas ut på nätet, hetsar varandra att gå ut och festa, etcetera etcetera. Virtanens blogg är en sådan, han skriver skitbra, betydligt bättre än i Aftonbladet, men det är en social blogg på samma sätt som Diagnos. Bloggar av den här typen är upphängda på själva den mediala-sociala scenen, att den som skriver är någon i den yttre världen (och ibland, självinsikten som hos Virtanen, att man trots allt inte är så stor ändå som man ter sig som i det mediala universum).
Andra bloggar, som exempelvis denna, är i stället inre rum. Också där finns det läsare. Och också jag är en pratsam människa privat. Men även när jag skriver om relativt ytliga fenomen gör jag det inifrån tjugo års inre reservoar av tystnad, så känns det som, inifrån ett allvar som aldrig tar slut även om jag slarvar med allvaret ibland för att känna mig lite lättsammare. Faktum är att jag upplever också Maltes blogg som en social blogg, även om det är en begränsad social grupp så är den vältalig och fyller i varandras ord oavbrutet. Är jag avundsjuk? Nej, faktiskt inte. Gärna fler besökare, men jag kan inte göra om mig hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan bli mer av mig själv, men jag kan inte bli någon annan.