Öppet brev till slamfamiljen

Visst är det en fin känsla att känna sig omsluten av och upptagen i en krets människor med likartade intressen; att bli del av en gemenskap utan någon annan inträdesbiljett än att man håller på med poetry slam.
Så har jag känt det och så känner jag det fortfarande för det mesta, när jag åker till ännu en upplaga av den vandrande cirkus som varje år kommer till en ny stad och uppträder under namnet Poetry Slam SM.
Den samhörighetskänsla som ligger i detta påminner mig om den tid för sju-åtta sedan när jag var medlem i ett litet parti på vänsterkanten, Rättvisepartiet socialisterna. Man igenkänner och erkänner så att säga varandra som en del av samma lilla grupp, som ofta tvingas profilera sig mot en oförstående omvärld, och man svetsas därmed alltmer samman i de ideella strävanden som finns inom gruppen. Här finns fröet till något vi kan kalla för ett sektbeteende. Det är lätt att få trygghet och gemenskap inom gruppen, så vida man inte avviker alltför mycket, så vida man inte säger emot eller faller ur ramen på något sätt för det som ”ledarna” tycker. Finns det tendenser till ett sådant sektbeteende också inom poetry slam, och då speciellt under SM?

Jag låter den frågan bli hängande i luften tills vidare, för att i stället ta omvägen över några andra erfarenheter som fått mig att fundera kring just den här frågan; om Poetry Slam SM ändå inte har vissa likheter med en sekt.
Några dagar efter att jag kommit hem från SM medverkade jag på ett annat arrangemang, kulturfestivalen Kultival på Hagagatan i Stockholm, tillsammans med flera andra poeter; det var en festival med både teater, musik och poesi.
Vi poeter blev väl mottagna där, vi gjorde våra läsningar, det var jag, Alex Bengtsson och Jenny Wrangborg. Jag och Alex hade ju deltagit i SM-dagarna, Jenny Wrangborg missade SM även om hon var nära att kvalificera sig.
Något hände där som påverkade min syn på SM i Poetry Slam. Jag märkte nämligen en påtaglig skillnad i mottagandet av de dikter som lästes. På Kultival kom det fram människor ur publiken, både tjejer och killar, efter våra läsningar och ville prata med oss om poesi. Någon kunde säga till exempel: ”Jag brukar aldrig gråta av poesi, men din sista dikt gjorde mig så berörd…” Eller: ”Jag kände igen mig i din dikt, finns den på papper?”
När hände det på SM senast? Jag tror knappast att det har hänt sedan Sala 2006.

Varför är det så, att när vår lilla grupp poeter eller poetry slam-artister möts för att umgås och tävla i poesi under fyra dagar så pratar vi inte om vår egen konstart? Vi pratar mest om vem som ska vinna, vem som slår vem i vilket bout osv. Det är förvisso en tävling, men som det står i Marc Smiths Poetry Slam-manifest: ”Poängen är inte poängen, poängen är poesin.”
Det fokus som alltmer blivit på själva tävlingsmomentet, gör att publiken samlas kring de potentiella vinnarna ganska snart. Inom slam är det ju så att publiken och poeterna tillhör samma gäng, de är alla del av ”slam-familjen”. Publiken (ur vilken jurygrupperna hämtas) håller upp en spegel för poeterna, som i sin tur genom sin poesi och sitt framförande håller upp en spegel för publiken. Och alla älskar en vinnare, det är vinnarkandidaterna som syns, deras position inom gruppen tenderar efter några dagar att överflygla själva poesin.

Det som ska poängsättas efter varje läsning är, som alla vet, text och framförande. En del anser att texten är viktigast, andra framförandet, men i grunden är det dessa två element som ska vägas samman av en jurygrupp. Men snart smyger sig helt andra och egentligen helt ovidkommande faktorer in, och det har att göra med det sociala spel som jag antydde här ovan.
Saker som utseende, ålder, personlig popularitet i gruppen av slam-poeter spelar successivt under SM en allt större roll. Publiken – som de senaste åren alltmer kommit att bestå av unga och ganska snygga tjejer och killar med ”rätt” sorts vänsteråsikter och oftast någon sorts upprorisk framtoning – värdesätter speciellt de poeter som är eller verkar vara som de själva, dvs unga, snygga, med ”rätt” sorts vänsteråsikter och motsvarande upprorisk framtoning. Mobbingsbarnen ligger lika illa till här som de gjorde i skolan, inför gruppen, och det ändå inom poesin och konsten som borde vara deras stora revanschmöjlighet att vända sig om mot sina belackare och få sitt ord sagt?

Efter SM i Sala 2006 har poetry slam kommit att lanseras som en ungdomsrörelse och det har helt klart påverkat den utveckling som jag här beskriver. Festivalgeneralen under SM i Helsingborg 2007, Albin Balthazar Lundmark, berättade på en workshop för slamarrangörer hur han medvetet karakteriserat slam som en ungdomsrörelse när han sökte pengar hos landsting och kommun. Vilket också gav önskat resultat, dvs en större dos pengar. Arrangörer sedan dess verkar ha gått i hans fotspår, vilket gör att poetry slam som en allåldersrörelse på sikt är hotat.

Slam hotas också av en ökad kommersialisering där unga scenpoeter ger rörelsen några få år av sitt liv för att sedan kapitalisera på det de lärt sig och gå vidare till andra mer lukrativa grenar, det kan sedan vara ståupp eller TV-framträdanden. Jag kan jämföra med utvecklingen av Hultsfredsfestivalen; när jag började åka dit för drygt tjugo år sedan var det en festival för unga musikintresserade människor. Efter något decennium hade medelåldern på festivalbesökarna sjunkit kraftigt, till i genomsnitt ca 17 år, och fokus hamnade snarare på vuxenblivande, festande och röjande än på musiken som sådan. En liknande utveckling tycker jag mig kunna skönja inom poetry slam, där den poesi som framförs alltmer kretsar kring vuxenblivandets mest grundläggande erfarenheter, och där livserfarenheter som oftast tar en längre tid att tillägna sig spelar en allt mindre roll.

Kan man göra tankeexperimentet att en medelålders, ful men begåvad poet skulle kunna vinna Poetry Slam SM något år? Det förefaller fullkomligt osannolikt. Inom ”Talang” är liknande händelser tänkbara, tänk på Paul Potts och Susan Boyle, men inslaget av publikjury som vill hålla upp en gynnsam spegel framför sig själv gör en sådan utveckling närmast otänkbar inom slam. Jurygrupperna saknar numera den åldersspridning som tidigare var vanlig, och som tillförsäkrade en större spridning också bland de framgångsrika poeterna vad gäller åldrar, utseenden och bakgrund. Rainer Ellilä, en medelålders finsk-svensk poet kunde vinna SM i Borås 2000, men det var väl också det sista året då en poet över 30 år kunde komma ifråga för titeln. (Rainer var och är en lysande poet, med närmast stillastående rörelsemönster, men med en intensitet på vilken det gick att slipa mörkrets knivar.) Sedan dess har utvecklingen mot ungdomskult varit tydlig inom slam, liksom i samhället i övrigt.

Så vad vill jag säga med detta? Att jag älskar min sekt men ändå vill begära utträde i vissa ögonblick? Framstår jag som enbart bitter? Möjligen, men jag talar inte i uteslutande egen sak. Jag tror det finns flera andra som delar mina åsikter, helt eller delvis, men inte själv vill komma ut med dem. Jag tror också att en vital poetry slam-rörelse är viktig för den svenska poesins utveckling även framgent. Så jag älskar min grupp, om jag nu får fortsätta att tillhöra den, jag älskar min sekt, men jag ser den med kritiska om än ömsinta ögon.

Ryktet

Det går ett rykte på stan
om att någon av oss är död.

Vem är det
som saknas?

Jag ringer runt till mina vänner.
De flesta svarar.

Nej, jag är inte död.
Jag var bara i tvättstugan.

Någon har tagit livet av sig.
Vi vet inte vem.

Någon orkade inte med det här
pågående bedrägeriet.

”Poeterna lever
i sin substans.”

Bruten succession

dikt våren 09

min första flickvän
varnade min andra flickvän för mig
min andra flickvän
varnade min tredje flickvän för mig
min tredje flickvän sa:
”det är en äldre man
som förföljer mig
han har visserligen inte mitt telefonnummer
och han dyker inte upp där jag bor
men jag har ändå känslan
av att han förföljer mig
han tittar på mig
som om han ville få nånting sagt

han är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot såna som honom
han är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot honom
och han lever
i efterföljd”

min fjärde flickvän
när hon hörde detta
sa:
”jag förlåter dig allt
men jag låter dig gå
du vet inte vad du gör men
man får inte göra så
du är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot såna som dig
du är en stalker stalker stalker
det stiftas lagar mot dig
jag hoppas du lever
i efterföljd”

nu står jag här
med en bruten succession
allt omkring mig
har liksom ebbat ut och tagit slut
det enda som återstår att söka nu
är Gud
och jag söker honom
så gott jag förmår

för jag är en stalker stalker stalker
jag ville följa i dina fotspår baby
jag är en stalker stalker stalker
jag ville följa i dina spår Gud
och jag lever
i efterföljd

Poet vid radioarkivet

För många år sedan jobbade jag vid Sveriges radios bandarkiv, senare på musikrapporteringen (jag kan allt om något i dag så omodernt som upphovsrätt, som åtminstone förr i tiden gav musiker och kompositörer deras uppehälle). Från tiden vid bandarkivet kan jag berätta en hemlighet: det finns fantastiska inspelningar gjorda för Sveriges radio med uppläsningar av bland andra Bruno K. Öijer där han på bred östgötska skanderar och slutligen vrålar: ”Allt Jag Rör Vid Nu / Förvandlas / Till En Gong Gong”. Det är en förbluffande läsning!

Men det var inte det här jag skulle berätta.
Jag minns att jag brukade ströva omkring i Radiohusets ändlösa korridorer som en osalig ande under mina kanske alltför långa luncher och fikapauser. Det här var inte i början av min anställning, utan någon gång längre fram när jag började känna mig allt mer frustrerad av mitt dubbelliv som poet och kontorist. Jag tyckte – förstås – att jag var väl så kompetent som dem som jobbade på kulturredaktionen, i korridor 4C, och osvikligt drogs jag dit för att i någon slags outredd blandning både manifestera mitt intresse för deras verksamhet och samtidigt visa att jag hade väl så mycket att ge som någon av dem. Ack, denna dystra stolthet som man så ofta visar upp i sin ungdom som ett pansar och skydd mot sin sårbarhet, men också i kännedom om de stora resurser man vet att man har inom sig bara väntande på att få brukas; för vem känner det bättre än man själv när man är outgiven författare?

Nå, hur det nu kom sig lyckades jag några enstaka gånger slå mig i slang med de som jobbade där, någon gång råkade jag möta kulturproducenterna när de hålögda vacklade in och ut ur sina arbetsrum. Ja, de kändes som grubblande outsiders, många av dem, fast jag såg dem nog på den tiden mest som makthavare i sin egenskap av 40-talister, vilka jag förstod skulle klamra sig fast vid sina intressanta arbetsplatser i minst tjugo-trettio år framöver och därmed förhindra yngre, begåvade krafter som jag själv att komma in!

Mitt budskap var förstås: De mest lovande författarna kommer inte ut på förlagen! Något hindrar deras framträdande! Detta måste uppmärksammas. Och jag utlovade producenten Jan N. – en av dessa i mina ögon gråskäggiga vinddrivna farbröder med kolerisk utstrålning som höll till på kulturredaktionen – att han skulle kunna låta lyssnarna möta ett gäng riktigt bra, yngre poeter, om han bara gav dem chansen. För jag räknade mig själv självklart till dessa framstående yngre förmågor som borde uppmärksammas, tillsammans med min vän Lukas Moodysson och min andre vän Thomas C. Ericsson. Tillsammans utgjorde vi förtruppen och bakom oss kom det flera.

Jag minns att den ende kulturproducent som visade något som helst intresse för mina svamlerier var just denna Jan N. som jag kände någonstans hade en intressant sårbarhet som gjorde att han kunde förstå mig. Han gick omkring i den bunkerliknande korridoren i Radiohuset och mumlade: ”Kan det verkligen ligga något i detta, de mest intressanta författarna kommer inte ut… vad tror du?” Och så frågade han någon kollega i förbigående, det kan ha varit Willy Granquist som skymtade i en halvöppen dörr där han höll på att klippa ihop något Lyrikmagasin eller liknande.

Nej, det trodde inte de andra. De trodde att jag var en skrävlande loser. Men jag hade inte helt fel ändå. Något radioprogram om oss blev det inte och vårt gemensamma angrepp mot DN:s litteratursida dit vi skulle skicka våra dikter lyckades inte. Jag, som ändå kläckte idén, hade dåligt tålamod som anförare och Lukas dröjde in i det längsta med att skicka sina bidrag. Men två år senare kom Lukas debutdiktsamling ut, viktig i sin egen rätt men också som ett tecken på vad som var på gång under ytan.

En mindre teoretiskt-intellektuell poesi, en mer känslomässig och visionär, var på väg att framträda inom den svenska litteraturen. Trodde åtminstone jag. Jag visste att det fanns bra poeter bland oss, jag hade sett dem som redaktör för Den Blinde Argus, jag hade delat deras innersta tankar och förhoppningar som vän och kollega, och något kom loss, men inte tillräckligt mycket. Det skulle krävas en bomb för att spränga loss åtminstone mig från min stagnerande livssituation som frustrerad poet vilse i arbetslivet, den bomben kom så småningom och gick under täcknamnen arbetslöshet, fattigdom och kärlek, men det är en helt annan historia. Jag tog den långsamma utvecklingsgången trots en brådmogen början, Lukas tog en snabbare väg, slogs i Malmöligan under en period, blev filmregissör med en till synes osviklig säkerhet i sina tre första långfilmer (alla känner den senare historien) och snart har Mammut premiär.

Språkmaterialismen är poesins dödgrävare

Svar till Aase Berg

Det glädjer mig att Aase Berg sällar sig till språkmaterialismens kritiker. Sällan har väl en litterär strömning blivit så inflytelserik inom svensk poesi som språkmaterialismen i dag är utan att någon gång presenteras översiktligt inför en större offentlighet. Dess akademiska karaktär har gjort den inåtvänd och sluten mot den större allmänhet som då och då ändå förväntas intressera sig för något av dess nya verk. Aase Bergs artikel ”Makt och dikt” är förvånansvärt nog en av de första översikterna av språkmaterialismen som tendens i en större svensk dagstidning.

Aase Berg frågar sig om inte den nyaste poesin helt enkelt har lierat sig med marknadsekonomins individualism och blivit till ett slags rastlöst zappande genom medierymden. Den språkmaterialistiska poesin är ju närmast ett slags kombinatoriskt brus av samhällets olika språknivåer och i grunden ett surrogat för en djupare drabbande poesi:
”Är den nya poesin alltså helt enkelt ansvarslös? Kan det rentav vara så att den, trots eller kanske på grund av sitt syfte att vara neutralt ohierarkisk, antiauktoritär och demokratisk, lierar sig med marknadsekonomins hetsiga individualism och informationssamhällets snabba lösningar och splittring?”

Den språkmaterialistiska poesin har avsagt sig diktarens röst som samvete och upprorsfokus i samhället, vilket i själva verket gör det svårt att bedriva maktkritik i lyrisk form. En språkmaterialistisk Osip Mandelstam skulle inte varit något hot mot Stalin!
Språkmaterialismens brist på självrannsakan ”lämnar fritt spelrum för retrogardister och romantiker”, skriver Aase Berg. Ja, en romantiker verkar ju inom den stora traditionen av centrallyrik som språkmaterialisterna har lämnat. När romantikern vill reformera lyriken genom att skriva BÄTTRE DIKTER ÄN NÅGONSIN, vill en språkmaterialistisk poet göra sammalunda genom att SKRIVA NÅGOT ANNAT ÄN POESI.

Poesin har blivit till en brustablett, som bara genererar nya rader av brus i ”diktverk” som automatiskt får litteraturstöd därför att de anses ”bryta mot genreförväntningar” enligt Kulturrådets definition. Men i själva verket är denna typ av poesi den mest förväntade i dag, genom att den bygger på normbrottets estetik och saknar djupare innehåll av den art som historiskt sett har varit så viktig för människan. Språkmaterialisten har avsagt sig metaforen och den poetiska förtätningen som verkningsmedel och går därmed miste om möjligheten att bearbeta människans existentiella lidande med hjälp av poesins symbolsystem. Genom att skämmas för poetens klassiska roll som tröstare och existentiell samtalspartner har språkmaterialismen försökt gräva poesins grav, vilket inte kommer att lyckas den. Bruno K. Öijer är en poet med en helt annan insikt i vad poesin kan uträtta, och därför har han också fått stor uppskattning hos folket.

Den romantiska revolutionen på sin tid (Coleridge, Wordsworth, Keats med flera) utgick från det vanliga, mänskliga talet. En sådan inriktning är fortfarande gångbar som väg framåt.
DET INSPIRERADE, AUTENTISKA TALET MÅSTE TILLBAKA IN I POESIN.

Bidrag till skuggutredningen

Bort med kategoriindelningen och åldersfixeringen!

2007 ägde Poetry Slam SM rum i Helsingborg. Jag var en av lagledarna för STHLM Poetry Slam, ett lag som tagits ut genom deltävlingar på Folkkulturcentrum i Stockholm. Festivalgeneralen Albin Balthazar Lundmark berättade i en genomgång han hade på temat ”så förbättrar du din ekonomi som arrangör” att det är nödvändigt att lansera Poetry Slam som en ungdomsrörelse. För då får man mer pengar när man söker bidrag!

Jag har själv sökt kulturstöd ett par gånger för Poetry Slam-arrangemang. Jag har aldrig fått ett öre, vare sig från kommun, stat eller landsting. (Andra har lyckats bättre, så helt omöjligt kan det inte vara.) Men något fel måste jag göra när jag söker pengar. Kan det vara att jag trycker på att Poetry Slam är ett allåldersarrangemang? Jag anser att poesiuppläsningar och inte minst formen Poetry Slam är något för alla åldrar; vi brukar ha deltagare mellan 16 och 84 år. Dessutom av olika ursprung, från olika samhällsklasser och av olika existerande kön! Jag vill att det ska vara så, poesi ska kunna förena människor med olika åldrar och olika ursprung. Detta motverkas av bidragssystemen.

När man söker pengar trycker bidragsgivarna nästan alltid på sådant som ålder, kön, etnisk mångfald. Jag anser att denna uppdelning motverkar den integrering som jag antar är målet. Jag vill inte fråga en poet det första jag gör: Vilket land kommer du ifrån? Inom Poetry Slam – och även inom Romantiska förbundet där jag är ordförande – är det helt naturligt att engagerade, poesiintresserade människor kommer från olika länder och har olika åldrar. Varför denna fixering vid kategoriindelning? Den känns tillbakablickande, gränssättande, i längden motverkande sitt syfte.

Låt kulturen vara fri och odefinierad!

En annan felaktighet i bidragssystemen är att de skyggar för kultur som växer underifrån. Makthavarna – som jag uppfattar dem – vill att kultur ska vara något färdigformulerat, något som inte överraskar. Är vi överens om att kultur ska vara normbrytande? Bra, låt det då vara så! Sådan är inställningen paradoxalt nog i dag från överheten. Och nog är det överhetens kultur vi ser premieras. Inget får förändras i den kulturdefinition som makthavarna sätter upp. Både estradpoesi och romantisk poesi verkar falla utanför ramarna, därför att den förhåller sig inte exakt så som förväntas. Den kan till exempel ta sig friheten att vara vacker, eller rimmad, eller på något annat sätt problematisk. Låt den vara det! Låt kulturen växa fritt, annars upphör den att betyda något för människorna på djupet, annars upphör den att växa ur det fria samtalets och skapandets rymd. Detta är något som den måste få vara – fri och odefinierad.

Lär av hur det var när det statliga kulturstödet låg i sin linda, då kunde bidrag ges på fri hand, bara av en tilltro till kulturens skapande kraft. Ett konkret exempel: Kulturtidskriften Vargen fick 15.000 kronor i mitten av 70-talet av en statlig institution – varvid redaktörerna Rolf Börjlind och Carsten Regild köpte var sin biljett till New York samt en stencilapparat som sedan ställdes upp på Moderna Museet och användes av besökarna, som kollektivt fick göra ett nummer av kulturtidskriften. Det var fri och skapande kultur. Ta det, ja faktiskt, som något av en förebild, i stället för dagens detaljreglering, som hämmar kulturens skapande kraft. Tack för mig.

Andreas Björsten
Poet och ordförande i Romantiska förbundet.

Kauppis felträffar om sex och relationer

Ottar är en rätt bra tidskrift, som jag läser ibland. (Framförallt är RFSU ungefär hundra gånger mer seriösa som sexrådgivare än kvällstidningarnas spalter.)
I förra numret (4/07) av Ottar skriver Lo Kauppi ilsket och välformulerat om sexism och gubbighet inom kulturvärlden, och de begränsande roller som kvinnor får spela inte minst inom teatern.
"[D]et hör verkligen till ovanligheterna att tjejer eller kvinnors egoistiska sex finns beskrivet över huvud taget”, skriver Lo Kauppi och jämför med alla barndomsskildringar biopubliken har fått se där unga grabbar hetsar upp sig över nakna kvinnor.
”Då skrattar biopubliken: ’Ja se pojkar’. Killar och mäns sexualitet är alltid gullig, naturlig eller till och med när den är sjuk, som vid våldtäkt, så beskrivs den om och om igen. Den finns.
Det bisarra är att om en kvinna varit kåt på film så blir hon oftast mördad innan slutet. Men det räcker inte att hon dödas, hon ska dessutom vara ett lik som ska gå att runka till, så spetsbehån dras fram lite extra innan tagning.”

Ja, Lo Kauppi skriver rått men inte alltför hjärtligt, och visst har hon några poänger.
Men ur min synvinkel är hon inte alltid så träffsäker. Så här skriver hon nämligen om fenomenet relationer mellan äldre män och yngre kvinnor:

”I fiktionen matas vi hela tiden med orimliga sanningar. Gång på gång ser vi den lite halvfula gamla mannen med den unga vackra kvinnan. I verkliga livet känner jag inget sånt par. Det är precis som om kulturen tagit på sig uppgiften att boosta heteromännen medan kvinnorna ska få sämre och sämre självförtroende för varje kulturell upplevelse dom får.”

I verkligheten har jag själv flera gånger varit del av ett sådant par. Och jag är ju verkligen den ”lite halvfula gamla mannen” – om man jämför med kvinnan i det här fallet. Jag har nämligen ett flertal gånger haft seriösa kärleksrelationer där det har varit en stor åldersskillnad mellan mig och kvinnan. Flera gånger har det också lett till problem, och att kvinnan inte vågat eller velat stå för relationen, som dock ändå har existerat, vad än Lo Kauppi tror om sådant. Moralister av bägge könen gör det svårt att upprätthålla såna relationer ”i verkliga livet” och i det här fallet är Lo Kauppi en av dem. Ibland är hon lika fördomsfull som de mer eller mindre slutna institutioner hon kritiserar.