Konduktör vid Tvärbanan

Det är en tyst dialog mellan mig och trafikanten. Utifrån sett skulle vi kunna vara figurer i ett asiatiskt skuggspel. Trafikanten håller fram sin plånbok, sin väska eller ibland en snibb av sitt ytterplagg. Och jag scannar tills det blir grönt. Ingen av oss säger ett ord, men jag brukar lyfta på ögonbrynen som hälsning. Mina ögonbryn är väldigt glesa, men jag höjer dem ändå eftersom ingenting blir sagt.

Folk känner igen mig som konduktör på Tvärbanan oftare än jag känner igen dem som trafikanter. Jag är en offentlig person. Jag får inte göra bort mig allt för mycket. Jag ser ett gäng plankare framför mig, på väg mot tunnelbanan efter att ha hoppat över spärrarna. Jag är beredd att säga något beskt till dem, men den unge killen tittar på mig: ”Minns du mig… från Tvärbanan?” Jag rör igenkännande vid hans axel. Det är något varmt över situationen i den vintriga stressen.