Litterära bildningsvägar
Så oändligt mycket mer krävande det är att arbeta sig fram till ett eget språk – ett uttryck utifrån inre nödvändighet – som poet än att anamma någon av de för tillfället gängse konceptuella ingångarna, att så att säga klippa-och-klistra sig fram till poesin. Man kan gå i OEI:s fotspår, i symbios med Biskop-Arnös post-poetiska syn på tingen. Eller man kan välja att gå sin egen bildningsgång, sätta djupa fotspår i ett blött och lerigt landskap som aldrig upphör, därför att det fryser aldrig till och blir tydligt längre. Eller gör det kanske det imorgon?
En romantisk sökare kan sällan bilda skola därför att bildningsgången är så djupt individuell den kan bli, den rör sig mellan utbildning och uppväxt, arbetslöshet och arbete, inre rikedom och yttre fattigdom eller tvärtom, kärlek och ensamhet, utstötning och gemenskap… hela tiden på jakt efter den inre rösten, som är så svår att nå, och som därför många säger inte finns! Det går lika bra med listor, arkiv, omskrivningar, citat, förvanskningar, detournément… att skriva utifrån-och-in, kretsa i korta bågar kring jagets problematik, men snabbt, snabbt maskera det mest personliga igen. Det som finns därinnanför är för känsligt, för brutet, för svagt för att våga ge luft och rymd, det kräver långa bågar att bygga jagets sång, som om jaget funnes; men jaget finns ju som en blandning av fantasi och verklighet, jaget är ett projekt som vi reser varje morgon lika väl som vi reser oss ur sängen, att förneka det vore bara löjligt och ett slöseri med tid, att förneka jaget är ett akademiskt men omöjligt projekt som en stor del av vår nutida poesi bygger på.
I Jenny Tunedals kommande bok bygger hon ”collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud” (citat efter DN 28/12). Vem är förvånad? Ser inte nästan all ung svensk skönlitteratur ut mer eller mindre så?
”Vi kan aldrig förstå varandra helt och hållet, och i detta finns en stor ensamhet.” Så sant, jag har absolut inga invändningar, men försök åtminstone bryta dig ut ur detta predikament! Eller förtvivla åtminstone! Bara inte detta ändlösa samlande av citat, som en stor del av vår nutida skönlitteratur bygger på, det gör mig förtvivlad och dessutom uttråkad. (Martina Lowdens så kallade dagboksroman ”Allt” består ju av sida upp och sida ner med listor, citat, förvrängningar – och några små doser av det egna. Och den är ju ändå en av de mest lyckade exemplen på denna litteraturlitterära tendens, hur censurerad jag ändå upplever den vara som just dagbok.) Eller består det egna numera enbart i hur man blandar andras ingredienser? För att kommunicera utifrån en önskan att förmedla något – en livserfarenhet, en skönhet, en förtvivlan - går ju inte, det är en aktivitet som är tabu, till och med själva strävan efter kommunikation är misstänkt, att det förhåller sig så vet ju alla redan på det där viskande skrivarskole-sättet.
Aase Berg säger i antologin Swinging with Neighbours:
”De flesta poeter vet att ingen fattar vad de säger nuförtiden: det är inget möte, man blir aldrig förstådd, det är två ensamheter som snuddar vid kanterna av varandra. Bättre än så blir det inte. Det duger inte att vräka upp en Härlig Bild på boksidan. Läsaren är en jävligt otacksam figur, och det ska hon också vara – då måste poeten jobba aktivt med tvivel på själva förståelsen, tvivel på överenskommelsen om hur en text ska se ut för att betyda” (citerat efter tidskriften Kritiker nr 6/2007).
Alltså, använd inte metaforer, tematisera ditt eget tvivel, till förbannelse. Skriv lyrik utan vilja att nå ut, det går ju ändå inte att kommunicera!
Och att ens bristfälligt bygga upp sin egen röst, var det inte det som var uppdraget? För mig var det så, men skrivarskolorna ber dig att undkomma detta uppdrag, de ger dig också möjligheten att vara så opersonlig som möjligt, och vem av eleverna tar den inte, det underlättar en framtida karriär inom litteraturen eller hur.
*
Så förbluffande klena poeter många av våra mest uppburna yngre litterära personligheter i dag är! Jag har hört Anna Hallberg läsa ur sin kommande diktsamling ”Mil” och det är en sympatisk person och det finns stunder av det mest personliga i boken, att döma av hennes uppläsning. Och ändå, det är så stängt, så inplacerat i ett större opersonligt språk, så långt ifrån att vilja eller våga rota djupare i det som verkligen bränner till. Jag tror att det är en rädsla för att gå djupare, för att förlora sig i det svåra – och därför blir det i stället så kallat experimentell eller konceptuell litteratur. Men inte av det allra mest levande slaget.
Eller Jörgen Gassilewski när han läser ur sin kommande diktsamling med kärleksdikter. Kanske är han influerad av Catullus ”Dikter om kärlek och hat”. Hur som helst upprepar han fraserna ”Jag älskar dig” respektive ”Jag hatar dig” så idiotmånga gånger, utan fördjupning eller problematisering mellan varven, bara detta ständiga rotande bland slumpmässiga materialitetsfragment mellan varje återkommande, oförändrad runda av dessa ord: Jag älskar dig. Och jag upplever inte att de fäster. Jag upplever att det blir tomt, en tömning om man ska tolka det positivt. Det går inte djupare. Inte som Catullus. Inte som en stor kärleksdiktare, oavsett nationalitet eller årgång. Det är som språkmaterialismen oförmögen att skildra människans djupaste villkor. De har vant sig av med, de förmår inte längre.
*
Projektet nummer ett i dagens unga svenska skönlitteratur har blivit att undanröja känslorna, genom att hantera dem intellektuellt, med hjälp av skrivandets olika konceptuella tekniker.
Jag tror nog att det finns en djupare, inre, andlig väg men det är ju bara en hypotes jag har.
Jag tror det finns en annan beröring, från känsla till känsla. En tradition som kommunicerar genom de största svårigheter och med all möjlig komplexitet – jag kallar den poesi. Det är jagkänslodikt jag vill skriva och nå fram med att skriva; vore det en udda dikt vore det vackert så jag vill försöka fast inga förlag finnes och jag vill älska.
*
Att skriva dikter till tröst; vågar du placera in dig i det sammanhanget, är du mogen för detta perspektiv? Vågar du se eller återstår det att håna?
En romantisk sökare kan sällan bilda skola därför att bildningsgången är så djupt individuell den kan bli, den rör sig mellan utbildning och uppväxt, arbetslöshet och arbete, inre rikedom och yttre fattigdom eller tvärtom, kärlek och ensamhet, utstötning och gemenskap… hela tiden på jakt efter den inre rösten, som är så svår att nå, och som därför många säger inte finns! Det går lika bra med listor, arkiv, omskrivningar, citat, förvanskningar, detournément… att skriva utifrån-och-in, kretsa i korta bågar kring jagets problematik, men snabbt, snabbt maskera det mest personliga igen. Det som finns därinnanför är för känsligt, för brutet, för svagt för att våga ge luft och rymd, det kräver långa bågar att bygga jagets sång, som om jaget funnes; men jaget finns ju som en blandning av fantasi och verklighet, jaget är ett projekt som vi reser varje morgon lika väl som vi reser oss ur sängen, att förneka det vore bara löjligt och ett slöseri med tid, att förneka jaget är ett akademiskt men omöjligt projekt som en stor del av vår nutida poesi bygger på.
I Jenny Tunedals kommande bok bygger hon ”collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud” (citat efter DN 28/12). Vem är förvånad? Ser inte nästan all ung svensk skönlitteratur ut mer eller mindre så?
”Vi kan aldrig förstå varandra helt och hållet, och i detta finns en stor ensamhet.” Så sant, jag har absolut inga invändningar, men försök åtminstone bryta dig ut ur detta predikament! Eller förtvivla åtminstone! Bara inte detta ändlösa samlande av citat, som en stor del av vår nutida skönlitteratur bygger på, det gör mig förtvivlad och dessutom uttråkad. (Martina Lowdens så kallade dagboksroman ”Allt” består ju av sida upp och sida ner med listor, citat, förvrängningar – och några små doser av det egna. Och den är ju ändå en av de mest lyckade exemplen på denna litteraturlitterära tendens, hur censurerad jag ändå upplever den vara som just dagbok.) Eller består det egna numera enbart i hur man blandar andras ingredienser? För att kommunicera utifrån en önskan att förmedla något – en livserfarenhet, en skönhet, en förtvivlan - går ju inte, det är en aktivitet som är tabu, till och med själva strävan efter kommunikation är misstänkt, att det förhåller sig så vet ju alla redan på det där viskande skrivarskole-sättet.
Aase Berg säger i antologin Swinging with Neighbours:
”De flesta poeter vet att ingen fattar vad de säger nuförtiden: det är inget möte, man blir aldrig förstådd, det är två ensamheter som snuddar vid kanterna av varandra. Bättre än så blir det inte. Det duger inte att vräka upp en Härlig Bild på boksidan. Läsaren är en jävligt otacksam figur, och det ska hon också vara – då måste poeten jobba aktivt med tvivel på själva förståelsen, tvivel på överenskommelsen om hur en text ska se ut för att betyda” (citerat efter tidskriften Kritiker nr 6/2007).
Alltså, använd inte metaforer, tematisera ditt eget tvivel, till förbannelse. Skriv lyrik utan vilja att nå ut, det går ju ändå inte att kommunicera!
Och att ens bristfälligt bygga upp sin egen röst, var det inte det som var uppdraget? För mig var det så, men skrivarskolorna ber dig att undkomma detta uppdrag, de ger dig också möjligheten att vara så opersonlig som möjligt, och vem av eleverna tar den inte, det underlättar en framtida karriär inom litteraturen eller hur.
*
Så förbluffande klena poeter många av våra mest uppburna yngre litterära personligheter i dag är! Jag har hört Anna Hallberg läsa ur sin kommande diktsamling ”Mil” och det är en sympatisk person och det finns stunder av det mest personliga i boken, att döma av hennes uppläsning. Och ändå, det är så stängt, så inplacerat i ett större opersonligt språk, så långt ifrån att vilja eller våga rota djupare i det som verkligen bränner till. Jag tror att det är en rädsla för att gå djupare, för att förlora sig i det svåra – och därför blir det i stället så kallat experimentell eller konceptuell litteratur. Men inte av det allra mest levande slaget.
Eller Jörgen Gassilewski när han läser ur sin kommande diktsamling med kärleksdikter. Kanske är han influerad av Catullus ”Dikter om kärlek och hat”. Hur som helst upprepar han fraserna ”Jag älskar dig” respektive ”Jag hatar dig” så idiotmånga gånger, utan fördjupning eller problematisering mellan varven, bara detta ständiga rotande bland slumpmässiga materialitetsfragment mellan varje återkommande, oförändrad runda av dessa ord: Jag älskar dig. Och jag upplever inte att de fäster. Jag upplever att det blir tomt, en tömning om man ska tolka det positivt. Det går inte djupare. Inte som Catullus. Inte som en stor kärleksdiktare, oavsett nationalitet eller årgång. Det är som språkmaterialismen oförmögen att skildra människans djupaste villkor. De har vant sig av med, de förmår inte längre.
*
Projektet nummer ett i dagens unga svenska skönlitteratur har blivit att undanröja känslorna, genom att hantera dem intellektuellt, med hjälp av skrivandets olika konceptuella tekniker.
Jag tror nog att det finns en djupare, inre, andlig väg men det är ju bara en hypotes jag har.
Jag tror det finns en annan beröring, från känsla till känsla. En tradition som kommunicerar genom de största svårigheter och med all möjlig komplexitet – jag kallar den poesi. Det är jagkänslodikt jag vill skriva och nå fram med att skriva; vore det en udda dikt vore det vackert så jag vill försöka fast inga förlag finnes och jag vill älska.
*
Att skriva dikter till tröst; vågar du placera in dig i det sammanhanget, är du mogen för detta perspektiv? Vågar du se eller återstår det att håna?
posted by Andreas Björsten at 1:17 AM
8 Comments:
Nå. Det finns väl egentligen ingen motsägelse mellan att använda sig av montage och att "hitta röst" eller "fly predikament". Se till exempel Burroughs' tjat om cut-up-tekniken som bara en litterär metod bland många (översatt i OEI, naturligtvis, men ännu mer i Naropa-filerna på archive.org, där hans egen röst knarrar). Naturligtvis finns det en risk med att umgås för mycket med ett visst poetiskt idiom -- att en börjar rapa upp dess klicheér och standardfraser istället för att kritiskt välja och vraka bland dess metoder: men den risken finns även med romantiskt inriktad poesi, mind you. Skillnaden är väl snarast att när en misslyckas med en romantisk dikt blir det pekoral, när en misslyckas med en kollagedikt blir det en telefonkatalog. Allra bästa hälsningar! m.
Hej Martin,
Ja, du har rätt, när man misslyckas med romantisk dikt blir det pekoral, när man misslyckas med kollagedikt blir det telefonkatalog!
Det innebär vad jag kan se att det är modigare att skriva romantisk dikt, en telefonkatalog är fortfarande oantastlig på det mänskliga planet, många diktsamlingar och tidskriftsnummer i dag är en slags telefonkataloger, en patetisk (eller om man så vill, pekoralistisk) dikt betyder att någon har satt någonting på spel, sin egen mänsklighet först som sist. Att våga balansgången till det patetiska är att riskera någonting men också att göra det möjligt att vinna någonting, det vill säga det mänskliga, innersta uttrycket tillbaks.
Visst är det modigare, men det viktigaste är inte att skriva modigt, utan att skriva bra. Poesi kan göra annat än att förmedla känslor, och förresten även göra det med kollage eller vilken teknik som helst. Det var en miss att, som jag gör ovan, blanda ihop metod och ideologi. (Det går också som bekant utmärkt att skriva tydliga högläsningsanpassade dikter om sina erfarenheter utan att räknas till romantikerna.) m.
Du har delvis rätt, Martin. Men jag tycker att mod är en viktig egenskap hos en poet.
Det viktigaste är att skriva bra, säger du. Tja... jag skulle vilja säga att det viktigaste är att beröra. Det går "utmärkt att skriva tydliga högläsningsanpassade dikter om sina erfarenheter utan att räknas till romantikerna", skriver du. Ja, det är sant. Men poetry slam-dikter och romantiska dikter (det sammanfaller väl inte alltid) har det gemensamt att de bägge räknas som lågstatusdikter i dagens litterära klimat. Kanske håller det långsamt på att svänga, men fortfarande är det så att collagedikten (el. den typiskt språkmaterialistiska dikten) har betydligt högre status. Och status inom poesi intresserar mig INTE, det är en hämmande faktor, något som talar om vad som är bra utan att läsaren/lyssnaren för den skull upplever det. Naturligtvis finns det bra collage-dikter men jag talar om läget inom svensk poesi i dag och där tror jag definitivt det behövs en uppvärdering av andra traditioner än den rent experimentella, experiment som har gått i stå och som fortsätter av akademiska skäl är torftigt. Eller, experiment kan se olika ut, men en speciell skola med rötterna i 60-talets konkretism har blivit så dominerande att den tröttar ut mitt intresse fullständigt.
Nu blev det flera saker samtidigt, men kontentan av alltihop är att jag inte riktigt gillar polariseringen där muntligt--folkligt--romantiskt står mot akademiskt--materiellt--postmodernt, för jag tror att det är en falsk uppdelning som nästan alla i "poesidebatten" upprätthåller, tydligen jag också ibland, enligt ovan. Men om jag ska lämna den etablerade poesins fel därhän och hålla mig till såna som du och jag, så tycker jag att det kan bli något av en självuppfyllande profetia att alla texter som inte är tydliga och personliga måste vara akademiska och obegripliga. Dels finns det en risk att det enda poeten till slut får göra är att i mer eller mindre förtäckta ordalag berätta sitt livs historia. Och så tror jag inte för en sekund att "akademisk" poesi (hrm, det handlar väl oftast inte om någon som verkar vi en akademi som skriver poesi, utan om kulturskribenter av något slag som skriver poesi) är så upphöjd att den inte är begriplig för lekmän (eller "vanligt folk" -- hu vilket uttryck). Lägg UKON bredvid Tage Danielsson, för bövelen. Att "språkmaterialistisk" poesi bara är karriärbyggande ordgröt tycker jag är i samma stil som utsagorna "modern konst är bara att kladda på en duk och sedan sälja den dyrt" eller "alla som säger att de gillar jazz bara låtsas för att verka häftiga". De bidrar till missförståndet, och höjer för den delen marknadsvärdet på den kulturjournalistiska poesin, när den egentligen borde tas ner på jorden istället. Jag tror det finns schysta möjligheter med att sekularisera poesin, trist att genast börja mystifiera den igen genom att låtsas att den är någon sorts expertkunskap. (En vet att det är något ruttet i poesisverige redan när det går att använda ordet "poesisverige".) Fast nu har jag kanske lämnat vad du och jag kan göra i alla fall. Du får ta det för vad det är; det är inte så ofta jag har tillfälle att lägga ut texten om poesi. Ta hand om dig! m.
Är det inte att ständigt rota bland slumpmässiga materialitetsfragment man gör när man lever?
"Det är som språkmaterialismen oförmögen att skildra människans djupaste villkor. De har vant sig av med, de förmår inte längre."
Fint formulerat!
Intressant text. Din röst behövs i poesidebatten, även om det blir lite väl förenklat ibland. S.K språkmaterialistisk poesi kan också beröra, visa på känslor, etc. Det är inte alltid ett undanröjande av känslorna som du skriver. Och att mena att det inte finns djup, att det inte når människans innersta kärna, det må man nog träta om. Läs till exempel UKON:s diktsamling Block.
Post a Comment
<< Home