Dokument från poesidebatten 2005

Är traditionalismen up-to-date?

Jag känner inte Oscar Rossi; jag stod i en bokhandel i Åbo i höstas och tummade på hans diktsamling ”Kelvinator” (utan att ha råd att köpa den) men det är också allt.
Däremot verkar han veta en hel del om mig, om man ska tro hans överlånga icke-programförklaring – som naturligtvis är just en programförklaring - i senaste numret av Horisont (nr 3/2005). Oscar Rossi utser mig till ”traditionalist”, dessutom en som utmärks av dimmig logik och undermålig läsförmåga (alternativt ”traditionell politisk svartmålningsretorik”).
Nå, det kanske förvånar, men jag ser mig faktiskt inte som någon stor traditionalist, detta trots att jag är ordförande i Romantiska Förbundet sedan i fjol (litterärt sällskap grundat 1957 i Uppsala av bland andra Bo Setterlind och Harald Forss). Självklart är jag ändå traditionalist i jämförelse med många andra som verkar tro att litteraturen började runt 1960, i samband med konkretismens framträdande på svensk mark! Eller ännu värre, som sätter år 0 för litteraturen i samband med tidskriften OEI:s första nummer 1999.
Det finns ett uttalat traditionalistiskt läger på svensk (eller, kanske rättare, svensk-norsk) botten, med Håkan Sandell och Carl Forsberg som ledande namn. Antologin ”Metro Nord” (Carl Forsbergs bokförlag, 2002) samlar några av de ledande traditionalisterna eller retrogardisterna i ett samnordiskt projekt.
Jag sympatiserar med mycket hos det traditionalistiska lägret, respekten för hantverkskunnande och uppvärderingen av det figurativa måleriet inom konsten, till exempel. Men jag delar inte de uttalade traditionalisternas totala avståndstagande gentemot modernismen. Modernismens landvinningar inom olika konstarter är obestridliga och det är ingen idé att låtsas göra dem ogjorda. I likhet med Peter Luthersson (i avhandlingen Modernism och individualitet, 1986) ser jag modernismen som en fortsättning på romantiken. Den tidiga modernismen utmärktes av hänsynslös subjektivism, formexperiment och anti-kälkborgerlighet. En del av dessa drag delar den med den tidiga romantiken som också var en upprorsrörelse, ett känslans uppror mot ståndsskrankor och föråldrade former inom litteraturen. För de engelska romantikerna med Wordsworth i spetsen skulle den vanliga människans tal vara vägledande för poesin, en hållning som dagens språkpoeter för övrigt uttalat sig ytterst föraktfullt om.
Romantiken var en rörelse för frigörelse av den mänskliga känslan gentemot allt som förtryckte den; på svensk botten kan den något tidigare Thomas Thorild nämnas som en av de viktigaste vägröjarna, en av hans viktigare diktsviter heter just ”Passionerna”. För mig handlar det om att balansera en med tiden allt dominerande förnuftstro med känsla och intuition.
Romantiken är en rörelse som inte längre går att betrakta som tidsbunden, utan existerar som en underström under olika epoker, exempelvis var Veusuvius-gruppen med Öijer, Fylkeson och Söder i mycket en eruption av den undertryckta romantiskt-subjektiva strömningen mitt i det stalinistiskt färgade framtidsbygget under 1970-talet.
Jag sympatiserar med den romantiska hållningen; mitt ideal är närmast en poet som skapar utifrån sig själv och tar personligt ansvar för sitt konstnärskap, någon som genom erfarenheter har utvecklat sin egen poetik. Språkmaterialisterna och deras släktingar inom olika former av i dag etablerad språkpoesi har skapat eller snarare vidareutvecklat olika metoder för att kringgå det subjektiva skrivandet, ”cut up, détournement, postproduktion et cetera” (ur intervju med OEI:s redaktion för nättidskriften Konsten).
Poeter som Jenny Tunedal, Anna Hallberg och även Åsa Maria Kraft säger själva att de skriver utifrån och in (se exempelvis Anna Hallberg i en intervju för tidskrift.nu ). Här finns en grundläggande skillnad mot den poesi som skapas av inspiration och inre nödvändighet. Men jag kan inte för den skull säga att jag förkastar någonting som tjänar människan och konstarternas utveckling. Däremot känner jag någonting liknande förakt för dem som (låtsas) ta avstånd från litteraturen och poesin, samtidigt som de söker sitt levebröd inom just dessa konstarter.
Tidskriften OEI proklamerade redan i sitt första nummer en slags ”poesins död”. Inställningen var att poesin, som vi känner den, är föråldrad. Poesin får inte längre kommunicera i form av vanligt tal, då det vanliga talet är korrumperat och förstört av den dagliga massmediala användningen i talkshows och dokusåpor. Den hållningen har jag angripit i bland annat en artikel i Borås Tidning (17/1 -05) som varande passiv och uppgiven. Jag anser att poetens uppdrag måste vara mycket mer offensivt än så, nämligen att göra sig hörd genom styrkan i sitt eget uttryck; poeten ska arbeta på att fullända sina uttrycksmedel så långt möjligt och inte förneka sin egenart. Här har estradpoesin och Poetry Slam-rörelsen betytt mycket, genom att föra fram en kommunikativ poesi, som bryter igenom fördomar om poesins finhet och också undviker språkpoeternas defaitistiska sysslande med att stycka sönder språket och bygga upp egna små språkmodeller med en icke-kommunikativ inriktning.
Så det här med den politiska tillhörigheten, om det kan intressera. Jörgen Gassilewski i OEI:s redaktionskommitté framhöll på ett ABF-seminarium om den radikala poesin i Göteborg den 5/3 [2005] att de amerikanska språkpoeterna minsann var ”gamla maoister” allihop. Han gick på så sätt i god för deras samhällsengagemang, tydligen utan att reflektera över på vilket sätt de som gamla diktaturanhängare verkligen skulle erbjuda någon relevant samhällsanalys i vår tid. Själv anser jag mig befinna mig någonstans inom den radikala delen av den politiska spektrumet, men sätter icke desto mindre ett frågetecken för det maoistiska samhällsengagemangets närvaro och former inom dagens språkpoesi.
Under samma offentliga debatt förklarade Jörgen Gassilewski för den fåkunnige att Lars Mikael Raattamaa inte alls är motståndare till kommunikation – även om det icke-kommunikativa draget framstår som en medveten hållning för läsaren av essäerna i Politiskt Våld. Jörgen Gassilewski visste besked om hur Raattamaas ord skulle tolkas; det är bara viss kommunikation han vill undvika, den enkla formen. (Som om någon form av kommunikation vore enkel. Jag anser att komplexiteten finns inbyggd i själva det poetiska uppdraget, så vida man tar det på allvar.)
Men orden står där, att brus är att föredra framför kommunikation, och många unga poeter kan ju gå på att det faktiskt är så man ska förhålla sig för att bli utgiven. Den dominerande floran av svensk samtidspoesi bär ju syn för sägen att en känslostark, subjektiv, kommunikativ poesi närmast är diskriminerad på förlagen.
Jag var en gång närvarande på en föreläsning vid Stockholms universitet där den inflytelserike DN-kritikern Thomas Götselius hävdade att den samhällskritiska romanen hade spelat ut sin roll: ”Den hade sin tid fram till ungefär 1970, men nu är dess tid ute”. En motsvarande hållning menar jag att OEI, Lyrikvännens nya redaktion [Sjölin, Tunedal och Hallström, 2004-2006] samt nu även Oscar Rossi på Horisont intar gentemot poesin som konstart: Den traditionella poesins tid är ute, nu kommer något nytt. Det är ett de litterära makthavarnas eget uppror mot den gren de själva sitter på.
Är det alltså år 0 på en ny tideräkning som har inträtt, en tid då författarna arbetar mot litteraturen, ”authors against literature”, för att citera Oscar Rossis egen mailadress? Ja, kanske, eller så låtsas de bara.
”Det finns mellan de sanna konstnärerna i alla tider, tror jag, en omedveten samhörighet”, skrev T. S. Eliot i essän ”Om kritik”. Om denna hållning av respekt för konsten genom olika tidslager kallas för traditionalism, låt så vara.
När dadaisterna på sin tid förkastade det traditionella språket var det ett uppror på liv och död, i skuggen av första världskrigets masslakt, med personlig desperation i botten. När språkmaterialisterna i dag återanvänder en del av dadaisternas metoder framstår det för mig helt och hållet som en tom gest, någonting som görs utan inre nödvändighet, en sval lek med inbyggda belöningar och applåder från det akademiska komplexet.
Nå, vad folk än säger kommer det levande konstverket alltid att vara eftersökt i framtiden, hur många gånger tidsriktiga konstkritiker än har förklarat måleriets död (jämför poesin). I själva verket är poesin på väg tillbaka. Ja, till och med det mest förbjudna; romantiken är på väg tillbaka, en realistisk romantik luttrad av tidens flöden och angreppen från alla håll på det romantiskt-subjektiva diktjaget som står för sina ord när ingen annan vill göra det.

Den här artikeln låg ett kort tag uppe på Post Scriptums hemsida, men "försvann" i en serverkrasch... Oscar Rossi var dåvarande redaktör för Horisont, som hade angripit mig i en stor programartikel för tidskriftens räkning.