Är detta en partsinlaga?

Den svenska poesin är ofta undermålig. Som recensent ställs man flera gånger inför valet om man ska låta sig korrumperas eller inte, om man ska tona ner sina negativa omdömen och ingå i hyllningskören eller tiga? Om jag vore avlönad skribent vore detta ett reellt dilemma; nu kan jag välja vad jag vill skriva om. Jag fokuserar därför på det som ger glädje och öppnar ordådern; det som driver en att formulera sig fritt kring verket. Ändå blir jag många gånger förbryllad när jag öppnar en svensk diktsamling på ett etablerat förlag och det hela är helt enkelt… så dåligt. Men några negativa omdömen om etablerade poeter kommer sällan eller aldrig till ytan, inte ens när poeten kommer att gå ohotad ur det här.

Varför säger t.ex. ingen att JJ:s diktsamlingar är monomana uppvisningar i grafomani. Att bara 30 sidor av tusen är riktigt bra. Varför säger ingen at LH och JW är ljusår mycket bättre än de flesta av sina kolleger. Och att JM liksom LL kommer med något nytt i svensk poesi, kvalitetssäkrade metaforer som bjuder läsaren på espresso varje gång.

Du säger ”Tranströmer” i lätt nedlåtande ton, jag säger att Tranströmer-linjen är den viktigaste i svensk litteratur.

Jag säger Ulf Lundell som poet, du tystnar som om jag sagt en pinsamhet. Allt som på detta sätt styr smaken är akademiskt, de som sitter vid makten tillhör såna skikt.