På jakt efter den breda kulturtidskriften

(opublicerad artikel)

Min unga tjejkompis står och bläddrar bland poesitidskrifter efter en uppläsning.
”Jag vill verkligen lära mig mer om poesi”, säger hon sedan till mig. ”Är den här tidskriften bra att börja med?”
Ja, vad svarar man på det? Vilken tidskrift ska hon välja om hon inte tidigare är bekant med kulturtidskrifternas värld?
En gång i tiden var tidskrifterna en given ingång i litteraturen, så fungerade det åtminstone för mig. Man behövde inte ha läst litteraturvetenskap för att följa med i litteraturen genom exempelvis BLM när den kvalitetsmässigt stod på topp för nu ganska länge sedan. Allt om Böcker var också ett givet alternativ. Personligen upptäckte jag kulturtidskrifternas speciella sidoingång till litteraturen genom Eric Fylkesons Janus, men jag började snart också prenumerera på BLM, Vår Lösen och Lyrikvännen för att få en bredare överblick.
I dag är bilden av tidskrifternas roll en annan. Man kan inte egentligen säga att det finns någon brist på litterära tidskrifter, men de flesta av dem känns som mer eller mindre smala, elitistiska projekt, till för att tillfredsställa en speciell smakriktning eller vara språkrör för en viss litterär strömning. Självklart behövs det också sådana tidskrifter, men var blev de tidskrifter av som kombinerar lyrik och prosastycken av kända och okända namn med introduktioner, översiktsartiklar, kulturdebatt och en heltäckande recensionsavdelning? Kort sagt, var blev den breda litteraturtidskriften av? Har den spelat ut sin roll nu en bit in på 2000-talet? Varför vill ingen redaktör ta på sig den otacksamma rollen av att vara vuxen och låta andra leka på sin gård?
Historiskt sett existerar det ju två typer av litterära tidskrifter, i Sverige och internationellt. De kan benämnas på olika sätt, men huvudindelningen är klar. Så här formulerar den legendariske förlagsmannen Åke Runnquist saken i boken Litterära tidskrifter 1920-1960:
”I detta sammanhang kan det kanske vara befogat med ett påpekande att det existerar två huvudslag av litterära tidskrifter: de små avantgardeorganen och de större, mer allmänna och samlande. De förra har genomsnittligt den vida kortare livslängden. De föds ofta när en grupp känner ett uttrycksbehov, bärs upp av dess strider och dör när kampen är slut, när medlemmarna vuxit ur sitt program och sin tidskrift. Den sortens publikationer lever farligt och deras liv är oftast mycket intressant.” (citerat enligt Claes-Göran Holmberg i ”Upprorets tradition”)
Just det, att vara samlande; en så omodern tanke att någon tidskrift skulle kunna vara det i dag! För det finns inte längre något centrum eller någon kanon, eller gör det det? Jag låter tills vidare den frågan hänga i luften.
”Små avantgardeorgan” av varierande status finns det fortfarande gott om. Man kan exempelvis läsa Subaltern om man föredrar bilder av förfall och dekadens, man kan läsa OEI om man föredrar språkmaterialistisk poesi (men nämn för Guds skull inte ordet språkmaterialism för någon!). Man kan läsa något av alla mindre fanzines eller littzines som existerar i dag och kanske hittar man det man behöver på den vägen. Men i dag krävs det ofta förkunskaper och ett redan brinnande intresse för att ge sig ut på litteraturtidskrifternas krokiga väg. Tidskrifterna fungerar inte som någon grundkurs i litteraturvetenskap utan förutsätter i stället att du har läst minst 40 p. litteraturvetenskap.
Finns det då något centrum värt att upprätthålla; finns det någon kanon att uppmärksamma, finns det någon tidskrift som i dag skulle orka att axla en sådan roll som den ”breda litteraturtidskriften”? Jag lämnar den sista frågan öppen. Men att det finns en kanon och ett litterärt maktcentrum (eller flera litterära centra) också i dag kan du vara förvissad om, de har bara blivit mer osynliga när de inte längre speglas på ett tydligt sätt i litteraturtidskrifterna. Och det ser jag inte som någon vinst för demokratin. Utan ett centrum att spela mot blir avantgardeorganen på något sätt vilsna, och riskerar att själva förvandlas till maktinstitutioner på ett mera fördolt sätt. De två sorternas tidskrifter behöver varandra att spegla sig i.
En stor del av problemet med utarmningen av litteraturtidskrifternas bestånd ligger i att det inte längre finns några generösa mecenater att tillgå. Förlagen vill inte längre betala för att upprätthålla en bred litteraturtidskrift, och kulturtidskriftsstödet har urholkats så att nya, ambitiösa satsningar redan på förhand är nästintill omöjliggjorda. Därför får vi den ungdomliga entusiasmen som allenarådande utgivningsprincip bakom allt flera tidskrifter i dag. Men gratisarbete riskerar med tiden att bli tungt.
Mellan amatörismens Scylla och akademismens Charybdis borde vi ha en milsbred farled att tillgå. Men där är det tomt, där seglar inte längre några breda kulturtidskrifter. Eller finns det någon där? Tomheten gör att Post Scriptum har sin chans.

P.S. Av äldre kulturtidskrifter som nämns i texten är BLM, Allt om Böcker och Vår Lösen nerlagda, medan Lyrikvännen är permanent nedläggningshotad sedan några år. Janus existerade 1979-84.