Liten hypotes om läsning

Jag har tänkt en del på den aktivitet jag gärna ägnar mig åt, men sällan så uthålligt som jag själv önskar. Alltså själva läsningen.
Vad är det som gör att en del böcker upplevs som ”riktig litteratur”, de lockar till läsning fast det inte är några insmickrande texter med enkla ingångar? Vad är det å andra sidan som gör att många böcker som till en början verkar lockande, man blir nyfiken på dem för att de tar upp ett just nu uppmärksammat ämne i samhälls- eller kulturdebatten, sällan lever upp till sina löften? Vad gäller den senare typen av böcker ger man ofta upp läsningen halvvägs, det blev alltså ännu ett misslyckat inköp.

För er kanske det är självklart, men för mig har det inte varit det. Dessutom är varje bok unik, så det är svårt att formulera generella regler. Jag vill ändå påstå följande: det har med tätheten i bokens terräng att göra, hur pass lätt- eller svårframkomlig den är för läsaren.
En bok (jag talar om prosa nu, men jag har märkt att det är applicerbart även på lyriken) måste erbjuda ett visst motstånd, något för läsaren att ta spjärn emot. Jag menar inte att den måste vara ”svår”, jag menar att där måste finnas konkreta detaljer, verklighetsåtergivningar som väcker något, ett omsorgsfullt eller träffsäkert sätt att återge detta, ofta i form av ett ganska motspänstigt språk. Det blir då som att gå över skare, man får fäste. Eller som i frusen lera, man sjunker inte ner i namnlös tristess, något leder en vidare. Nu pratar vi om konstprosa, även om genren kan kallas realism, t.ex. som i Anna Ringbergs utmärkta debutroman Boys.

Den misslyckade texten av de två sorter jag anger här ovan blir då: journalistprosan, den med ett till synes motståndslöst språk som glider fram för att förmedla ett budskap eller att återge en verklighet (som inte blir en levande verklighet för en utan framstår som någon slags blek slentrianbild av ”verkligheten”). Orden ger inget fäste. Hur många sådana böcker har man inte läst med inledande intresse för att sedan ganska snabbt uppleva att man halkar ut ur texten? Terrängen var för blank och halkig, erbjöd inget levande språk, ingen gestaltning.

Det finns också böcker som är för svårframkomliga för min smak, en del läsare tar det som en utmaning, jag har gått över sådana lavafält; eller oändliga fält med kullerstenar som när som helst hotar att ge vika. Det är intressant att sådana platser finns, men de tröttar också.