Fyrtioårskrisen – en myt?

På Helenas releaseparty befann sig väl merparten av gästerna strax under eller strax över 40-årsåldern. Men eftersom vi svenskar, i alla fall vi stockholmare, skaffar barn allt senare i livet, så förvandlades också Galleri Hjärnstorm för några timmar till en barnkammare. Barn i två-tre- upp till femårsåldern visade sig vara vana minglare och gick direkt på de salta pinnarna.
Själv har jag ju med råge passerat 40, faktum är att jag alldeles nyss fyllde 46. Men grejen är, med mitt kanske en aning snedvridna perspektiv, att jag inte känner mig gammal, jag känner mig mitt i livet. Nu kanske någon invänder att de flesta människor befinner sig någonstans mer eller mindre mitt i livet? Rätt så, men ändå vill jag påtala att jag lever i en ålder med hög livsintensitet, jag ser ingen avmattning, tvärtom. Ändå talas det vitt och brett om ”fyrtioårskrisen” som om den vore ett faktum. Missförstå mig rätt, livet och i hög grad mitt liv, är fullt av kriser men varför skulle just att fylla 40 vara dråpslaget?
Nå, det här är i alla fall den bild som ges. Vi kan till exempel kolla i Aftonbladet från den 2 juli i år.
Under rubriken ”Varför har mitt liv inte varit kul?” listas där en massa krissymptom som ska gälla just mannen runt 40.
”Har din 40-årige partner nyligen tagit hål i örat och skaffat hawaiiskjorta? Börjar han plötsligt vända sig om efter gymnasietjejer och prata om att tågluffa med polarna? Då kan du vara säker på att mittlivskrisen är i antågande.”
Och lite längre fram, på samma tema: ”Att många börjar bete sig underligt runt 40 är ett välkänt fenomen. De börjar klä sig som tonårssonen, flörta med dotterns kompisar och längtar efter allmän förnyelse i livet.”
Visst ligger det väl någonting i allt det där. Men för att tala om mig personligen så vände mitt liv till det bättre efter att jag fyllt 40, eller för att vara ännu mer exakt, 41. Jag återfann min ungdoms ideal, jag började träffa kvinnor på ett sätt som jag inte hade gjort förut (en av dem var, alldeles riktigt, ung nog att vara min dotter om jag hade haft någon), jag kände mig över huvud taget mer levande igen, som när jag själv var 17. Det var mellanperioden av mitt liv som var ett helvete (med ett antal olika graderingar) och en enda lång utdragen kris ur vissa aspekter. Historien saknar ändå inte nyanser: att träffa Argus-kompisarna när jag var 26 var förstås ett lyft för mig!
Ta och kolla lite på avslutningen av det där ovanstående citatet ur Aftonbladet: Mannen ”längtar efter allmän förnyelse i livet”. Detta skulle alltså vara ett sjukdoms- eller krissymptom? Men är inte det livet självt? Längtar vi inte alltid efter ungdom och förnyelse, var än i livet vi befinner oss?
Och ungdomarna själva, om några, lider av åldersnoja. Vid 20 ska man redan ha gjort allt. Många hamnar i kris på grund av detta. Men förnyelsen kommer när den kommer. Ibland kommer den när du passerat 40-årsstrecket.
Alla behöver inte sitta stilla i sina dyrbara lägenheter eller villor sedan länge, ha samma jobb som vanligt, älska samma fru som vanligt och vara fullt upptagna av att uppfostra sina tonårsbarn. Det är inget fel på det levnadssättet, det är verkligen inte det jag säger, men det passar inte alla och en del är helt enkelt i en annan fas i livet. En del är kanske senare utvecklade, vad vet jag, och håller fortfarande på att bygga upp sitt liv vid den åldern då andra har stadgat sig sedan länge.
I det perspektivet undrar jag om inte berättelsen om "fyrtioårskrisen" blivit ännu ett sätt att hålla vuxna människor på mattan och avhålla dem från det skrämmande i att leva livet fullt ut?