Känslornas roll för konsten

Det gäller att balansera på rätt gräns om patetiken. Eller kan man tillåta sig att någon gång trilla över? Jag tror att alla stora konstnärskap - oavsett genre - måste tillåta sig att gå den här farliga balansgången. Utan risker heller inga stora resultat. Men visst finns det - både inom populärkultur och det som vi helt enkelt kan kalla kultur - en massa snobberi och åsikter om vad som är fint och fult. Just dessa gränsdragningar gör att många skapande människor som är på väg upp ser sig nödsakade att undvika patetiken, de stora känslouttrycken, för att hellre spela säkert med ordlekar och intelligenta estetiska uträkningar.
Men när ämnena är kärlek, ensamhet, livet och döden - hur ska man skapa konst kring detta utan att någon gång - eller kanske hela tiden - riskera att bli patetisk?
I sommar var jag förälskad och utsatt för en enorm känslomässig turbulens. Jag vet inte om kärlekens omskakande kraft åstadkom någon slags tillfällig eller permanent smakförändring (eller möjligen sinnesförvirring), men för första gången någonsin kunde jag erkänna och bejaka att BeeGees verkligen har skapat stor musik som berör människor. Allt ifrån de tidiga snyftarna som Massachusetts och Don't Forget to Remember Me till mästerverken kring Saturday Night Fever. Det är märkligt hur musik - med ett mått sentimentalitet till hjälp - kan fånga och bevara de mänskliga basala uttrycken som vi skäms lite för och inte gärna vill komma fram med. Det finns en jukebox som förlöser, kanske inte alltid av godo detta att vada i känslor, men ibland vill vi göra det. Det som berör mig mest med BeeGees musik är nog känslan av att det hela tiden under ytan finns känslor som vill spricka upp, samtidigt en perfektionism i rösterna som håller fasaden uppe. Här finns intressanta bråddjup att undersöka, BeeGees är klart underskattade.
För att gå till romanförfattare så har vi något av en parallell hos Paulo Coelho vars författarskap ju inga "smarta" människor förväntas tycka om eller respektera. Men för mig är "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" helt enkelt en väldigt bra roman, betydligt bättre än Alkemisten för övrigt. Jag ser det som sagor i den stora traditionen, jämförbara med H. C. Andersens bästa verk eller dylikt. Glöm new age-associationerna, de är tidsbundna och kommer att försvinna!
Och så till den stora frågan för en poet:
Vilken poesi finns det i dag som erbjuder "tröst" åt människorna, som berör sina läsare på ett basalt plan, med utsagor kring kärlek, ensamhet och så vidare? Ja, jag vet inte, jag vill dra på det svaret. Men nog har dikter och diktrader av exempelvis Bruno K. Öijer spelat en oerhört stor roll för mig, som mantran, som rader av stolthet, en vilja till revansch finns förborgad i dem. Det är inte det där stora känslohavet som i en del popmusik, det är mer koncentrerat. Kanske måste vi gå tillbaka till den romantiska poesin...?