Där landet långsamt går sönder

Vad ska det tjäna till

att leva i landet som bågnar av båg

där fungerande välfärdssystem rivs ner

till förmån för överideologin utförsäljningar

och detta har pågått i 2000 eller 20 år

allt färre har råd att bo

på mark där allt fler lever

den ekvationen går inte ihop

se till att hålla den privatiserade järnvägen

rullande tills det inte går nåt mer

och någon släpar fram det blytunga ordet ”Solidaritet”

från ett förråd på Folkets hus

och instasllerar nya fanor och ny belysning

i det söndertrasade ögonblicket                         

 

 

 

 

 

inte tjänar det mycket till att bygga upp världen

när allting rivs snart ner igen

dikterna vi skulle skriva på vår ålderdom

ofullbordade

och vad man skulle nere i bentonitleran att göra

låter jag vara osagt

 

inte tjänade det mycket till att riva ner världen

då det mesta var återtällt nästa morgon

städarna gick fram med kvasten eller dammsugarna

över de områden vi inte själva

orkade bibehålla status i

de vandaliserade busskurerna återställdes snart

med nya ”okrossbara” rutor

visst var det tröstlöst men det fanns inget annat alternativ

högersmörjan, propagandan

låg som ett töcken över landet

där allting var bestämt av utförsäljningarnas ideologi

jag var inte speciellt involverad i något av detta

jag bestämde mig för att motverka

diktatur med dikt