Poetens tal återvänder till honom själv via andra
Ibland undrar man vem det var som skrev det där man nyss skrev. Om det inte var jag, vem var det då? Kanske är man influerad av andras texter, kanske snurrar andras idiom runt i ens medvetande och lämnar spår? Kanske överraskar man sig själv, alldeles oavsett, och då är det faktor X.
När jag säger att det är ”jag” som skriver menar jag inte alltid ”jag” i snäv mening. Jag menar det som är större än jag själv men i vilket det snäva ”jag” ingår – jag talar om självet, jaget och det omedvetna. Det är i alla fall en hypotes så god som någon, att det är jag som skriver, den jag är på väg att bli, den jag är ibland, den jag är när inspirationen sätter in. Men gud hjälpe mig, ibland lånar jag dina ord på vägen till mina egna. Det enda jag vet är att det inte är någon förbannad cut-up-maskin som skrivit denna text.
Poetens roll är att säga sanningen, och det är ju inte alltid så roligt. Budbäraren straffas som bekant ibland med halshuggning.
Poetens roll är inte papegojans eller ens näktergalens. Våra sagor återvänder i sinom tid till där de kom ifrån, människohjärtat, och då är det återigen sanningskravet som vaknar.
Foucault talar om sanningssägaren, parrhesiastes, som den socialt underlägsne som vågar allt för att berätta sanningen för makthavaren, med risk för att bli avrättad, men ofta finns det en glänta i vilken han kan tala. Respekten, inte för demokratin, för här har vi historiskt sett ofta med despoter att göra, men för narrens-sanningssägarens roll skyddar den som utövar parrhesia (sanningssägandet), som den som inte söker sitt, utan bara vill upplysa om de sanna förhållandena. Jag tror att poeten har ett utrymme här, för det är ”skönare att tala sant än skönt” (Eric Fylkeson).
Återigen har det börjat diskuteras kanon bland redaktörer och skribenter, vilka odödliga författare ska in på listan och vilka är på väg ut? I Sverige nämner man aldrig Kierkegaard i samband med upprättandet av sådana här listor. Varför? Innerlighet går inte att lära ut, broder och syster.
”Vad skulle det väl vara för människor man skall frukta, några genier, några recensenter eller sådana man träffar på gator och i gränder? Och har det inte levat människor före 1845?” (ur Avslutande ovetenskaplig efterskrift).
Vesuvius mobbades av sina kolleger de politiserande politrukerna, 70-talets mångfald var högst begränsad säger i dag Eric Fylkeson.
"Förbjudet att beträda spåret". Som spårvagnskonduktör händer det att jag beträder spåren där människor satt för trettio år sedan.
När jag säger att det är ”jag” som skriver menar jag inte alltid ”jag” i snäv mening. Jag menar det som är större än jag själv men i vilket det snäva ”jag” ingår – jag talar om självet, jaget och det omedvetna. Det är i alla fall en hypotes så god som någon, att det är jag som skriver, den jag är på väg att bli, den jag är ibland, den jag är när inspirationen sätter in. Men gud hjälpe mig, ibland lånar jag dina ord på vägen till mina egna. Det enda jag vet är att det inte är någon förbannad cut-up-maskin som skrivit denna text.
Poetens roll är att säga sanningen, och det är ju inte alltid så roligt. Budbäraren straffas som bekant ibland med halshuggning.
Poetens roll är inte papegojans eller ens näktergalens. Våra sagor återvänder i sinom tid till där de kom ifrån, människohjärtat, och då är det återigen sanningskravet som vaknar.
Foucault talar om sanningssägaren, parrhesiastes, som den socialt underlägsne som vågar allt för att berätta sanningen för makthavaren, med risk för att bli avrättad, men ofta finns det en glänta i vilken han kan tala. Respekten, inte för demokratin, för här har vi historiskt sett ofta med despoter att göra, men för narrens-sanningssägarens roll skyddar den som utövar parrhesia (sanningssägandet), som den som inte söker sitt, utan bara vill upplysa om de sanna förhållandena. Jag tror att poeten har ett utrymme här, för det är ”skönare att tala sant än skönt” (Eric Fylkeson).
Återigen har det börjat diskuteras kanon bland redaktörer och skribenter, vilka odödliga författare ska in på listan och vilka är på väg ut? I Sverige nämner man aldrig Kierkegaard i samband med upprättandet av sådana här listor. Varför? Innerlighet går inte att lära ut, broder och syster.
”Vad skulle det väl vara för människor man skall frukta, några genier, några recensenter eller sådana man träffar på gator och i gränder? Och har det inte levat människor före 1845?” (ur Avslutande ovetenskaplig efterskrift).
Vesuvius mobbades av sina kolleger de politiserande politrukerna, 70-talets mångfald var högst begränsad säger i dag Eric Fylkeson.
"Förbjudet att beträda spåret". Som spårvagnskonduktör händer det att jag beträder spåren där människor satt för trettio år sedan.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home