Sen rapport från bokmässan

Det bästa (men även det värsta) med bokmässan i Göteborg är på sätt och vis de långa tågresorna dit. Eftersom jag är en fattig man, och dessutom av olika skäl har svårt att planera mitt liv långt i förväg, är jag hänvisad till de billigare Inter City-tågen. Vilka i teorin tar 4 timmar och 57 minuter mellan Stockholm och Göteborg, men ibland i praktiken betydligt längre tid.
Nå, jag använde större delen av nerresan till att läsa Olle Thörnvalls "Det svarta puzzlet - en essä om Bruno K. Öijer".
Jag var lite skraj för den boken när den kom för några år sedan; jag var så trött på den plötsliga upphaussningen och glorifieringen av Bruno K. Öijer i samband med slutförandet av Trilogin. Efter att ha varit hatad på kultursidorna under flera decennier var han nu plötsligt allas älskling; vilket kändes aningen konstigt för mig.
Det finns så mycket mytologisering kring just Bruno och Vesuviusgruppen så att rätta sättet att närma sig just dessa fenomen tror jag är att göra det på så ett enkelt och chosefritt sätt som möjligt. Men jag borde ha förstått - eftersom jag är bekant med en del av Olle Thörnvalls tidigare produktion - att han skriver nedtonat och känsligt om de ämnen och författare han tar upp. Det här är i huvudsak en essä om Bruno K. Öijers litterära författarskap, och i just detta fall tycker jag det är skönt att slippa fler anekdoter och fyllehistorier (?) än de man redan hört. Back to basics, alltså.
Mitt huvudsakliga intryck efter att ha läst boken är att den ger mig ett nyväckt intresse och respekt för att läsa Trilogin i dess helhet; jag tyckte den avslutades så svagt med Dimman av allt att det tog ner mitt intryck också av de tidigare, starka delarna. Men det är nog dags att återvända till den och, som sagt, läsa den i sin helhet för att få tematiken att framstå i ny dager eller tydligare relief.
I övrigt tycker jag att analyserna av Fotografier av undergångens leende och c/o NIGHT är i huvudsak mycket bra, medan nedvärderandet av Spelarens sten (en av mina favoritdiktsamlingar) känns slentrianmässigt och någonting som går igen i litteraturen eller snacket om Öijer.
Personligen älskar jag dess slängiga nihilism, även om jag inte delar dess moraliska implikationer. Det mesta jag lärt mig om upprepningar, omtagningar, tema med variationer och så vidare - dessa verkningsmedel inom den moderna lyriken - har sitt ursprung i just denna bok, som förstås kom ut i mina mest mottagliga år.
Vad gäller själva bokmässan var jag där bara under ett och ett halvt dygn, så länge jag ansåg mig ha råd och dessutom möjlighet att vara borta från min sjuka katt, och blev något av en "gränsgångare" i de samtidigt ödsliga och med prat överbelamrade mässlokalerna. Jag gick mellan tidskriftsmontrarna, jobbade lite åt PS, hejade på olika bekanta, gick på någon prisutdelning - och råkade hamna vid samma bord som några av mina "motståndare" eller meddebattörer i vårens litteraturdebatt. Skrämmande nog en inte helt obehaglig upplevelse, jag får ge nyanserna en annan gång. (Var lugn, jag kommer aldrig att bli kompis med Daniel Sjölin eller M. - jag håller ett hälsosamt avstånd till dem.)
På hemresan sedan läste jag drygt hälften av Göran Greiders nya antologi med politiska dikter, en bok att snart återkomma till.