Hommage hommage hommage

det illusionslösa

kan inte misstas för

kärlekslöshet

det ena

är som ett intet

det andra

är en solvarm vind

nere vid havet

som blåser kalufsen åt sidan

och får en att vilja gå ut

i det blå

Peter Lindforss behövde aldrig

imitera den rösten

den kom inifrån

det inre stämningsläget

 

han förde sina anteckningar

var han än gick

det växte och blev starkt

på ett ögonblick

två eller fyra rader

var allt som behövdes

för att komma igång

på allvar

med en låtsad nonchalans

 

han sa det själv och det redan på 70-talet:

du kan aldrig undkomma min dikt

för jag har givit upp allt för den

 

nu när båtarna

går in och ut i hamnen

i en tidig morgonbrådska

de själva överlevt många gånger om

säger LC något nytt

i en avsidesreplik:

”jag förstår den här dikten

låt oss aldrig omskriva den

vi ska bära med oss den

och vi färdas ändå

med lätt packning

hans eget mörker

skaver av mot väggarna här i Hydra

och framträder som musik”

sitt kvar i solstolarna

ett litet tag till

Leonard bredvid Peter