En outsider som redaktör: Boel Schenlaer

Det är inte många digitala spår som ligger kvar. Vågorna har gått över internet och minnena sjunkit under horisonten. Jag minns dock det mesta, jag är tillräckligt långsint för det.

Jag minns en stridbar poet och redaktör vid namn Boel Schenlaer. Jag ser aldrig hennes namn i några offentliga sammanhang nuförtiden. Hon var kontroversiell redaktör för Lyrikvännen under en säsong, året 2004. Sedan fick hon kicken av tidskriftens dåvarande ägare, Ordfront, av dunkla och turbulenta skäl.

Jag var medarbetare under henne.

Vi ville göra en traditionalistisk, öppen, folkbildande och romantisk kulturtidskrift. Vi ville återvända tilll rötterna, den tidskrift utgiven av FiB:s lyrikklubb som Stig Carlson var med och grundade 1954 och som snabbt fick hela 15 000 prenumeranter.

Det anstår inte mig att utvärdera hur vi lyckades (men enligt Boel ökade tidskriften i upplaga under hennes redaktörstid.)

Recensionerna var många gånger medvetet sårande och alldeles orimliga. Niklas Darke i G-P liknade oss vid Knutbysekten. (För att vi ville ha en romantisk poesi?) Martina Lowden och Elise Karlsson på prisbelönta ungsatiriska nättidskriften O-tidskrift hade ett stående inslag där de hånade Boels redaktörskap på Lyrikvännen. Oscar Rossi angrep min litteratursyn i en ”överlång programförklaring” för finlandssvenska litteraturtidskriften Horisont. Det är bara ett litet axplock av allt som skedde.

Hätskheten i angreppen måse ses mot bakgrund av det paradigmskifte och den positioneringsiver som svensk poesi genomgick vid den tiden, början av 00-talet, Vad som hände var att den anonyma OEI-poesin (där en dikt absolut inte fick se ut som en dikt och poesiupläsningar blev en vådligt entonig tillställning) gick vinnande ur den litterära strid som pågick och erövrade problemformuleringsprivilegiet. Vilket den kom att göra på ett så genomgripande sätt att litteraturmänniskor överallt, även utanför poesivärlden. tvingades ta ställning till det, byta position frivilligt eller rentav tvingas göra det för att vara fortsatt verksamma i branschen.

Jag vet inte om någon i offentligheten har dåligt samvete för behandlingen av Boel Schenlaer, men det borde de faktiskt ha. De personangrepp hon fick utstå var varken ringa eller harmlösa.

Hur kom jag att tänka på denna gamla historia där poesin fullständig tappade balansen och känslomässigt engagemang var så inopportunt som något kunde vara? (Svenk poesi lider fortfarande av efterverkningarna.) Boel spelade en stor roll som oppositionell redaktör och troligt är att hennes poetkarriär också kom att ta skada av situationrn. Jag hittade nyligen hennes diktsamling Nomad i exil (Brutus Östlings förlag/Symposion, 2012) i bokhyllan. Och fick skäl att uppvärdera denna samling. Det är en vackert skruvad och starkt verkande poes.

 

Målningarna som kan få vem som helst

att se in i ansiktslöshet och svårmod

hos de oförutsägbara människorna.

 

(ur dikten Lyssna noga)

 

Jag skulle gärna se Boels återkomst till offentligheten då svensk litteratur behöver röster som hennes. Självständiga och stridbara, Hennes senaste diktsamling från 2015, Dikter från New York på PS Förlag finns i sammanlagt ett (1) exemplar på biblioteken, vilket är en absurd notering, Att hon skulle starta en ny litterär tidskrift efter försöket med tidskriften PS 2005-2007 är nog att hoppas för mycket.

Andreas Björsten är fd ordförande i Romantiska förbundet och fd medarbetare i Lyrikvännen. Poet och litterär bloggare.