Vem jag är?

Anteckningar vid förnyad läsning av min dagbok från 90-talets slut, tankar om dubbelgångarens tema, invävt med tankar om varför Agatha Christie fortfarande är en av jordens mest lästa författare; undersökningen gäller människohjärtat.

Om pusseldeckaren har åldrats, så lever poesin
den stora undersökningen
pågår fortfarande och den gäller människohjärtats irrgångar
(vem som är mördaren har hela tiden varit en bisak)
det var också därför Hercule Poirot sökte kvinnornas sällskap
för att prata om känslor och känslornas dofter och minnet av känslor

Så vem är jag?
Är jag alltid någon annan?
Nej, jag tror inte det.
Ändå har det hänt mig många gånger
att killar eller tjejer kommit fram till mig på stan
och frågat: ”Är det inte du som…”
Och så säger de att jag heter något helt annat än vad jag heter,
att jag brukar vara synlig på Södermalm,
att jag jobbar med film eller musik,
kort sagt, att jag är någon helt annan än den jag är.

Okej, jag lever med rakat huvud under solen,
jag är konduktör, poet och skribent
och jag spelar ibland gitarr, jag har ett minne av det i alla fall.
Men jag har inga barn
och jag är aldrig någon helt annan än den jag är.

Varje människa har sina dubbelgångare,
det har jag blivit säker på.
Hur kan jag annars vara synlig här och var på stan
fast jag egentligen sitter hemma?

En del trafikanter kallar mig ”Kojak”
men det visar bara hur gamla de är,
att de följde en viss tv-serie på 70-talet.
Varje människa har sina dubbelgångare
det vet vi inte minst från Dostojevskij
men för det mesta är jag bara Andreas,
det får nog räcka så… det är knepigt nog att leva
med sig själv ibland.