Sen debut och ännu senare återkomst

1988 gav jag ut diktsamlingen ”Från mitt kontor” på eget förlag (outsiderförlaget). Det var inte någon speciellt bra diktsamling, det omdömet kom jag snabbt att fälla om den. Men något inom mig tryckte på att jag borde debutera, och jag trodde förstås på förhand att diktsamlingen på något sätt skulle sätta sitt märke inom samtidspoesin. Men sanningen uppenbarade sig snabbt; diktsamlingen gick fullständigt spårlöst förbi – förutom något hastigt omnämnande i Poul Borums årliga samlingsrecension i Aftonbladet och ytterligare något uppmärksammande i ett lokalradioprogram. Jag tyckte inte ens själv att den var bra längre, vilket var en betydligt värre känsla att erfara, att man kunde ta så miste! Om vi ska säga något positivt om den så är den ändå ganska ovanlig, förutom rent estetiskt i sin tid är den nog ganska svår att få tag på. Jag gjorde inte som den unge Vilhelm Moberg gjorde en gång med ett av sina verk, rodde ut på någon småländsk sjö och sänkte hela den osålda upplagan, men i praktiken har jag dumpat den på ett motsvarande sätt.
Nå, jag sålde i alla fall 16 exemplar till olika bibliotek i Sverige, om jag minns rätt. Ett av dem skulle snart gå förlorat under märkliga omständigheter. Den 20 september 1996 utbröt en svårartad brand i Linköpings stifts- och landsbibliotek, varvid förutom tusentals andra böcker också deras exemplar av min debutdiktsamling brann upp! För mig var det en händelse som såg ut som en tanke, att det hände just i min födelsestad, och när Linköpings bibliotek sedan hörde av sig och ville köpa boken på nytt lät jag det brevet förbli obesvarat.
Nå, kanske har jag dömt min egen bok för hårt, det är många som sedan tar avstånd från sin debut, och jag har definitivt gjort det. Den är skriven av en förläst kille med alltför begränsad livserfarenhet, rättelse, med alltför ensidig livserfarenhet. I dag har jag betydligt större och mer blandade erfarenheter av lycka och olycka, kärlek och ensamhet, ljus och mörker etcetera. Min kapacitet ser i dag annorlunda ut. Men debutdiktsamlingen innehåller väl ändå några okej dikter, och när jag nu senast fick höra att den har skymtat längst ut på bokhyllan i Biskop Arnös bibliotek får jag väl ändå försona mig med faktum att jag har givit ut den (om det så bara är mina fiender som läser den för att hålla koll)!
1991 kom min andra diktsamling – som vanligtvis är den första jag tar upp i min verkförteckning. Den heter Visitbok och gavs ut på det lilla bokförlaget Megafon i en volym tillsammans med en långdikt av John Peter Gister. Megafon var och är en ren avläggare till Den Blinde Argus. Det var således min kompis Thomas C. Ericsson som gav ut mig, vackert så, boken är också betydligt friare än debuten, tretton månaders nyligen inledd arbetslöshet satte sina spår på olika sätt och mörkret finns definitivt kvar. Inte heller denna bok väckte över huvud taget någon uppmärksamhet i det svenska litterära klimatet, jag fick dock komma till Göteborgs bokmässa och prata om min litteratursyn bland alla andra hundratals talare, minns inte ett ord av vad jag sa.
2001 kom diktsamlingen Muntliga dikter på black coffe publications, ett litet trevligt stencilförlag startat av min kompis Johan Nordgren. Jag tyckte mig därmed ha inlett en ny era i mitt skrivande, jag publicerade nu i princip endast sådant som jag hade läst på scenen och funnit att det fungerade live. I stort sett har jag följt den linjen sedan dess. Visst, jag har varit med i en massa antologier, tidningar och tidskrifter, men i stort sett vet ju ingen vad jag skriver i dag, som inte av en slump har råkat höra mig på någon uppläsning. Detta ska det nog snart bli ändring på.
Historiens sensmoral: Låt dina kompisar ge ut dig! Var skeptisk till din egen förmåga att bedöma dina verk!