Min unga flickvän ringer från Örebro. Hon är på en 25-årsfest. Jag hör det högljudda stojet i bakgrunden och jag minns liknande fester jag själv en gång i tiden gick på. Jag var visst i Örebro och festade med några kompisar när jag var 28 om jag inte minns fel. Jag skriver ”flickvän” för vad ska jag kalla någon som jag har sex med och älskar; men hon är ju inte min flickvän för hon skäms för att jag är så gammal när vi någon gång visar oss tillsammans offentligt.
Jag har inget minne av att framtiden låg framför mig när jag var ung. Jag kände mig oändligt trött. När jag var ute och festade ingick jag i det fiktiva sällskapet ”Kotteri Sömn”. Jag minns när min kompis Leif – några år äldre än jag – skulle ställa sig upp och hålla tal till allmänheten på Röda Rummet. Han kom inte långt, flaskorna rasade, bordet rasade, vakterna kom tillskyndande och vi slängdes naturligtvis ut på gatan. ”Varför stoppade du mig inte?”, frågade han sen. ”Jag trodde du visste vad du höll på med”, sa jag till honom. ”Nej, tyvärr vet jag aldrig det”. Jag minns att jag var imponerad ändå.
Jag fantiserade om att jag var en ung poet som försvann in i en barspegel.
Jag hade så egendomligt svårt att komma loss med mitt vuxenliv. Jag hade vissa yttre kännetecken på vuxenhet, egen lägenhet, så småningom ett jobb, men ingen flickvän, ingen känsla av självbestämmande. Ödesdigra minnen av utanförskap sken som spökljus längs min väg; mina föräldrar, min bakgrund och hela mitt liv tyngde ner mig.
Porrklubben och kyrkan var konkurrenter, obalansen ett faktum.
Jag hade ingen flickvän, och den andliga döden önsketänker jag som preskriberad.
