Monday, December 04, 2006

Ålderstecken fasta och rörliga

Utopier: platser där åldern inte har någon betydelse.

”Yngre än så här blir vi aldrig, tänk på det Andreas!”, sagt av Bob Hansson under ett uppträdande på PUNKT/Medis hösten 2005.

Jag åkte buss till Göteborg sommaren 2001 för att demonstrera under EU-toppmötet. Det var en buss full med ungdomar i åldern cirka 16-22 år. Extremvänsterns frontsoldater – den eviga företeelsen unga idealister - är ju unga människor, medan det är betydligt äldre som sitter bakom kulisserna och styr. Som i de flesta partier. Men en stor gemenskap växte snart fram mellan oss som åkte ner, jag var på väg in i rörelsen tillsammans med min unga flickvän, och de chockartade upplevelserna på gatorna i Göteborg kom snart att svetsa oss samman. ”Du har aldrig varit med om en stor demonstration, som den i Köln till exempel, där polisen sprutade tårgas, hur ska du klara av det här?” frågade min flickvän. Nå, jag klarade provet, stod mentalt rycken för både batongslag och attackerande polishästar, lyckade med en kraftansträngning klara mig undan polisens inringning och smita genom ett parkeringshus ut på en närliggande gata i samband med Antikapitalistmarschen på Berzeliigatan. Men min flickvän började tycka att jag var för gammal när vi låg på golvet i en gymnastiksal tillsammans med alla unga frontsoldater.

Unga tjejer med åldersnoja. Att göra allting innan man har fyllt 20.

Min livserfarenhet är retroaktiv. Att göra många upplevelser är inte detsamma som livserfarenhet, men att vända på sina upplevelser.

Vi var ett gäng poeter på väg till Hultsfredsfestivalen för att uppträda. Jag var ”reseledare” och den som hade bokat poeterna. Poeternas ålder varierade mellan 19 och 31. Jag var i särklass äldst, jag var 42. Jag kände hur ångesten och åldersnojan steg från sällskapet ju närmare tågstationen i Hultsfred vi kom. Till festivalen åkte man om man var 17 år och ville bli av med sin oskuld, det var det rykte den hade fått. Vi var alldeles för gamla och vad hade vi att komma med!
Framme på plats gick den känslan bort, medan vi gick mellan tälten och kryssade mellan alla berusade gäng som riktningslösa irrade förbi. Vi hade livserfarenhet och poesi att erbjuda. Skrålande själar är alltid intressanta, ha ha, gamla bluesgubbar uppträder när de är 75 eller ännu äldre, eller hur?
Men det var inte så heller, vi upptäckte (på nytt, jag borde redan ha vetat) att festivalen var en frizon, den utplånade åldern – eller lade den åtminstone bakom oss, någonstans vid parkeringen - och förde människorna närmare varandra, det enda viktiga var att vara närvarande i sina sinnen här och nu. Det fanns ett ansikte och det skulle knyta kontakter i natten, vråla poesi.

”Man kan inte ljuga om sin ålder”, sa min unga ”flickvän” till mig.

Min kompis den postanställde poeten tröstade sig gång på gång med att Charles Bukowski sa upp sig från Posten och gav ut sin första roman vid fyllda 50.

”Younger than Yesterday” – en titel för tigerhjärtan. Byrds

Brådmogen och senfärdig.

Tid kan egentligen inte mätas med några mått.