Där landet långsamt går sönder

Vad ska det tjäna till

att leva i landet som bågnar av båg

där fungerande välfärdssystem rivs ner

till förmån för överideologin utförsäljningar

och detta har pågått i 2000 eller 20 år

allt färre har råd att bo

på mark där allt fler lever

den ekvationen går inte ihop

se till att hålla den privatiserade järnvägen

rullande tills det inte går nåt mer

och någon släpar fram det blytunga ordet ”Solidaritet”

från ett förråd på Folkets hus

och instasllerar nya fanor och ny belysning

i det söndertrasade ögonblicket                         

 

 

 

 

 

inte tjänar det mycket till att bygga upp världen

när allting rivs snart ner igen

dikterna vi skulle skriva på vår ålderdom

ofullbordade

och vad man skulle nere i bentonitleran att göra

låter jag vara osagt

 

inte tjänade det mycket till att riva ner världen

då det mesta var återtällt nästa morgon

städarna gick fram med kvasten eller dammsugarna

över de områden vi inte själva

orkade bibehålla status i

de vandaliserade busskurerna återställdes snart

med nya ”okrossbara” rutor

visst var det tröstlöst men det fanns inget annat alternativ

högersmörjan, propagandan

låg som ett töcken över landet

där allting var bestämt av utförsäljningarnas ideologi

jag var inte speciellt involverad i något av detta

jag bestämde mig för att motverka

diktatur med dikt

Det korta konstnärslivet kan börja

mitt första handikapp

är min lystnad

mitt andra

mitt behov av att stiga upp mitt i natten

och kasta vatten

 

det gör ingenting

ingenting gör någonting

 

jag tänker på den väderbitne

vintrige skalden

uppe på Österlen

 

hans blick, hans gångstavar

 

medan jag låtsas sova bort mina dagar

 

behöver du hjälp

behöver du hjälp

 

det finns ingen att få

han vaktar över landskapet

det är ett fritt land, sa hans exfru till mig

 

I seriously doubt it

om jag inte gör reda för mina förehavanden

kommer myndigheterna att agera

 

leta upp mig

(det är inte så svårt)

och sätta mig på loserlistan

 

den som jag så länge velat undvika

ta vård om mig själv

under en förhållandevis mild regim

 

Mona Lisa, döden kommer inte att hitta dig

Mona Lisa, din berömmelse vilar tung på dina axlar

ändå har du inte skrivit någon genombrottsroman

 

jag ser dig som en lätt inåtvänd karaktär

på pendeltåget

du sitter alltid på samma plats

för att räddningstjänsten ska kunna hitta dig

ifall du blir kidnappad igen

 

det är nästan som en uniform

dina välvårdade men diskreta kläder

jag ville se dina kläder i oordning

för en sekund

och håret inte längre så välordnat

fantasier

 

du vill väl inte att döden ska hitta dig så här

som om du aldrig levat

 

men ingen risk

det är ingen myndlings nöje

jag ändrar mig

och vill inte att döden ska hitta dig alls

du går in i tiden

som en långsam raket

vars sista steg ännu inte brunnit ut

du kommer att hitta ny kraft

där tiden återvinner dig

i källan på gården

ditt leende

gör att folk vill bli fotograferade med dig

din ögonöppnande blick

hemligheter i ett skrin

som ingen förmår öppna

din ande flyr

för det tomma skramlet

du ligger hela tiden steget före

Mona Lisa, ditt namn gränsar till kitsch

fast det är inte ditt fel alls

i vilket skick kommer man att hitta dig

utanför tidens rutnät eller som en springande mitt i steget

du befinner dig i ett flöde

som har sin egen konsekvens, sin egen rättvisa

 

Är detta en partsinlaga?

Den svenska poesin är ofta undermålig. Som recensent ställs man flera gånger inför valet om man ska låta sig korrumperas eller inte, om man ska tona ner sina negativa omdömen och ingå i hyllningskören eller tiga? Om jag vore avlönad skribent vore detta ett reellt dilemma; nu kan jag välja vad jag vill skriva om. Jag fokuserar därför på det som ger glädje och öppnar ordådern; det som driver en att formulera sig fritt kring verket. Ändå blir jag många gånger förbryllad när jag öppnar en svensk diktsamling på ett etablerat förlag och det hela är helt enkelt… så dåligt. Men några negativa omdömen om etablerade poeter kommer sällan eller aldrig till ytan, inte ens när poeten kommer att gå ohotad ur det här.

Varför säger t.ex. ingen att JJ:s diktsamlingar är monomana uppvisningar i grafomani. Att bara 30 sidor av tusen är riktigt bra. Varför säger ingen at LH och JW är ljusår mycket bättre än de flesta av sina kolleger. Och att JM liksom LL kommer med något nytt i svensk poesi, kvalitetssäkrade metaforer som bjuder läsaren på espresso varje gång.

Du säger ”Tranströmer” i lätt nedlåtande ton, jag säger att Tranströmer-linjen är den viktigaste i svensk litteratur.

Jag säger Ulf Lundell som poet, du tystnar som om jag sagt en pinsamhet. Allt som på detta sätt styr smaken är akademiskt, de som sitter vid makten tillhör såna skikt.