Thielska Galleriet återupprättat

I dag var jag på Thielska Galleriet, för första gången sedan det nyöppnades efter renoveringen. Och jag måste säga, att det var verkligen en stor förändring! Och nu nämner jag speciellt denna aspekt som jag ser som väldigt viktig: Huset har öppnat sig mot trädgården även för den ”vanlige” besökaren. Tidigare var det väl bara vänföreningens medlemmar och intendenten som hade tillgång till terrassen och trädgården med utsikt över Saltsjön bort mot Nacka. Nu har den nya serveringen i ”bankirens badrum” tillåtits öppna filial ute på terrassen och, som jag redan sagt, det förändrar hela intrycket av museet. Det kompletterar det lite inåtvända, slutna som kan finnas i ett konstmuseum trots många fascinerande konstverk, det öppnar upp, ger ljus och rymd. Jämför Moderna Museet och vad jag en gång skrev om det på Argus Area! (Moderna Museet har dock hunnit göras om och bli mer levande igen, efter de inledande barnsjukdomarna.)
Det är ingen hemlighet att jag har ett synnerligen kluvet förhållande till miljön på Thielska Galleriet och, för all del, även till miljön i andra högreståndshem från tiden närmast efter förra sekelskiftet. Det beror på min familjs bakgrundshistoria. Min farfar var personlig vän med Ernest Thiel, de brukade spela kort tillsammans, och jag föreställer mig att han var en trägen gäst i det nybyggda huset ute på Blockhusudden. Tyvärr överlever denna familjehistoria bara som fragment, då det förknippas med en skamlig händelse och något av en skandal i societeten, nämligen min farfars personliga konkurs (som måste ägt rum runt år 1926) med 500 000 kronor i skulder, motsvarande drygt 7 miljoner i dagens penningvärde. Min farfar – en gång Stockholms yngsta bankdirektör – försökte bli finansman precis som Ernest Thiel, men aktiespekulationerna gick åt helsike… som för så många andra vid den här tiden. (Ändå var sparandet och spekulerandet i aktier långtifrån lika utbrett som det har blivit i modern tid, även om det hade ett stort uppsving just på 20-talet – se Birger Sjöbergs roman Kriser och kransar. Det är ganska sanningsenligt skildrat, vad jag förstår, folk i borgerliga kretsar uppmanades av mäklare som höll hov på stadshotellen att köpa aktier vilket ansågs vara en säker väg till framgång även om det byggde på ett luftslott av lån utan säkerhet.) Det tog lång tid innan aktiehandeln till privatpersoner återhämtade sig, men på 80- och 90-talen överskreds som bekant alla gränser, och nu är ju alla människor – mer eller mindre – vare sig de vill det eller inte aktiespekulanter genom PPM-systemet. Skamligt nog.
Nå, min farfar drog sig undan efter denna skandal, blev hönsfarmare ute på landet i Sörmland, min far arbetade sig långsamt upp igen i bankvärlden och nådde så småningom ekonomisk stabilitet, vilket han ändå inte fick njuta av så länge på grund av sjukdom. Själv har jag satt all ekonomisk och annan stabilitet i fara genom min vilja att bli poet, vilket jag kanske inte är den första i min släkt som önskar bli, däremot den första som på allvar försöker genomföra. Vägen har gått genom åtskilliga ströjobb, arbetslöshet, och numera konduktörsjobbet. Först i 40-årsåldern lite fastare mark som en poet som också får älska… ut ur ensamheten för ett skapande ljus.