Gamla fäder och autistiska barn

Jag blir en gammal pappa, om jag någonsin får barn. Kanske blir jag ingen pappa alls. Men gamla pappor – det innebär tydligen risker för barnet, med tanke på allas vår önskan att det borde bli en genetiskt högkvalitativ avkomma. Enligt Aftonbladet den 5 september "löper [män över 40] sex gånger större risk att få ett autistiskt barn än män under 30 år".
Vet inte om tanken med att publicera en sådan nyhet är att vi lite äldre män ska avstå från att skaffa barn, eller hur det egentligen ska uppfattas; konsekvensen blir i alla fall att jag som medelålders man, en bra bit över 40, får detta slängt i ansiktet av tänkbara partners, ja det har redan hänt en gång i varje fall.
Men visst förstår jag om det finns en oro att gå in i en relation och kanske skaffa barn med någon som är lite äldre än vad som är brukligt, allt som avviker från normen är ju oroväckande. (Om man inte har nått till nivån av kändis för då är ju plötsligt alla avvikelser positiva i bemärkelsen intressanta.) Kanske sker ett negativt urval, kanske är vi barn till äldre fäder extra sårbara. Kanske blir våra barn också extra sårbara, mottagliga för svårigheter som av samhället eller den biologiska forskningen klassas som psykologiska eller neuro-psykiatriska. Min pappa var 43 när jag kom till. Min pappa ville bli poet, men tvingades bli bankman på grund av den ekonomiska depressionen i samhället (vi pratar andra hälften av 30-talet). Han kom senare att samla på diktsamlingar av fyrtiotalister, den lyriska generationen alltså, även om han själv skrev rimmad vers så länge han höll på.
Jag hade inte den lättaste av uppväxter, det var en tung stämning i hemmet på grund av sjukdomar i familjen, jag kände mig utanför under större delen av mina yngre år på grund av alltför (?) aktiv intelligens – plugghästsyndromet - och alltför känslomässigt frusen tillvaro bland klasskompisar och i skola, men autistisk var jag ju inte. Däremot skrev jag dikter och uppvaktade så småningom (förgäves) kvinnor med högromantiska föreställningar, det vill säga jag hade högromantiska föreställningar som alltmer gick i kras mot en motvillig omvärlds föga piedestals-anpassade verkliga kvinnors behov.
I dag söker jag förebilder i omvärlden. Poeten och förläggaren XX var 47 när han skaffade barn, och det har ju gått bra, så vitt jag kan bedöma, hittills i alla fall! Poeten XX var 53 när han fick barn för sista gången, barnet är vackert och välanpassat och även vältaligt.
Kanske blir vi äldre fäder för trötta för att spela fotboll vissa kvällar, kanske blir vi usla manliga förebilder, men vad är över huvud taget en manlig förebild i dag? Någon-som-vågar-visa-känslor, någon-som-vågar-visa-sig-svag-och-därmed-stark, kanske?
Så om jag får ett autistiskt barn, så som forskningen varnar mig? Vi ska nog älska varandra ordlöst om det är tvunget, vi ska nog älska varandra förutsättningslöst, om än vi slår sönder varandras tillvaro genom alltings hårda tvång att komma till just som det är, och på inget annat sätt.