Från nyromantik till nu
Kan poesin fortfarande erbjuda tröst och lindring i existentiella kriser? Om en sådan hänvändelse till poesin på rent existentiella, mänskliga grunder talas det i dag tyst, då det nedvärderande brukar betraktas som ”terapi”. Men i själva verket är det hög tid att poesin och konsten återvänder till den djupa traditionen och återigen börjar tala om de stora livsfrågorna; ensamheten, kärleken, livet och döden – och där det är inte bara tillåtet utan i hög grad önskvärt att läsaren blir berörd.
En känslokall, avancerad språkmaterialistisk poesi har alltför länge dominerat den massmediala och litterära uppmärksamhetsytan. Det har varit en poesi som i väldigt stor utsträckning varit upptagen av teknikaliteter, att hålla subjektet och känslan utanför, att maskera eller dölja den mänskliga närvaron med tekniker som cut-up, collage och olika andra former av språkligt manipulerande. Tekniker som en gång var banbrytande men som nu upprätthåller en akademisk språkkonst som fjärmat sig från källan i muntlig alstring och mänskliga känslouttryck.
Det är dags att återupprätta den alltför länge förhånade litterära romantiken, den subjektiva, känsloladdade poetiska strömning som söker sina rötter i underjorden där de livgivande källorna går och som höjer upp alla människors livsvärde inför de stora frågornas utmaning.
1950-talet såg ett uppsving för den litterära och konstnärliga romantiken, med förgrundsfigurer som Bo Setterlind och Paul Andersson. När Romantiska Förbundet grundades för femtio år sedan (i Uppsala maj 1957) var Bo Setterlind och Harald Forss bland de drivande. Men rationalismen och den materiella framstegstron trängde tillbaka en livshållning där människans inre värderingar är alltings mått och inspirationens väg alltid står öppen för den som söker. Romantiken har länge levt som en osynliggjord strömning, och bara kommit till upp ytan ibland i samband med poesiaftnar och litterära diskussioner. Romantiska Förbundets litterära tidskrift Aurora (grundad 1978) nekas tidskriftsstöd trots att det är en ambitiös och anrik tidskrift med både etablerade och oetablerade namn.
Det är hög tid att romantiken kommer upp till ytan igen – dags att gå från nyromantik till nu.
En känslokall, avancerad språkmaterialistisk poesi har alltför länge dominerat den massmediala och litterära uppmärksamhetsytan. Det har varit en poesi som i väldigt stor utsträckning varit upptagen av teknikaliteter, att hålla subjektet och känslan utanför, att maskera eller dölja den mänskliga närvaron med tekniker som cut-up, collage och olika andra former av språkligt manipulerande. Tekniker som en gång var banbrytande men som nu upprätthåller en akademisk språkkonst som fjärmat sig från källan i muntlig alstring och mänskliga känslouttryck.
Det är dags att återupprätta den alltför länge förhånade litterära romantiken, den subjektiva, känsloladdade poetiska strömning som söker sina rötter i underjorden där de livgivande källorna går och som höjer upp alla människors livsvärde inför de stora frågornas utmaning.
1950-talet såg ett uppsving för den litterära och konstnärliga romantiken, med förgrundsfigurer som Bo Setterlind och Paul Andersson. När Romantiska Förbundet grundades för femtio år sedan (i Uppsala maj 1957) var Bo Setterlind och Harald Forss bland de drivande. Men rationalismen och den materiella framstegstron trängde tillbaka en livshållning där människans inre värderingar är alltings mått och inspirationens väg alltid står öppen för den som söker. Romantiken har länge levt som en osynliggjord strömning, och bara kommit till upp ytan ibland i samband med poesiaftnar och litterära diskussioner. Romantiska Förbundets litterära tidskrift Aurora (grundad 1978) nekas tidskriftsstöd trots att det är en ambitiös och anrik tidskrift med både etablerade och oetablerade namn.
Det är hög tid att romantiken kommer upp till ytan igen – dags att gå från nyromantik till nu.
posted by Andreas Björsten at 3:21 AM
3 comments
