Konst, kärlek och kapital

”Unga, vackra kvinnor [vaktar] vanligtvis ingången till konstmuséerna”, skrev jag redan i Grupp 86. Det har inte blivit mindre påfallande med åren. Det gäller också i hög grad de serveringar som finns i anslutning till större konstmuséer, och som jag alltid varit en så idog anhängare utav. Serveringspersonalen är nästan alltid påfallande vacker, ung och blonderad. Och högdragen, kan man tillägga. Man kan undra vart de tar vägen när de blir något äldre och inte fullt så uppenbart sköna. Får de sparken då, eller hittas det någon reträttpost på något kontor månntro? Hur som helst känns det som en repris på yuppifieringens 80-tal, fast nu är det ett ännu nyrikare 00-tal vi lever mitt i.
Vad är det jag gnäller över egentligen? Det är väl bra med ung, vacker personal; behöver du känna dig angripen av det, eller vad menar du egentligen?
Nej, jag vet inte heller. Men det har något att göra med de ideal som kommer till uttryck. Det känns så – genomborgerligt, på ett kompakt och tillstängt sätt. Att vara borgerlig handlar mycket om att framställa sig som finare än man är och att hålla masken i alla lägen. Den som är borgerlig vill upp, och konstmuséerna som social miljö uttrycker någonting sådant. Nu talar jag om muséerna som hangaround, det har över huvud taget inte med tavel- och konstsamlingarna som sådana att göra.
Här finns (förmodligen) en slags förblandning av olika sorters kapital. Ungdom och skönhet är ett kapital, konsten representerar också ett kapital. Vi kan tala i rent ekonomiska termer, men också i en glidande skala mot konstnärligt kapital. Ungdom och skönhet är ofta det som konst görs av, inre skönhet förvisso också, men konsten vill gärna föreviga dessa skönhetsaspekter på människan. Nu pratar vi uppenbarligen om en mer traditionell konst, modern konst vill som jag tidigare påpekat oftast vara ful. (Men Moderna Museets personal är inte desto mindre – vacker.)
Också serveringspersonalen får en del av dessa stämningar, de är som skönhetsobjekt i konstens tjänst. Samtidigt som de är blonderade och vackra på ett ytligt och solariehårt sätt. Här finns en egendomlig dubbelhet. Och en känsla av ofrihet uppstår i denna förblandning eller förbländning hos den konstnärlige sökaren.
Det vore idiotiskt att idyllisera något förflutet, men jag minns det ändå som en benådad period i detta avseende, slutet på 70- och början av 80-talet när jag började gå på Moderna Museet som då fortfarande låg i gamla excercishuset på Skeppsholmen. Vilken blandning av människor det var! Nyss hade det varit rörelse i konsten, och det fanns fortfarande en viss rörelse i samhället. Alla var med; gamla, unga, fattiga studenter, mer välbärgade från konstnärliga och politiska eliter, öststatsmänniskor, konsumister, kommunister och kapitalister. Det kändes för ett ögonblick som att vi befann oss i världens centrum när jag och mina vänner satt på Moderna Museets restaurang, att allt skulle kunna hända. Det var förstås bara en känsla, men den var värdefull. Sedan dess har det tunnats ut, förfinats, blivit en högre luft, svår att andas för klassklättrare (nedåt) som jag. Det som återstår är kapitalet, och dess ofta något fadda återspeglingar i yttre skönhet. Konstmuseerna har förlorat sin roll som fristad, den fria entrén var ett tillfälligt kitt som nu har gått förlorat igen. Å kärlek, så ofta speglad och upplevd genom konsten, var ska vi söka när skönheten hotar att förvandlas till ett lögnaktigt tecken. Skönhetssökaren måste se förbi alla hårda ansikten som korsar vägen, och inte låta sig bländas – och, vilket är det nästan omöjliga, inte börja tvivla.