En död i tre akter

Jag är ett litet barn som under nästan outhärdliga plågor har gjort mig oberoende av världen, av min mamma. Igen.
Jag sträckte mig ut mot dig, jag ville verkligen leva i symbios med någon annans verklighet. Men jag tvingas dra tillbaka mina bläckfiskarmar, en efter en.
Jag är ett litet barn som tvingas leva utan sin mamma, utan sin kvinna.
Kan man bli vuxen ändå?
Jag har en kniv i handen. Jag ska snart fylla 42.

Tarot-läggerskan ville hänga mig, hänga upp mig på mitt öde. Jag sa nej, du behöver inte vara rädd för döden, inte bortförklara den från mitt liv. Jag ser den. Jag vet att den finns där. Den ligger runt min mamma. Den väntar på mig
Jag rör mig nu, i allt snabbare takt ut genom rummet. Jag har blivit klarvaken, nästan som död, förstenad, glasklar. Jaha, detta är mitt öde. Så här svart är det och jag är inte rädd. Hon som spådde mig kunde inte ge några svar. Ändå vann jag. Över henne, över rädslan. Jag besegrade avståndet. Jag blev ensam. Jag klarade mig själv.

AMOR VINCIT OMNIA står det på den gröna dörren. Jag går in. Jag har blivit varnad. Kärleken besegrar allt. Kärleken är stark. Kärleken kan besegra vem som helst. Du kommer att besegra mig om jag inte aktar mig. Därför att du är kärlek som mördar. Du kunde ha varit min mamma. Likgiltigheten bedårar, den sitter i köttet. Som en kniv, som en påle.
Jag ville att ensamheten var stark. Men det är kärleken som var stark. Den dödar.