Det över boksidan utspridda jaget

– hallå, finns det någon där?

I så väldigt många diktsamlingar som kommit ut i den sentida och samtida svenska poesin – egentligen från Frostenson och framåt - ser vi hur orden sprids ut över sidorna, hur jaget flyr undan, om det ens förekommer i texten finns det utspritt högst upp eller längst ner på boksidan, ingen persona presenterar sig, ingen avgrund kommer fram och skakar hand.
Handlar det om jagupplösning? Eller om litterär konvention? Förslagsvis: i 99 fall av 100 det sistnämnda. Det handlar om ett skrivsätt som går att lära ut och härma.

/Här hade jag tänkt exemplifiera med ett citat av en ung debutant vars poesi jag på det hela taget tycker är extremt krystad men jag tog bort det igen för jag vill inte vara orättvis och det är ju inte sämre än något annat utgivet – alla är för övrigt värda uppmuntran eller hur/

Nutida svensk poesi går ändå inte att citera styckevis, då den bara består av litterära projekt, fragment tänkta att läsas i ett större sammanhang. Nämligen i sammanhanget författarutbildning. Ordverkstad, språklaboratorium, men utan lidelse i min smak. Nästan alla nyutgivna svenska diktsamlingar tycks vandra i ett orduppbrutet landskap av stipendieansökningar och tidsnära passning, ett hackmatat språk som för mig mest ter sig som en bön om akademisk stödundervisning.

En text blir inte nödvändigtvis intressantare för att poeten befinner sig mitt i texten, upprättar en närvaro mitt på boksidan, och skriver mer traditionell centrallyrik (som exempelvis Göran Greider i ”Jakobsbrevet”). Det kan till och med uppfattas som auktoritärt, patriarkaliskt, ett återfall in i ett centralperspektiv. Men det finns då något att ta spjärn emot, en manifesterad röst att avvisa eller ta till sig. Greider har fått mycket orättvis kritik, han är inte den mest spännande poeten alltid, men det är sympatiskt, det finns ett tilltal. Som poet är han utanför min argumentation, jag vill definitivt inte använda honom som tillhygge, skulle aldrig orka, jag talar om den svenska poesin ingenting annat.

Jag vill sätta in all min kraft och fantasi i lyriken, både som läsare och poet, men utan jagets närvaro någonstans i eller bakom orden saknas för mig själva utgångspunkten. Jagets drömmar och sammanbrott; var någonstans annars börjar processen? I inringda radiorösters klagan? (Ida Börjels ”Skåneradio”).
Måste vi skriva utifrån och in (Anna Hallberg)? Är inte existensen själva utgångspunkten, att vi föds, lever, älskar och dör? Kort sagt: är människor. Varför måste detta döljas till varje pris vid skapandet av ”stor litteratur”?
Jag finns här. Jag står på scenen. Jag förlorar och vinner. Mitt hjärta finns ständigt närvarande i det jag gör; annars slutar jag göra det. Jag investerar min själ och mitt hjärta i varje ord, sedan konfronterar jag det jag formulerat med kraven från andra sidan barriären, det vill säga jag föreställer mig en läsare/lyssnare i detta nu samt ur många århundradens perspektiv. Har jag något att tillföra? Om svaret är ja står jag kvar på scenen. Det utspridda jaget har redan flytt undan långt innan en sådan konfrontation äger rum.

II

Men det här handlar väl inte egentligen om ordet ”jag”, det handlar om att poesin ska ha en personlig nödvändighet, ett ärende. Något för just dig. Något som vill beröra, något som är större än. Större än döden, likgiltigheten. Jag talar om mysteriet och mänskligheten, slänger du ut dem bland orden, eller slänger du bara ut ord.
Mina Loy kommer till min räddning, jag hittar den lilla skriften ”Baedeker för månresenärer” (ursprungligen från 1923, övers. Gunnar Harding, 2006) nyligen inköpt och oläst i min bokhylla. Och jag knackar ner de i dag forntida men ack så levande modernistiska människornas rasande utbrott och skuggbrottningar med livet, tar dem till mig i sängen i en pekfingervals. Än en gång känner jag poesins hetta, det var länge sedan.

Idag
Evigt förbipasserande uppenbart oförnimbart
Skänker jag
Till dig
Den begynnande jungfruligheten
- Mig själv ett ögonblick

Ingen kärlek eller det där andra
Bara intrycket av tända kroppar
Som slår gnistor mot varandra
I kaos

Det här är inte teori, utan levande ord. Och då gör det mig inget om jaget sprids ut, faktiskt det glädjer mig, för jaget är fullt upptaget av att leva och älska, förvirrat, som jag, som vem som helst som kunde ha varit där. I hennes kläder vill jag vandra. För då skulle jag ha varit kvinna men ändå kallat mig jag.

III

Jag tror problemet med svensk poesi av i dag är att den är så enormt teoriskt medveten och rädd att göra fel. Det blir inte levande om vi inte vågar riskera vår värdighet, eller vågar klä av oss kläderna för varandra och skapa poesi som är levande intryck. Eller, som jag brukar säga, gestaltad livserfarenhet. Det finns ett väldigt högt pris att betala, det handlar om våra liv. Som inte är till salu, men som hela tiden säljs på de andras marknad. Mellanskillnaden mellan det vi vill och det vi måste betalar vi med strimlade kroppar och själar, Mina Loy skulle trots detta givit oss orden som en kärleksakt. Poesi är återupprättelse av människans krav på ett högre och sannare liv, bland annat. Vi utgår härifrån, det är här vi befinner oss, jaget är någonting vi påstår varje morgon och du är den vi möter vid morgonkoppen.
Men den här essän vill inte vara dålig poesi.

(tidigare publicerat i tidskriften Delta nr 2/2007)