Bidrag till skuggutredningen

Bort med kategoriindelningen och åldersfixeringen!

2007 ägde Poetry Slam SM rum i Helsingborg. Jag var en av lagledarna för STHLM Poetry Slam, ett lag som tagits ut genom deltävlingar på Folkkulturcentrum i Stockholm. Festivalgeneralen Albin Balthazar Lundmark berättade i en genomgång han hade på temat ”så förbättrar du din ekonomi som arrangör” att det är nödvändigt att lansera Poetry Slam som en ungdomsrörelse. För då får man mer pengar när man söker bidrag!

Jag har själv sökt kulturstöd ett par gånger för Poetry Slam-arrangemang. Jag har aldrig fått ett öre, vare sig från kommun, stat eller landsting. (Andra har lyckats bättre, så helt omöjligt kan det inte vara.) Men något fel måste jag göra när jag söker pengar. Kan det vara att jag trycker på att Poetry Slam är ett allåldersarrangemang? Jag anser att poesiuppläsningar och inte minst formen Poetry Slam är något för alla åldrar; vi brukar ha deltagare mellan 16 och 84 år. Dessutom av olika ursprung, från olika samhällsklasser och av olika existerande kön! Jag vill att det ska vara så, poesi ska kunna förena människor med olika åldrar och olika ursprung. Detta motverkas av bidragssystemen.

När man söker pengar trycker bidragsgivarna nästan alltid på sådant som ålder, kön, etnisk mångfald. Jag anser att denna uppdelning motverkar den integrering som jag antar är målet. Jag vill inte fråga en poet det första jag gör: Vilket land kommer du ifrån? Inom Poetry Slam – och även inom Romantiska förbundet där jag är ordförande – är det helt naturligt att engagerade, poesiintresserade människor kommer från olika länder och har olika åldrar. Varför denna fixering vid kategoriindelning? Den känns tillbakablickande, gränssättande, i längden motverkande sitt syfte.

Låt kulturen vara fri och odefinierad!

En annan felaktighet i bidragssystemen är att de skyggar för kultur som växer underifrån. Makthavarna – som jag uppfattar dem – vill att kultur ska vara något färdigformulerat, något som inte överraskar. Är vi överens om att kultur ska vara normbrytande? Bra, låt det då vara så! Sådan är inställningen paradoxalt nog i dag från överheten. Och nog är det överhetens kultur vi ser premieras. Inget får förändras i den kulturdefinition som makthavarna sätter upp. Både estradpoesi och romantisk poesi verkar falla utanför ramarna, därför att den förhåller sig inte exakt så som förväntas. Den kan till exempel ta sig friheten att vara vacker, eller rimmad, eller på något annat sätt problematisk. Låt den vara det! Låt kulturen växa fritt, annars upphör den att betyda något för människorna på djupet, annars upphör den att växa ur det fria samtalets och skapandets rymd. Detta är något som den måste få vara – fri och odefinierad.

Lär av hur det var när det statliga kulturstödet låg i sin linda, då kunde bidrag ges på fri hand, bara av en tilltro till kulturens skapande kraft. Ett konkret exempel: Kulturtidskriften Vargen fick 15.000 kronor i mitten av 70-talet av en statlig institution – varvid redaktörerna Rolf Börjlind och Carsten Regild köpte var sin biljett till New York samt en stencilapparat som sedan ställdes upp på Moderna Museet och användes av besökarna, som kollektivt fick göra ett nummer av kulturtidskriften. Det var fri och skapande kultur. Ta det, ja faktiskt, som något av en förebild, i stället för dagens detaljreglering, som hämmar kulturens skapande kraft. Tack för mig.

Andreas Björsten
Poet och ordförande i Romantiska förbundet.