Språkmaterialismen är poesins dödgrävare

Svar till Aase Berg

Det glädjer mig att Aase Berg sällar sig till språkmaterialismens kritiker. Sällan har väl en litterär strömning blivit så inflytelserik inom svensk poesi som språkmaterialismen i dag är utan att någon gång presenteras översiktligt inför en större offentlighet. Dess akademiska karaktär har gjort den inåtvänd och sluten mot den större allmänhet som då och då ändå förväntas intressera sig för något av dess nya verk. Aase Bergs artikel ”Makt och dikt” är förvånansvärt nog en av de första översikterna av språkmaterialismen som tendens i en större svensk dagstidning.

Aase Berg frågar sig om inte den nyaste poesin helt enkelt har lierat sig med marknadsekonomins individualism och blivit till ett slags rastlöst zappande genom medierymden. Den språkmaterialistiska poesin är ju närmast ett slags kombinatoriskt brus av samhällets olika språknivåer och i grunden ett surrogat för en djupare drabbande poesi:
”Är den nya poesin alltså helt enkelt ansvarslös? Kan det rentav vara så att den, trots eller kanske på grund av sitt syfte att vara neutralt ohierarkisk, antiauktoritär och demokratisk, lierar sig med marknadsekonomins hetsiga individualism och informationssamhällets snabba lösningar och splittring?”

Den språkmaterialistiska poesin har avsagt sig diktarens röst som samvete och upprorsfokus i samhället, vilket i själva verket gör det svårt att bedriva maktkritik i lyrisk form. En språkmaterialistisk Osip Mandelstam skulle inte varit något hot mot Stalin!
Språkmaterialismens brist på självrannsakan ”lämnar fritt spelrum för retrogardister och romantiker”, skriver Aase Berg. Ja, en romantiker verkar ju inom den stora traditionen av centrallyrik som språkmaterialisterna har lämnat. När romantikern vill reformera lyriken genom att skriva BÄTTRE DIKTER ÄN NÅGONSIN, vill en språkmaterialistisk poet göra sammalunda genom att SKRIVA NÅGOT ANNAT ÄN POESI.

Poesin har blivit till en brustablett, som bara genererar nya rader av brus i ”diktverk” som automatiskt får litteraturstöd därför att de anses ”bryta mot genreförväntningar” enligt Kulturrådets definition. Men i själva verket är denna typ av poesi den mest förväntade i dag, genom att den bygger på normbrottets estetik och saknar djupare innehåll av den art som historiskt sett har varit så viktig för människan. Språkmaterialisten har avsagt sig metaforen och den poetiska förtätningen som verkningsmedel och går därmed miste om möjligheten att bearbeta människans existentiella lidande med hjälp av poesins symbolsystem. Genom att skämmas för poetens klassiska roll som tröstare och existentiell samtalspartner har språkmaterialismen försökt gräva poesins grav, vilket inte kommer att lyckas den. Bruno K. Öijer är en poet med en helt annan insikt i vad poesin kan uträtta, och därför har han också fått stor uppskattning hos folket.

Den romantiska revolutionen på sin tid (Coleridge, Wordsworth, Keats med flera) utgick från det vanliga, mänskliga talet. En sådan inriktning är fortfarande gångbar som väg framåt.
DET INSPIRERADE, AUTENTISKA TALET MÅSTE TILLBAKA IN I POESIN.