Poet vid radioarkivet

För många år sedan jobbade jag vid Sveriges radios bandarkiv, senare på musikrapporteringen (jag kan allt om något i dag så omodernt som upphovsrätt, som åtminstone förr i tiden gav musiker och kompositörer deras uppehälle). Från tiden vid bandarkivet kan jag berätta en hemlighet: det finns fantastiska inspelningar gjorda för Sveriges radio med uppläsningar av bland andra Bruno K. Öijer där han på bred östgötska skanderar och slutligen vrålar: ”Allt Jag Rör Vid Nu / Förvandlas / Till En Gong Gong”. Det är en förbluffande läsning!

Men det var inte det här jag skulle berätta.
Jag minns att jag brukade ströva omkring i Radiohusets ändlösa korridorer som en osalig ande under mina kanske alltför långa luncher och fikapauser. Det här var inte i början av min anställning, utan någon gång längre fram när jag började känna mig allt mer frustrerad av mitt dubbelliv som poet och kontorist. Jag tyckte – förstås – att jag var väl så kompetent som dem som jobbade på kulturredaktionen, i korridor 4C, och osvikligt drogs jag dit för att i någon slags outredd blandning både manifestera mitt intresse för deras verksamhet och samtidigt visa att jag hade väl så mycket att ge som någon av dem. Ack, denna dystra stolthet som man så ofta visar upp i sin ungdom som ett pansar och skydd mot sin sårbarhet, men också i kännedom om de stora resurser man vet att man har inom sig bara väntande på att få brukas; för vem känner det bättre än man själv när man är outgiven författare?

Nå, hur det nu kom sig lyckades jag några enstaka gånger slå mig i slang med de som jobbade där, någon gång råkade jag möta kulturproducenterna när de hålögda vacklade in och ut ur sina arbetsrum. Ja, de kändes som grubblande outsiders, många av dem, fast jag såg dem nog på den tiden mest som makthavare i sin egenskap av 40-talister, vilka jag förstod skulle klamra sig fast vid sina intressanta arbetsplatser i minst tjugo-trettio år framöver och därmed förhindra yngre, begåvade krafter som jag själv att komma in!

Mitt budskap var förstås: De mest lovande författarna kommer inte ut på förlagen! Något hindrar deras framträdande! Detta måste uppmärksammas. Och jag utlovade producenten Jan N. – en av dessa i mina ögon gråskäggiga vinddrivna farbröder med kolerisk utstrålning som höll till på kulturredaktionen – att han skulle kunna låta lyssnarna möta ett gäng riktigt bra, yngre poeter, om han bara gav dem chansen. För jag räknade mig själv självklart till dessa framstående yngre förmågor som borde uppmärksammas, tillsammans med min vän Lukas Moodysson och min andre vän Thomas C. Ericsson. Tillsammans utgjorde vi förtruppen och bakom oss kom det flera.

Jag minns att den ende kulturproducent som visade något som helst intresse för mina svamlerier var just denna Jan N. som jag kände någonstans hade en intressant sårbarhet som gjorde att han kunde förstå mig. Han gick omkring i den bunkerliknande korridoren i Radiohuset och mumlade: ”Kan det verkligen ligga något i detta, de mest intressanta författarna kommer inte ut… vad tror du?” Och så frågade han någon kollega i förbigående, det kan ha varit Willy Granquist som skymtade i en halvöppen dörr där han höll på att klippa ihop något Lyrikmagasin eller liknande.

Nej, det trodde inte de andra. De trodde att jag var en skrävlande loser. Men jag hade inte helt fel ändå. Något radioprogram om oss blev det inte och vårt gemensamma angrepp mot DN:s litteratursida dit vi skulle skicka våra dikter lyckades inte. Jag, som ändå kläckte idén, hade dåligt tålamod som anförare och Lukas dröjde in i det längsta med att skicka sina bidrag. Men två år senare kom Lukas debutdiktsamling ut, viktig i sin egen rätt men också som ett tecken på vad som var på gång under ytan.

En mindre teoretiskt-intellektuell poesi, en mer känslomässig och visionär, var på väg att framträda inom den svenska litteraturen. Trodde åtminstone jag. Jag visste att det fanns bra poeter bland oss, jag hade sett dem som redaktör för Den Blinde Argus, jag hade delat deras innersta tankar och förhoppningar som vän och kollega, och något kom loss, men inte tillräckligt mycket. Det skulle krävas en bomb för att spränga loss åtminstone mig från min stagnerande livssituation som frustrerad poet vilse i arbetslivet, den bomben kom så småningom och gick under täcknamnen arbetslöshet, fattigdom och kärlek, men det är en helt annan historia. Jag tog den långsamma utvecklingsgången trots en brådmogen början, Lukas tog en snabbare väg, slogs i Malmöligan under en period, blev filmregissör med en till synes osviklig säkerhet i sina tre första långfilmer (alla känner den senare historien) och snart har Mammut premiär.