Öppet brev till slamfamiljen
Visst är det en fin känsla att känna sig omsluten av och upptagen i en krets människor med likartade intressen; att bli del av en gemenskap utan någon annan inträdesbiljett än att man håller på med poetry slam.
Så har jag känt det och så känner jag det fortfarande för det mesta, när jag åker till ännu en upplaga av den vandrande cirkus som varje år kommer till en ny stad och uppträder under namnet Poetry Slam SM.
Den samhörighetskänsla som ligger i detta påminner mig om den tid för sju-åtta sedan när jag var medlem i ett litet parti på vänsterkanten, Rättvisepartiet socialisterna. Man igenkänner och erkänner så att säga varandra som en del av samma lilla grupp, som ofta tvingas profilera sig mot en oförstående omvärld, och man svetsas därmed alltmer samman i de ideella strävanden som finns inom gruppen. Här finns fröet till något vi kan kalla för ett sektbeteende. Det är lätt att få trygghet och gemenskap inom gruppen, så vida man inte avviker alltför mycket, så vida man inte säger emot eller faller ur ramen på något sätt för det som ”ledarna” tycker. Finns det tendenser till ett sådant sektbeteende också inom poetry slam, och då speciellt under SM?
Jag låter den frågan bli hängande i luften tills vidare, för att i stället ta omvägen över några andra erfarenheter som fått mig att fundera kring just den här frågan; om Poetry Slam SM ändå inte har vissa likheter med en sekt.
Några dagar efter att jag kommit hem från SM medverkade jag på ett annat arrangemang, kulturfestivalen Kultival på Hagagatan i Stockholm, tillsammans med flera andra poeter; det var en festival med både teater, musik och poesi.
Vi poeter blev väl mottagna där, vi gjorde våra läsningar, det var jag, Alex Bengtsson och Jenny Wrangborg. Jag och Alex hade ju deltagit i SM-dagarna, Jenny Wrangborg missade SM även om hon var nära att kvalificera sig.
Något hände där som påverkade min syn på SM i Poetry Slam. Jag märkte nämligen en påtaglig skillnad i mottagandet av de dikter som lästes. På Kultival kom det fram människor ur publiken, både tjejer och killar, efter våra läsningar och ville prata med oss om poesi. Någon kunde säga till exempel: ”Jag brukar aldrig gråta av poesi, men din sista dikt gjorde mig så berörd…” Eller: ”Jag kände igen mig i din dikt, finns den på papper?”
När hände det på SM senast? Jag tror knappast att det har hänt sedan Sala 2006.
Varför är det så, att när vår lilla grupp poeter eller poetry slam-artister möts för att umgås och tävla i poesi under fyra dagar så pratar vi inte om vår egen konstart? Vi pratar mest om vem som ska vinna, vem som slår vem i vilket bout osv. Det är förvisso en tävling, men som det står i Marc Smiths Poetry Slam-manifest: ”Poängen är inte poängen, poängen är poesin.”
Det fokus som alltmer blivit på själva tävlingsmomentet, gör att publiken samlas kring de potentiella vinnarna ganska snart. Inom slam är det ju så att publiken och poeterna tillhör samma gäng, de är alla del av ”slam-familjen”. Publiken (ur vilken jurygrupperna hämtas) håller upp en spegel för poeterna, som i sin tur genom sin poesi och sitt framförande håller upp en spegel för publiken. Och alla älskar en vinnare, det är vinnarkandidaterna som syns, deras position inom gruppen tenderar efter några dagar att överflygla själva poesin.
Det som ska poängsättas efter varje läsning är, som alla vet, text och framförande. En del anser att texten är viktigast, andra framförandet, men i grunden är det dessa två element som ska vägas samman av en jurygrupp. Men snart smyger sig helt andra och egentligen helt ovidkommande faktorer in, och det har att göra med det sociala spel som jag antydde här ovan.
Saker som utseende, ålder, personlig popularitet i gruppen av slam-poeter spelar successivt under SM en allt större roll. Publiken – som de senaste åren alltmer kommit att bestå av unga och ganska snygga tjejer och killar med ”rätt” sorts vänsteråsikter och oftast någon sorts upprorisk framtoning – värdesätter speciellt de poeter som är eller verkar vara som de själva, dvs unga, snygga, med ”rätt” sorts vänsteråsikter och motsvarande upprorisk framtoning. Mobbingsbarnen ligger lika illa till här som de gjorde i skolan, inför gruppen, och det ändå inom poesin och konsten som borde vara deras stora revanschmöjlighet att vända sig om mot sina belackare och få sitt ord sagt?
Efter SM i Sala 2006 har poetry slam kommit att lanseras som en ungdomsrörelse och det har helt klart påverkat den utveckling som jag här beskriver. Festivalgeneralen under SM i Helsingborg 2007, Albin Balthazar Lundmark, berättade på en workshop för slamarrangörer hur han medvetet karakteriserat slam som en ungdomsrörelse när han sökte pengar hos landsting och kommun. Vilket också gav önskat resultat, dvs en större dos pengar. Arrangörer sedan dess verkar ha gått i hans fotspår, vilket gör att poetry slam som en allåldersrörelse på sikt är hotat.
Slam hotas också av en ökad kommersialisering där unga scenpoeter ger rörelsen några få år av sitt liv för att sedan kapitalisera på det de lärt sig och gå vidare till andra mer lukrativa grenar, det kan sedan vara ståupp eller TV-framträdanden. Jag kan jämföra med utvecklingen av Hultsfredsfestivalen; när jag började åka dit för drygt tjugo år sedan var det en festival för unga musikintresserade människor. Efter något decennium hade medelåldern på festivalbesökarna sjunkit kraftigt, till i genomsnitt ca 17 år, och fokus hamnade snarare på vuxenblivande, festande och röjande än på musiken som sådan. En liknande utveckling tycker jag mig kunna skönja inom poetry slam, där den poesi som framförs alltmer kretsar kring vuxenblivandets mest grundläggande erfarenheter, och där livserfarenheter som oftast tar en längre tid att tillägna sig spelar en allt mindre roll.
Kan man göra tankeexperimentet att en medelålders, ful men begåvad poet skulle kunna vinna Poetry Slam SM något år? Det förefaller fullkomligt osannolikt. Inom ”Talang” är liknande händelser tänkbara, tänk på Paul Potts och Susan Boyle, men inslaget av publikjury som vill hålla upp en gynnsam spegel framför sig själv gör en sådan utveckling närmast otänkbar inom slam. Jurygrupperna saknar numera den åldersspridning som tidigare var vanlig, och som tillförsäkrade en större spridning också bland de framgångsrika poeterna vad gäller åldrar, utseenden och bakgrund. Rainer Ellilä, en medelålders finsk-svensk poet kunde vinna SM i Borås 2000, men det var väl också det sista året då en poet över 30 år kunde komma ifråga för titeln. (Rainer var och är en lysande poet, med närmast stillastående rörelsemönster, men med en intensitet på vilken det gick att slipa mörkrets knivar.) Sedan dess har utvecklingen mot ungdomskult varit tydlig inom slam, liksom i samhället i övrigt.
Så vad vill jag säga med detta? Att jag älskar min sekt men ändå vill begära utträde i vissa ögonblick? Framstår jag som enbart bitter? Möjligen, men jag talar inte i uteslutande egen sak. Jag tror det finns flera andra som delar mina åsikter, helt eller delvis, men inte själv vill komma ut med dem. Jag tror också att en vital poetry slam-rörelse är viktig för den svenska poesins utveckling även framgent. Så jag älskar min grupp, om jag nu får fortsätta att tillhöra den, jag älskar min sekt, men jag ser den med kritiska om än ömsinta ögon.
Så har jag känt det och så känner jag det fortfarande för det mesta, när jag åker till ännu en upplaga av den vandrande cirkus som varje år kommer till en ny stad och uppträder under namnet Poetry Slam SM.
Den samhörighetskänsla som ligger i detta påminner mig om den tid för sju-åtta sedan när jag var medlem i ett litet parti på vänsterkanten, Rättvisepartiet socialisterna. Man igenkänner och erkänner så att säga varandra som en del av samma lilla grupp, som ofta tvingas profilera sig mot en oförstående omvärld, och man svetsas därmed alltmer samman i de ideella strävanden som finns inom gruppen. Här finns fröet till något vi kan kalla för ett sektbeteende. Det är lätt att få trygghet och gemenskap inom gruppen, så vida man inte avviker alltför mycket, så vida man inte säger emot eller faller ur ramen på något sätt för det som ”ledarna” tycker. Finns det tendenser till ett sådant sektbeteende också inom poetry slam, och då speciellt under SM?
Jag låter den frågan bli hängande i luften tills vidare, för att i stället ta omvägen över några andra erfarenheter som fått mig att fundera kring just den här frågan; om Poetry Slam SM ändå inte har vissa likheter med en sekt.
Några dagar efter att jag kommit hem från SM medverkade jag på ett annat arrangemang, kulturfestivalen Kultival på Hagagatan i Stockholm, tillsammans med flera andra poeter; det var en festival med både teater, musik och poesi.
Vi poeter blev väl mottagna där, vi gjorde våra läsningar, det var jag, Alex Bengtsson och Jenny Wrangborg. Jag och Alex hade ju deltagit i SM-dagarna, Jenny Wrangborg missade SM även om hon var nära att kvalificera sig.
Något hände där som påverkade min syn på SM i Poetry Slam. Jag märkte nämligen en påtaglig skillnad i mottagandet av de dikter som lästes. På Kultival kom det fram människor ur publiken, både tjejer och killar, efter våra läsningar och ville prata med oss om poesi. Någon kunde säga till exempel: ”Jag brukar aldrig gråta av poesi, men din sista dikt gjorde mig så berörd…” Eller: ”Jag kände igen mig i din dikt, finns den på papper?”
När hände det på SM senast? Jag tror knappast att det har hänt sedan Sala 2006.
Varför är det så, att när vår lilla grupp poeter eller poetry slam-artister möts för att umgås och tävla i poesi under fyra dagar så pratar vi inte om vår egen konstart? Vi pratar mest om vem som ska vinna, vem som slår vem i vilket bout osv. Det är förvisso en tävling, men som det står i Marc Smiths Poetry Slam-manifest: ”Poängen är inte poängen, poängen är poesin.”
Det fokus som alltmer blivit på själva tävlingsmomentet, gör att publiken samlas kring de potentiella vinnarna ganska snart. Inom slam är det ju så att publiken och poeterna tillhör samma gäng, de är alla del av ”slam-familjen”. Publiken (ur vilken jurygrupperna hämtas) håller upp en spegel för poeterna, som i sin tur genom sin poesi och sitt framförande håller upp en spegel för publiken. Och alla älskar en vinnare, det är vinnarkandidaterna som syns, deras position inom gruppen tenderar efter några dagar att överflygla själva poesin.
Det som ska poängsättas efter varje läsning är, som alla vet, text och framförande. En del anser att texten är viktigast, andra framförandet, men i grunden är det dessa två element som ska vägas samman av en jurygrupp. Men snart smyger sig helt andra och egentligen helt ovidkommande faktorer in, och det har att göra med det sociala spel som jag antydde här ovan.
Saker som utseende, ålder, personlig popularitet i gruppen av slam-poeter spelar successivt under SM en allt större roll. Publiken – som de senaste åren alltmer kommit att bestå av unga och ganska snygga tjejer och killar med ”rätt” sorts vänsteråsikter och oftast någon sorts upprorisk framtoning – värdesätter speciellt de poeter som är eller verkar vara som de själva, dvs unga, snygga, med ”rätt” sorts vänsteråsikter och motsvarande upprorisk framtoning. Mobbingsbarnen ligger lika illa till här som de gjorde i skolan, inför gruppen, och det ändå inom poesin och konsten som borde vara deras stora revanschmöjlighet att vända sig om mot sina belackare och få sitt ord sagt?
Efter SM i Sala 2006 har poetry slam kommit att lanseras som en ungdomsrörelse och det har helt klart påverkat den utveckling som jag här beskriver. Festivalgeneralen under SM i Helsingborg 2007, Albin Balthazar Lundmark, berättade på en workshop för slamarrangörer hur han medvetet karakteriserat slam som en ungdomsrörelse när han sökte pengar hos landsting och kommun. Vilket också gav önskat resultat, dvs en större dos pengar. Arrangörer sedan dess verkar ha gått i hans fotspår, vilket gör att poetry slam som en allåldersrörelse på sikt är hotat.
Slam hotas också av en ökad kommersialisering där unga scenpoeter ger rörelsen några få år av sitt liv för att sedan kapitalisera på det de lärt sig och gå vidare till andra mer lukrativa grenar, det kan sedan vara ståupp eller TV-framträdanden. Jag kan jämföra med utvecklingen av Hultsfredsfestivalen; när jag började åka dit för drygt tjugo år sedan var det en festival för unga musikintresserade människor. Efter något decennium hade medelåldern på festivalbesökarna sjunkit kraftigt, till i genomsnitt ca 17 år, och fokus hamnade snarare på vuxenblivande, festande och röjande än på musiken som sådan. En liknande utveckling tycker jag mig kunna skönja inom poetry slam, där den poesi som framförs alltmer kretsar kring vuxenblivandets mest grundläggande erfarenheter, och där livserfarenheter som oftast tar en längre tid att tillägna sig spelar en allt mindre roll.
Kan man göra tankeexperimentet att en medelålders, ful men begåvad poet skulle kunna vinna Poetry Slam SM något år? Det förefaller fullkomligt osannolikt. Inom ”Talang” är liknande händelser tänkbara, tänk på Paul Potts och Susan Boyle, men inslaget av publikjury som vill hålla upp en gynnsam spegel framför sig själv gör en sådan utveckling närmast otänkbar inom slam. Jurygrupperna saknar numera den åldersspridning som tidigare var vanlig, och som tillförsäkrade en större spridning också bland de framgångsrika poeterna vad gäller åldrar, utseenden och bakgrund. Rainer Ellilä, en medelålders finsk-svensk poet kunde vinna SM i Borås 2000, men det var väl också det sista året då en poet över 30 år kunde komma ifråga för titeln. (Rainer var och är en lysande poet, med närmast stillastående rörelsemönster, men med en intensitet på vilken det gick att slipa mörkrets knivar.) Sedan dess har utvecklingen mot ungdomskult varit tydlig inom slam, liksom i samhället i övrigt.
Så vad vill jag säga med detta? Att jag älskar min sekt men ändå vill begära utträde i vissa ögonblick? Framstår jag som enbart bitter? Möjligen, men jag talar inte i uteslutande egen sak. Jag tror det finns flera andra som delar mina åsikter, helt eller delvis, men inte själv vill komma ut med dem. Jag tror också att en vital poetry slam-rörelse är viktig för den svenska poesins utveckling även framgent. Så jag älskar min grupp, om jag nu får fortsätta att tillhöra den, jag älskar min sekt, men jag ser den med kritiska om än ömsinta ögon.
posted by Andreas Björsten at 6:42 AM
4 comments
