Såvitt jag kan bedöma har det kommit ut tre riktigt bra svenska diktsamlingar i år, och på det sättet är det inget dåligt lyrikår. Jag syftar på Jenny Wrangborgs
Kallskänken, Ragnar Thoursies
Sånger från äldreomsorgen och Lars Gustafssons
Om begagnandet av elden. Vi har alltså en diktsamling av en nykomling och två diktsamlingar av mer eller mindre åldermän (som bekant gick Ragnar Thoursie bort i somras). Mellangenerationen - egentligen är det ju ett flertal generationer mellan Jenny respektive Lars och Ragnar - är representerad av svagare verk.
Svagare än de nämnda tre böckerna är Johan Jönsons "Livdikt", ytterligare något längre ner placerar jag Magnus William-Olssons "Ingersonetterna". Det här är kanske lite petigt av mig, men jag vill här markera att de två August-nominerade diktsamlingarna inte lever upp till den allra högsta nivån under året.
Egentligen känner jag mig lite orättvis som skriver detta, för jag känner stigande respekt och sympati för Magnus William-Olssons verk. Nu talar jag inte så mycket om "Ingersonetterna" som om hans produktion under de senaste tio åren. Sonettsamlingen tycker jag är gripande, den innehåller också en del fullödiga dikter, men ett flertal av dikterna tyngs av knaggligheterna i det rent verstekniska. Förebilderna hos bland annat Rilke, en annan poet som velat sjunga de döda tillbaka, är svåra att mäta sig med, närmast ouppnåeliga.
Magnus William-Olsson vill någonstans sjunga sin mamma tillbaka till livet, eller åtminstone hålla fast minnet av henne, i närmast köttslig form, i diktens mörka livsglöd. Det blir inte riktigt lyckat som lyrik. Men en känslomässig våg uppstår ändå som bär diktsamlingen vidare. Projektet väcker större respekt än resultatet.
Jag vill i stället här lyfta fram MWO:s prosaverk "Spöken" (Wahlström&Widstrand, 2004) som borde nämnas som en
minor classic inom svensk litteratur. Här handlar det på sätt och vis om en motsatt strävan mot den i "Ingersonetterna" - författaren lyfter fram oftast plågsamma men ibland också varma minnen av anförvanter och nära vänner; som jag läser boken blir det också ett sätt att frigöra sig från dem. Att ta farväl. "De gestalter ni har mött i denna lilla skrift är några av de spöken som hemsöker mitt liv", för att citera författarens efterord. Inte minst spökar här borgerligheten själv - bokens texter rör sig i en självklar högborgerlig miljö - jag ser hur en borgerlighet av bittert fasaduppehållande här möter det levande klarsynta barnet MWO. Det finns en skör styrka i detta.
