En essä om Peter Lindforss

I.
Kontinuitet i tematiken

Det är sen kväll och jag läser en bok tryckt 1977 på Författares bokmaskin. Jag har inte ägt den förut men jag har läst den förut, på den tiden som biblioteken hade ett brett urval av nyutkomna poesiböcker och det gick att botanisera fritt.

På försättsbladet följande dedikation:

”20.5.79
Poesidagen på M.M.
Till Mats
70-talets
sista vår.”
[undertecknat Peter Lindforss]

70-talets sista vår, vad har hänt sedan dess? Det var länge sedan, ändå är det så mycket jag känner igen när jag tänker tillbaks. Dikterna beskriver en värld som fortfarande finns. Det handlar om en värld som alltmer börjat sakna moral, med bristande framtidstro, med krig och kärnvapenhot och där människorna bedrar varandra. Där skönheten, kärleken och myterna erbjuder sig själva som utvägar men också de har ett högt pris, deras lösningar är bedrägliga.

*

Det året var Peter Lindforss 26 år, och deltog i den stora officiella Poesidagen, en verklig prestigeuppläsning. Själv skulle jag fylla 20 och hade just upptäckt poesin på allvar, såg att den hade en del av den offentliga scenen och inte bara var en angelägenhet för den ensamma läsfåtöljen. Jag skulle snart se Bruno K. Öijer skrika och bli nerskjuten av inrusande män med k-pistar från Moderna Museets bioscen i föreställningen Panik, tror den gick senare samma år. Peter Lindforss fanns redan där uppe bland de erkända poeterna, trots att han hade börjat i den alternativa bokvärlden, som så många andra på den tiden.

Nyss skickad från nätantikvariatet talar boken till mig genom decennierna. Det handlar om Krigets barn, den andra bok som Peter Lindforss gav ut och den andra på Författares bokmaskin. Tidsandan var sådan att även egenutgivna författare fick delta i de stora sammanhangen och inte heller blev de nekade att byta till ett etablerat förlag – Peter gick ju till Rabén & Sjögren med sina senare böcker.

Peter gav ut sammanlagt fem diktsamlingar i ganska tät följd, sedan tog det slut med utgivningen av hans poesi, även om prosaboken ”Mannen som förstörde mitt liv” om Leonard Cohen kom ut på Ellerströms långt senare, 2007.

Jag vet inte vad som hände, kanske ansågs han inte tillhöra samtidspoesin längre, även om få författare jag känner har haft en bättre känsla för vad jag kallar poesins skuld, dvs. faran och glädjen med att vara en hängiven utövare av denna konstart.

Du kan aldrig
undkomma min poesi
för jag har gett upp
allt för den
(ur Krigets barn)

Under alla omständigheter slutade inte Peter att skriva. Hans nya material håller minst lika hög kvalitet som det gamla och tidigare utgivna. Jag har nyligen varit med och gjort ett urval av Peters opublicerade lyrik, till utgåvan Det finns mer (Bokförlaget Megafon, 2014) vilket varit en stark upplevelse och en återanknytning till min ungdoms läsning.

Där finns en påtaglig kontinuitet i Peters skrivande, om än också en utveckling mot större enkelhet och kanske rentav större slagkraft i hans samhällskritik, mitt i de melankoliska tonfallen. Tematiken från 1977 går igen än i dag. Krigets barn har nästan inte åldrats alls, nu när slagfälten växer omkring oss och staten på hemmaplan begår övervåld mot arbetslösa, sjukskrivna och inskrivna i fas 3. Det enda försvaret tycks vara ett poetiskt-konstnärligt passivt motstånd och kanske är det poeterna som leder det.

När Peter Lindforss sänder sin utmaning till nutidens makthavare är det formulerat som en hotfull och storslagen gest.

Tysta mig
innan det är för sent
Sätt stopp
för det som jag står för

Jag tränades länge i era läger
och jag vet exakt
hur jag ska slå ut era trupper

Försök att
förstå innan det är för sent
att ni hade förlorat
redan innan ni gick ut i strid

(ur Det finns mer)

Den renodlat politiska tematik jag här lyft fram är bara en del av Lindforss' författarskap. I dag handlar det mest - säger han själv - om överlevnad. Att rusta sig konstnärligt och existentiellt för hårda tider.

II.

Den röst som både finns och inte finns

Kanske kan man säga att Peter Lindforss’ diktning i ökande utsträckning kommit att handla om att inte ha, eller inte göra sig, några illusioner. De konstnärliga visioner som hör till ungdomen, och som präglade en diktsamling som Krigets barn, blir allt mer något att ifrågasätta.
När våldet i samhället, och missförstånden mellan man och kvinna, vuxit sig stora – vart kan man vända sig?

Slutligen: om man hör röster som ekar i ens själ och verkligen påverkar en, om man plockar ner dikterna ur rymden, kan Gud vara inblandad eller är allt bara ett bländverk?

Det är enklast att inte tro på någonting, att säga att det inte finns någon Gud, knappast någon medmänsklighet alls. Vad man egentligen tror – låter man förbli ett mysterium.

Hör här:

Jag vände mig bort från allting
eftersom ingenting fanns att se
Jag skrev in mig
i en skara av förlorare
som trodde sig lyssna
till en röst som ingen har hört
Jag gick in i allt detta
eftersom jag inte hade något val

(ur Det finns mer)

Det är förstås poesin Peter talar om här, men varför säger han att han ingår i en ”skara av förlorare” och varför tror de sig lyssna ”till en röst som ingen har hört”? Det är den gudomliga inspirationen som mals ner till grus, till nihilism, av tiden.

Än påtagligare, och starkare, blir denna hållning i Peter Lindforss’ originaldikter på engelska (approved by Leonard Cohen). Det här är en av de senast skrivna dikterna i det material jag haft att gå igenom.

I heard you
Don´t know if it was meant
to happen or if it was
just one of those things

You were stranded
in a difficult place
that I couldn´t conceive of
So I just let it go
The way we weak people do

You said it really didn´t matter
That you could cope with anything
You were always that sweet liar
that could make a fool of anyone

I once saw you in a different place
where real and unreal tangles
You held your head high
Just like going to the scaffolds
Looking like a newborn prince in distress

I guess I should end it here
my tragic story of your life
as a fucked up poem of nothingness
the only reason I will remember you
is that no one will remember me for remembering you

(ur Det finns mer)

Jag ska vara ärlig, jag trodde först att den här dikten handlade om vänskapsrelationen mellan Peter Lindforss och Leonard Cohen. Men Peter förnekar det, nej, den här dikten handlar om något annat.

Vad är det för plats där ”real and unreal tangles”, vad är det återigen för röst som hörs, alldeles i inledningen av dikten? Det här är ett existentiellt landskap, och det som både finns och inte finns, är det gudomligas röst (som poesin i sina bästa stunder är bärare utav).

”No one will remember me for remembering you”, som slutraden lyder. Ingen kommer att komma ihåg mig för att jag kommer ihåg dig! Vilket dilemma. Poesin dokumenterar och gestaltar en relation som inte kommer att överleva döden, även om en av dem som ingår i diktens dialog har en form av evigt liv. Men även dikten kan få och ge sig själv evigt liv, genom publikens och läsarnas medagerande. Sådant är poetens dilemma, att han vet aldrig om det kommer att hända.