Min nya diktsamling med omslag och allt

Min nya diktsamling, Muntliga åtbörder, utkommer i mitten av mars på Fri Press förlag. Boken innehåller 22 dikter plus en del bonusmaterial. Tanken är att varje dikt ska vara en erfarenhet.

57

När Bruno K. Öijer fyllde 57 år var jag med och firade honom på Södra Teatern. Det var i samband med att han var ute på uppläsningsturné för Svart som silver 2008. Nu är jag själv 57 och ska ge ut en ny diktsamling.

Nej, det är inga större likheter mellan mig och Bruno K. Öijer, förutom att vi bägge är poeter och tycker om att uppträda.

Jag har aldrig härmat honom utom kanske i några dikter när jag var i 20-årsåldern. Däremot har jag lärt mig mycket av honom, liksom av ett 100-tal andra poeter.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill kanske bara säga att 57 är en ålder att uppleva. Dags att stå på egna ben. Priset för sitt skrivande har man redan betalat.

Genom minnets kraft

Kring en efterlämnad engelskspråkig dikt av Peter Lindforss (1953-2015)

It’s painful to forget
then again
to remember can be worse
I tried hard
to be the civil servant of the mind
ever ready
to carry a memory
a friendly bellboy
working after hours
These days I tend to forget
important things
like names faces
and when I had my last drink
These are bad signs
Then again
in the still of the night
I can hear your voice Maria
and feel your hair brushing against my cheek

Det här är en dikt om minnesprocesser samt om det går att lita på sina sinnen eller inte. Den sönderfaller ganska tydligt i tre avdelningar även om den saknar strofindelning.

Den första avdelningen omfattar diktens första nio rader. Där beskrivs minnet träffande som en tjänstvillig piccolo som springer och hämtar saker ur minnets förråd vid jagets beställning. En perfekt opartisk tjänsteman (civil servant of the mind) kan minnet också sägas vara när det fungerar väl.

De följande fem raderna beskriver en glömska som börjar sätta in.

These days I tend to forget
important things
like names faces
and when I had my last drink
These are bad signs

Här är vi inne i en process där minnet börjar fungera oberäkneligt. Det gör ont att inte längre komma ihåg namn och ansikten, men också att inte längre kunna hålla reda på sin alkoholkonsumtion. Kan det vara något så skrämmande som alkoholdemens som börjar sätta in? Jaget lämnar det okommenterat och går vidare. Och nu händer någonting. För minnet har fått sina nya, tröstefulla sidor.

Then again
in the still of the night
I can hear your voice Maria
and feel your hair brushing against my cheek

Vad är det som händer här, mer än att dikten avslutas på ett sätt som ger mig rysningar? Jaget hör ”Marias” röst, uppenbarligen en person, ett du, som betyder mycket för diktjaget. Ja, för han känner också – i nuet – hur hennes hår fint vidrör hans kind.

Beskriver dikten en övernaturlig upplevelse (Maria är inte för inte namnet på Jesu moder) eller en hörsel- och känselhallucination? Är hon någon som uppenbarar sig i drömmen, som på drömmars vanliga sätt ger drömmaren en känslomässig belöning? Invändningen blir: Skulle inte diktjaget självt veta om att han drömmer?

Peter Lindforss tillbringade när han skrev den här dikten sina dagar och nätter som hemlös i Stockholm. I hans utsatta situation började såväl minnen som sinnen att fungera oberäkneligt. Min tolkning av dikten blir att diktjaget frambesvärjer Maria; att hon blir levande för honom genom minnets egen kraft. Det är en upplevelse som troligen många har haft men som samtidigt går bortom det alldagliga och sätter förnuftet ur spel.