Det är inte många
digitala spår som ligger kvar. Vågorna har gått över internet och minnena sjunkit under horisonten. Jag minns
dock det mesta, jag är tillräckligt långsint för det.
Jag minns en
stridbar poet och redaktör vid namn Boel Schenlaer. Jag ser aldrig hennes namn
i några offentliga sammanhang nuförtiden. Hon var kontroversiell redaktör för
Lyrikvännen under en säsong, året 2004. Sedan fick hon kicken av tidskriftens dåvarande
ägare, Ordfront, av dunkla och turbulenta skäl.
Jag var
medarbetare under henne.
Vi ville göra en
traditionalistisk, öppen, folkbildande och romantisk kulturtidskrift. Vi ville
återvända tilll rötterna, den tidskrift utgiven av FiB:s lyrikklubb som Stig
Carlson var med och grundade 1954 och som snabbt fick hela 15 000
prenumeranter.
Det anstår inte
mig att utvärdera hur vi lyckades (men enligt Boel ökade tidskriften i upplaga
under hennes redaktörstid.)
Recensionerna var
många gånger medvetet sårande och alldeles orimliga. Niklas Darke i G-P liknade
oss vid Knutbysekten. (För att vi ville ha en romantisk poesi?) Martina Lowden
och Elise Karlsson på prisbelönta ungsatiriska nättidskriften O-tidskrift hade
ett stående inslag där de hånade Boels redaktörskap på Lyrikvännen. Oscar Rossi
angrep min litteratursyn i en ”överlång programförklaring” för finlandssvenska
litteraturtidskriften Horisont. Det är bara ett litet axplock av allt som
skedde.
Hätskheten i
angreppen måse ses mot bakgrund av det paradigmskifte och den
positioneringsiver som svensk poesi genomgick vid den tiden, början av
00-talet, Vad som hände var att den anonyma OEI-poesin (där en dikt absolut
inte fick se ut som en dikt och poesiupläsningar blev en vådligt entonig
tillställning) gick vinnande ur den litterära strid som pågick och erövrade problemformuleringsprivilegiet.
Vilket den kom att göra på ett så genomgripande sätt att litteraturmänniskor överallt,
även utanför poesivärlden. tvingades ta ställning till det, byta position
frivilligt eller rentav tvingas göra det för att vara fortsatt verksamma i
branschen.
Jag vet inte om
någon i offentligheten har dåligt samvete för behandlingen av Boel Schenlaer,
men det borde de faktiskt ha. De personangrepp hon fick utstå var varken ringa
eller harmlösa.
Hur kom jag att
tänka på denna gamla historia där poesin fullständig tappade balansen och
känslomässigt engagemang var så inopportunt som något kunde vara? (Svenk poesi
lider fortfarande av efterverkningarna.) Boel spelade en stor roll som
oppositionell redaktör och troligt är att hennes poetkarriär också kom att ta
skada av situationrn. Jag hittade nyligen hennes diktsamling Nomad i exil
(Brutus Östlings förlag/Symposion, 2012) i bokhyllan. Och fick skäl att
uppvärdera denna samling. Det är en vackert skruvad och starkt verkande poes.
Målningarna
som kan få vem som helst
att
se in i ansiktslöshet och svårmod
hos
de oförutsägbara människorna.
(ur
dikten Lyssna noga)
Jag skulle gärna
se Boels återkomst till offentligheten då svensk litteratur behöver röster som
hennes. Självständiga och stridbara, Hennes senaste diktsamling från 2015, Dikter
från New York på PS Förlag finns i sammanlagt ett (1) exemplar på
biblioteken, vilket är en absurd notering, Att hon skulle starta en ny litterär
tidskrift efter försöket med tidskriften PS 2005-2007 är nog att hoppas för
mycket.
Andreas Björsten
är fd ordförande i Romantiska förbundet och fd medarbetare i Lyrikvännen. Poet
och litterär bloggare.
