Kärlek, känslor och musik

Ibland träffar man rätt mot alla odds i dagens digra utbud av rock/pop. Franz Ferdinands första visade sig vara precis så bra som jag hoppades. Rilo Kileys "More adventurous" (som jag fick tag i av en ren slump) träffar helt rätt i hjärtat och själen i mitt nuvarande sinnestillstånd. Alldeles frånsett att detta är bra musik har skivan den där extra tonträffen som verkligen griper tag i en vilsen man som mig. Det handlar om "mina" erfarenheter.

"the talking leads to touching / then the touching leads to sex /and then there is no mystery left //
and it's bad news / baby i'm bad news / it's just bad news"

(Allt detta förstås sjunget av en ung tjej!)

Den lilla skillnaden

Skillnaden mellan en relation och en "kärleksaffär", jag känner den in på min bara hud. Den lilla men smärtsamma skillnaden.

Poetens tal återvänder till honom själv via andra

Ibland undrar man vem det var som skrev det där man nyss skrev. Om det inte var jag, vem var det då? Kanske är man influerad av andras texter, kanske snurrar andras idiom runt i ens medvetande och lämnar spår? Kanske överraskar man sig själv, alldeles oavsett, och då är det faktor X.

När jag säger att det är ”jag” som skriver menar jag inte alltid ”jag” i snäv mening. Jag menar det som är större än jag själv men i vilket det snäva ”jag” ingår – jag talar om självet, jaget och det omedvetna. Det är i alla fall en hypotes så god som någon, att det är jag som skriver, den jag är på väg att bli, den jag är ibland, den jag är när inspirationen sätter in. Men gud hjälpe mig, ibland lånar jag dina ord på vägen till mina egna. Det enda jag vet är att det inte är någon förbannad cut-up-maskin som skrivit denna text.

Poetens roll är att säga sanningen, och det är ju inte alltid så roligt. Budbäraren straffas som bekant ibland med halshuggning.
Poetens roll är inte papegojans eller ens näktergalens. Våra sagor återvänder i sinom tid till där de kom ifrån, människohjärtat, och då är det återigen sanningskravet som vaknar.

Foucault talar om sanningssägaren, parrhesiastes, som den socialt underlägsne som vågar allt för att berätta sanningen för makthavaren, med risk för att bli avrättad, men ofta finns det en glänta i vilken han kan tala. Respekten, inte för demokratin, för här har vi historiskt sett ofta med despoter att göra, men för narrens-sanningssägarens roll skyddar den som utövar parrhesia (sanningssägandet), som den som inte söker sitt, utan bara vill upplysa om de sanna förhållandena. Jag tror att poeten har ett utrymme här, för det är ”skönare att tala sant än skönt” (Eric Fylkeson).

Återigen har det börjat diskuteras kanon bland redaktörer och skribenter, vilka odödliga författare ska in på listan och vilka är på väg ut? I Sverige nämner man aldrig Kierkegaard i samband med upprättandet av sådana här listor. Varför? Innerlighet går inte att lära ut, broder och syster.

”Vad skulle det väl vara för människor man skall frukta, några genier, några recensenter eller sådana man träffar på gator och i gränder? Och har det inte levat människor före 1845?” (ur Avslutande ovetenskaplig efterskrift).

Vesuvius mobbades av sina kolleger de politiserande politrukerna, 70-talets mångfald var högst begränsad säger i dag Eric Fylkeson.

"Förbjudet att beträda spåret". Som spårvagnskonduktör händer det att jag beträder spåren där människor satt för trettio år sedan.

Känslornas roll för konsten

Det gäller att balansera på rätt gräns om patetiken. Eller kan man tillåta sig att någon gång trilla över? Jag tror att alla stora konstnärskap - oavsett genre - måste tillåta sig att gå den här farliga balansgången. Utan risker heller inga stora resultat. Men visst finns det - både inom populärkultur och det som vi helt enkelt kan kalla kultur - en massa snobberi och åsikter om vad som är fint och fult. Just dessa gränsdragningar gör att många skapande människor som är på väg upp ser sig nödsakade att undvika patetiken, de stora känslouttrycken, för att hellre spela säkert med ordlekar och intelligenta estetiska uträkningar.
Men när ämnena är kärlek, ensamhet, livet och döden - hur ska man skapa konst kring detta utan att någon gång - eller kanske hela tiden - riskera att bli patetisk?
I sommar var jag förälskad och utsatt för en enorm känslomässig turbulens. Jag vet inte om kärlekens omskakande kraft åstadkom någon slags tillfällig eller permanent smakförändring (eller möjligen sinnesförvirring), men för första gången någonsin kunde jag erkänna och bejaka att BeeGees verkligen har skapat stor musik som berör människor. Allt ifrån de tidiga snyftarna som Massachusetts och Don't Forget to Remember Me till mästerverken kring Saturday Night Fever. Det är märkligt hur musik - med ett mått sentimentalitet till hjälp - kan fånga och bevara de mänskliga basala uttrycken som vi skäms lite för och inte gärna vill komma fram med. Det finns en jukebox som förlöser, kanske inte alltid av godo detta att vada i känslor, men ibland vill vi göra det. Det som berör mig mest med BeeGees musik är nog känslan av att det hela tiden under ytan finns känslor som vill spricka upp, samtidigt en perfektionism i rösterna som håller fasaden uppe. Här finns intressanta bråddjup att undersöka, BeeGees är klart underskattade.
För att gå till romanförfattare så har vi något av en parallell hos Paulo Coelho vars författarskap ju inga "smarta" människor förväntas tycka om eller respektera. Men för mig är "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" helt enkelt en väldigt bra roman, betydligt bättre än Alkemisten för övrigt. Jag ser det som sagor i den stora traditionen, jämförbara med H. C. Andersens bästa verk eller dylikt. Glöm new age-associationerna, de är tidsbundna och kommer att försvinna!
Och så till den stora frågan för en poet:
Vilken poesi finns det i dag som erbjuder "tröst" åt människorna, som berör sina läsare på ett basalt plan, med utsagor kring kärlek, ensamhet och så vidare? Ja, jag vet inte, jag vill dra på det svaret. Men nog har dikter och diktrader av exempelvis Bruno K. Öijer spelat en oerhört stor roll för mig, som mantran, som rader av stolthet, en vilja till revansch finns förborgad i dem. Det är inte det där stora känslohavet som i en del popmusik, det är mer koncentrerat. Kanske måste vi gå tillbaka till den romantiska poesin...?