Fyrtioårskrisen – en myt?

På Helenas releaseparty befann sig väl merparten av gästerna strax under eller strax över 40-årsåldern. Men eftersom vi svenskar, i alla fall vi stockholmare, skaffar barn allt senare i livet, så förvandlades också Galleri Hjärnstorm för några timmar till en barnkammare. Barn i två-tre- upp till femårsåldern visade sig vara vana minglare och gick direkt på de salta pinnarna.
Själv har jag ju med råge passerat 40, faktum är att jag alldeles nyss fyllde 46. Men grejen är, med mitt kanske en aning snedvridna perspektiv, att jag inte känner mig gammal, jag känner mig mitt i livet. Nu kanske någon invänder att de flesta människor befinner sig någonstans mer eller mindre mitt i livet? Rätt så, men ändå vill jag påtala att jag lever i en ålder med hög livsintensitet, jag ser ingen avmattning, tvärtom. Ändå talas det vitt och brett om ”fyrtioårskrisen” som om den vore ett faktum. Missförstå mig rätt, livet och i hög grad mitt liv, är fullt av kriser men varför skulle just att fylla 40 vara dråpslaget?
Nå, det här är i alla fall den bild som ges. Vi kan till exempel kolla i Aftonbladet från den 2 juli i år.
Under rubriken ”Varför har mitt liv inte varit kul?” listas där en massa krissymptom som ska gälla just mannen runt 40.
”Har din 40-årige partner nyligen tagit hål i örat och skaffat hawaiiskjorta? Börjar han plötsligt vända sig om efter gymnasietjejer och prata om att tågluffa med polarna? Då kan du vara säker på att mittlivskrisen är i antågande.”
Och lite längre fram, på samma tema: ”Att många börjar bete sig underligt runt 40 är ett välkänt fenomen. De börjar klä sig som tonårssonen, flörta med dotterns kompisar och längtar efter allmän förnyelse i livet.”
Visst ligger det väl någonting i allt det där. Men för att tala om mig personligen så vände mitt liv till det bättre efter att jag fyllt 40, eller för att vara ännu mer exakt, 41. Jag återfann min ungdoms ideal, jag började träffa kvinnor på ett sätt som jag inte hade gjort förut (en av dem var, alldeles riktigt, ung nog att vara min dotter om jag hade haft någon), jag kände mig över huvud taget mer levande igen, som när jag själv var 17. Det var mellanperioden av mitt liv som var ett helvete (med ett antal olika graderingar) och en enda lång utdragen kris ur vissa aspekter. Historien saknar ändå inte nyanser: att träffa Argus-kompisarna när jag var 26 var förstås ett lyft för mig!
Ta och kolla lite på avslutningen av det där ovanstående citatet ur Aftonbladet: Mannen ”längtar efter allmän förnyelse i livet”. Detta skulle alltså vara ett sjukdoms- eller krissymptom? Men är inte det livet självt? Längtar vi inte alltid efter ungdom och förnyelse, var än i livet vi befinner oss?
Och ungdomarna själva, om några, lider av åldersnoja. Vid 20 ska man redan ha gjort allt. Många hamnar i kris på grund av detta. Men förnyelsen kommer när den kommer. Ibland kommer den när du passerat 40-årsstrecket.
Alla behöver inte sitta stilla i sina dyrbara lägenheter eller villor sedan länge, ha samma jobb som vanligt, älska samma fru som vanligt och vara fullt upptagna av att uppfostra sina tonårsbarn. Det är inget fel på det levnadssättet, det är verkligen inte det jag säger, men det passar inte alla och en del är helt enkelt i en annan fas i livet. En del är kanske senare utvecklade, vad vet jag, och håller fortfarande på att bygga upp sitt liv vid den åldern då andra har stadgat sig sedan länge.
I det perspektivet undrar jag om inte berättelsen om "fyrtioårskrisen" blivit ännu ett sätt att hålla vuxna människor på mattan och avhålla dem från det skrämmande i att leva livet fullt ut?

På jakt efter den breda kulturtidskriften

(opublicerad artikel)

Min unga tjejkompis står och bläddrar bland poesitidskrifter efter en uppläsning.
”Jag vill verkligen lära mig mer om poesi”, säger hon sedan till mig. ”Är den här tidskriften bra att börja med?”
Ja, vad svarar man på det? Vilken tidskrift ska hon välja om hon inte tidigare är bekant med kulturtidskrifternas värld?
En gång i tiden var tidskrifterna en given ingång i litteraturen, så fungerade det åtminstone för mig. Man behövde inte ha läst litteraturvetenskap för att följa med i litteraturen genom exempelvis BLM när den kvalitetsmässigt stod på topp för nu ganska länge sedan. Allt om Böcker var också ett givet alternativ. Personligen upptäckte jag kulturtidskrifternas speciella sidoingång till litteraturen genom Eric Fylkesons Janus, men jag började snart också prenumerera på BLM, Vår Lösen och Lyrikvännen för att få en bredare överblick.
I dag är bilden av tidskrifternas roll en annan. Man kan inte egentligen säga att det finns någon brist på litterära tidskrifter, men de flesta av dem känns som mer eller mindre smala, elitistiska projekt, till för att tillfredsställa en speciell smakriktning eller vara språkrör för en viss litterär strömning. Självklart behövs det också sådana tidskrifter, men var blev de tidskrifter av som kombinerar lyrik och prosastycken av kända och okända namn med introduktioner, översiktsartiklar, kulturdebatt och en heltäckande recensionsavdelning? Kort sagt, var blev den breda litteraturtidskriften av? Har den spelat ut sin roll nu en bit in på 2000-talet? Varför vill ingen redaktör ta på sig den otacksamma rollen av att vara vuxen och låta andra leka på sin gård?
Historiskt sett existerar det ju två typer av litterära tidskrifter, i Sverige och internationellt. De kan benämnas på olika sätt, men huvudindelningen är klar. Så här formulerar den legendariske förlagsmannen Åke Runnquist saken i boken Litterära tidskrifter 1920-1960:
”I detta sammanhang kan det kanske vara befogat med ett påpekande att det existerar två huvudslag av litterära tidskrifter: de små avantgardeorganen och de större, mer allmänna och samlande. De förra har genomsnittligt den vida kortare livslängden. De föds ofta när en grupp känner ett uttrycksbehov, bärs upp av dess strider och dör när kampen är slut, när medlemmarna vuxit ur sitt program och sin tidskrift. Den sortens publikationer lever farligt och deras liv är oftast mycket intressant.” (citerat enligt Claes-Göran Holmberg i ”Upprorets tradition”)
Just det, att vara samlande; en så omodern tanke att någon tidskrift skulle kunna vara det i dag! För det finns inte längre något centrum eller någon kanon, eller gör det det? Jag låter tills vidare den frågan hänga i luften.
”Små avantgardeorgan” av varierande status finns det fortfarande gott om. Man kan exempelvis läsa Subaltern om man föredrar bilder av förfall och dekadens, man kan läsa OEI om man föredrar språkmaterialistisk poesi (men nämn för Guds skull inte ordet språkmaterialism för någon!). Man kan läsa något av alla mindre fanzines eller littzines som existerar i dag och kanske hittar man det man behöver på den vägen. Men i dag krävs det ofta förkunskaper och ett redan brinnande intresse för att ge sig ut på litteraturtidskrifternas krokiga väg. Tidskrifterna fungerar inte som någon grundkurs i litteraturvetenskap utan förutsätter i stället att du har läst minst 40 p. litteraturvetenskap.
Finns det då något centrum värt att upprätthålla; finns det någon kanon att uppmärksamma, finns det någon tidskrift som i dag skulle orka att axla en sådan roll som den ”breda litteraturtidskriften”? Jag lämnar den sista frågan öppen. Men att det finns en kanon och ett litterärt maktcentrum (eller flera litterära centra) också i dag kan du vara förvissad om, de har bara blivit mer osynliga när de inte längre speglas på ett tydligt sätt i litteraturtidskrifterna. Och det ser jag inte som någon vinst för demokratin. Utan ett centrum att spela mot blir avantgardeorganen på något sätt vilsna, och riskerar att själva förvandlas till maktinstitutioner på ett mera fördolt sätt. De två sorternas tidskrifter behöver varandra att spegla sig i.
En stor del av problemet med utarmningen av litteraturtidskrifternas bestånd ligger i att det inte längre finns några generösa mecenater att tillgå. Förlagen vill inte längre betala för att upprätthålla en bred litteraturtidskrift, och kulturtidskriftsstödet har urholkats så att nya, ambitiösa satsningar redan på förhand är nästintill omöjliggjorda. Därför får vi den ungdomliga entusiasmen som allenarådande utgivningsprincip bakom allt flera tidskrifter i dag. Men gratisarbete riskerar med tiden att bli tungt.
Mellan amatörismens Scylla och akademismens Charybdis borde vi ha en milsbred farled att tillgå. Men där är det tomt, där seglar inte längre några breda kulturtidskrifter. Eller finns det någon där? Tomheten gör att Post Scriptum har sin chans.

P.S. Av äldre kulturtidskrifter som nämns i texten är BLM, Allt om Böcker och Vår Lösen nerlagda, medan Lyrikvännen är permanent nedläggningshotad sedan några år. Janus existerade 1979-84.

Min sommar

Mina anteckningar från i juli känns fortfarande aktuella:

"Räknar jag efter blir det här fjortonde sommaren i sträck som jag inte har någon möjlighet att lämna staden för någon form av semester, resorna till Hultsfredsfestivalen 1992-94 samt 2002-2003 då borträknade. I övrigt har det rört sig om utfattiga arbetslöshetsperioder eller också jobb hela sommaren.
Så också i år..."


"De jag har problem med i mitt jobb som konduktör är inte i första hand ungdomar eller några andra förväntade huliganer. De jag har problem med är i stället vuxna, rika, väletablerade människor som spiknyktra argumenterar som nästintill psykopater för rätten att smita undan en del av betalningen på spårvägen. Högt uppsatta människor som beter sig fel, helt enkelt, och låter det gå ut över mig, som representant för underklassen. De litar inte på att jag har rätten och möjligheten att faktiskt bestämma vad de ska betala när de åker spårvagn. Så illa är det ställt hos en del av överklassen att de vägrar lägga till 15 kronor, och alltså hellre låter sig slängas av tåget om jag ställer saken på sin spets. För dem är det ingen ekonomisk fråga utan en maktfråga. Trista erfarenheter man gör. Stort tack till den söta, blonda tjejen på SevenEleven, som oss nattarbetare emellan gick in och debriefade mig när jag mådde dåligt efter jobbet för några nätter sedan."

Bada utomhus har jag inte hunnit göra, däremot har jag förvånansvärt nog hunnit skriva en del dikter och artiklar. Samt bevaka recensionerna av PS . Det har blivit en hel del fina sådana vid det här laget, samt en del skeptiska förstås. De flesta finns länkade från tidskrift.nu .
Tåg och poesi, så ser min vardag ut, kärleken blir lidande, nämnde jag emotionell turbulens?

Det sociala och det inre rummet i bloggosfären

En del bloggare skriver liksom i ett socialt rum, där folk hänger över axeln på varandra, läser och kommenterar, tar del av varandras texter redan innan de hunnit läggas ut på nätet, hetsar varandra att gå ut och festa, etcetera etcetera. Virtanens blogg är en sådan, han skriver skitbra, betydligt bättre än i Aftonbladet, men det är en social blogg på samma sätt som Diagnos. Bloggar av den här typen är upphängda på själva den mediala-sociala scenen, att den som skriver är någon i den yttre världen (och ibland, självinsikten som hos Virtanen, att man trots allt inte är så stor ändå som man ter sig som i det mediala universum).
Andra bloggar, som exempelvis denna, är i stället inre rum. Också där finns det läsare. Och också jag är en pratsam människa privat. Men även när jag skriver om relativt ytliga fenomen gör jag det inifrån tjugo års inre reservoar av tystnad, så känns det som, inifrån ett allvar som aldrig tar slut även om jag slarvar med allvaret ibland för att känna mig lite lättsammare. Faktum är att jag upplever också Maltes blogg som en social blogg, även om det är en begränsad social grupp så är den vältalig och fyller i varandras ord oavbrutet. Är jag avundsjuk? Nej, faktiskt inte. Gärna fler besökare, men jag kan inte göra om mig hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan bli mer av mig själv, men jag kan inte bli någon annan.